Leave Her to Heaven (1945)

Huvudroller: Gene Tierney, Cornel Wilde, Jeanne Crain, Vincent Price
Regissör: John M. Stahl
Producent: William A. Bacher
Manus: Jo Swerling, baserat på en roman av Ben Ames Williams
Musik: Alfred Newman
Foto: Leon Shamroy
Studio: 20th Century Fox
Premiär: 19 december 1945
Svensk titel: Min är hämnden

Ett svartsjukedrama med nyanser av film noir.

Gene Tierney spelar en kvinna - en femme fatale om man så vill - som lämnar den man hon är förlovad med (Vincent Price) och gifter sig med en annan (Cornel Wilde), efter bara några dagars bekantskap med denne. Hennes svartsjuka visar sig vara rent sjuklig, och denna besatthet får henne att begå fasansfulla brott. Alla i makens närhet påverkas av kvinnans svartsjuka och filmen får en stark och oundviklig upplösning.

Leave Her to Heaven är ett effektivt och närmast kvävande drama. Det är gestaltat i vackra bilder och miljöer (Oscarsbelönat färgfoto!) och denna prydliga fernissa gör händelserna än mer starka. Gene Tierney nominerades för en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll, och hon är verkligen bra här. Hon spelar sin roll med isande kyla och återhållsamhet, mitt bland de ofta undertryckta känslostormarna, och det blir en minnesvärd gestaltning.

Men det är inte bara Gene Tierney som är bra i Leave Her to Heaven. En av de stora anledningarna till att filmen är så sevärd, är att hela ensemblen är bra. Ingen av aktörerna faller utanför ramen, alla är duktiga och minnesvärda.

Filmen var en stor framgång hos biopubliken; den spelade in över 5 miljoner dollar, och sålunda den av 20th Century Fox filmer under 1940-talet som spelade in mest pengar.

Titeln till denna film är tagen från William Shakespeares Hamlet. I första aktens femte scen så ber Vålnaden till Hamlet att inte hämnas på Drottningen, utan "leave her to heaven, and to those thorns that in her bosom lodge to prick and sting her".
Betyg: 4/5

The Lost Weekend (1945)

Huvudroller: Ray Milland, Jane Wyman, Phillip Terry, Howard Da Silva
Regissör: Billy Wilder
Producent: Charles Brackett
Manus: Charles Brackett, Billy Wilder, efter en roman av Charles R. Jackson
Musik: Miklós Rózsa
Foto: John F. Seitz
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 16 november 1945
Svensk titel: Förspillda dagar

Ett fyrfaldigt (bl.a. för bästa film och regi) Oscarsbelönat drama av mästaren Billy Wilder. Filmen vann också det vid den tiden finaste priset - "Grand Prix du Festival International du Film" - vid filmfestivalen i Cannes ("Guldpalmen" började delas ut först 1955).

The Lost Weekend handlar om en alkoholiserad författare (spelad av Ray Milland) och hans beroende, hans nära relationer och kamp för att sedermera bli nykter. Ett för den tiden ganska kontroversiellt ämne på vita duken, men likväl en stor succé både hos kritiken och publiken.

Filmen är Ray Millands stora triumf; detta blev hans livs roll, och han fick pris för sin insats både på Oscarsgalan och i Cannes. (Jag vet att jag tjatar om Oscars hit och Oscars dit här på bloggen, men de där statyetterna är ett sätt att ur amerikanskt perspektiv mäta filmisk framgång - och min blogg handlar ju faktiskt om gammal amerikansk film.)

Ray Milland är lysande och fullständigt trovärdig i sin roll. Vi följer honom hela tiden nära, nära och hans kamp blir realistisk, svettig, köttig och gripande. The Lost Weekend tillhör honom. Honom och den stilsäkre Billy Wilder.

Milland kanske är lite bortglömd idag, men han var en betydande stjärna på sin tid. Förutom denna roll så gjorde han huvudroller i t.ex. äventyrsfilmen Reap The Wild Wind (1942, av Cecil B. De Mille, med John Wayne), den romantiska komedin The Well-Groomed Bride (1946, med Olivia de Havilland) och Alfred Hitchcocks Dial M for Murder (1954, med Grace Kelly).

Jane Wyman i den kvinnliga huvudrollen är också bra. Hon vann en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll som våldtagen dövstum kvinna i Johnny Belinda (1948), och var nominerad i familjefilmen The Yearling (1946, med Gregory Peck), dramat The Blue Veil (1951) och romantiska Magnificent Obsession (1954, med Rock Hudson). På 80-talet fick hennes karriär en nytändning genom TV-såpan Falcon Crest, där hon spelade en av huvudrollerna.

På 40-talet var hon gift med Ronald Reagan, men det hör verkligen inte hit.
Betyg: 4/5

How Green Was My Valley (1941)

Huvudroller: Roddy McDowall, Walter Pidgeon, Maureen O'Hara, Donald Crisp
Regissör: John Ford
Producent: Darryl F. Zanuck
Manus: Philip Dunne, efter en roman av Richard Llewellyn
Musik: Alfred Newman
Foto: Arthur C. Miller
Studio: 20th Century Fox
Premiär: 28 oktober 1941
Svensk titel: Jag minns min gröna dal

En film av den legendariske regissören John Ford, en berättelse om kolgruvarbetarfamiljen Morgan i en liten sydwalesisk by på 1800-talet. Den yngste sonen i familjen (Huw) står i berättelsens centrum, och historien skildras genom hans återberättande som gammal man. Det handlar om de hårda villkoren i och kring kolgruvorna, och om hur livet där förändras i takt med att tiden går och miljön påverkas av gruvdriften.

John Ford gjorde en hel hög med filmer som idag räknas som klassiker; västernfilmer som Stagecoach, The Searchers och The Man Who Shot Liberty Valance (alla med John Wayne, den sistnämnda även med James Stewart), The Grapes of Wrath (med Henry Fonda, efter John Steinbecks roman) och The Long Voyage Home (baserad på text av Eugene O'Neill), för att nämna några. Han vann fyra Oscars för bästa regi, vilket fortfarande är rekord.

How Green Was My Valley är en av dessa fyra. Den vann även för bästa film, och i ytterligare tre kategorier.

De kärvt vackra miljöerna är något av det bästa med den här filmen. Dock är den mindre givande som släktsaga betraktad - flera av rollfigurerna ur familjen är alldeles för anonymt gestaltade. De blir liksom inte mycket mer än ansikten.

Men unge Roddy McDowall som spelar Huw är bra, och likaså Donald Crisp (Oscarsbelönad) och Sara Allgood i rollerna som hans föräldrar. Två pålitliga och mer välbekanta aktörer är Maureen O'Hara och Walter Pidgeon, som finns med som dottern i familjen och byns präst - ett olyckligt kärlekspar.

Pojken Huw är hela tiden mycket viktig för berättelsen, och det handlar egentligen mer om just honom än om familjen som helhet.

How Green Was My Valley är en fin och stundtals gripande film. Visserligen sentimental, men ändå jordnära. Musiken av Alfred Newman är bra.
Betyg: 3/5

The Great Ziegfeld (1936)

Huvudroller: William Powell, Myrna Loy, Luise Rainer, Frank Morgan
Regissör: Robert Z. Leonard
Producent: Hunt Stromberg
Manus: William Anthony McGuire
Musik: Walter Donaldson, Harold Adamson
Foto: Oliver T. Marsh
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 8 april 1936
Svensk titel: Den store Ziegfeld

En storartat underhållande, överdådig och vräkigt påkostad filmmusikal från de storartat underhållande, överdådiga och vräkigt påkostade filmmusikalernas guldålder.

Filmen är ett porträtt av verklighetens teaterproducent och impressario Florenz Ziegfeld, Jr (1867-1932) - ett porträtt som blandar fakta och fiktion och vars främsta syfte är att underhålla i stor skala. Vilket den lyckas med. Rejält dessutom. Det här är en mycket sevärd film. Lite lång kanske, men what the hey. Storartat underhållande, överdådiga och vräkigt påkostade filmmusikaler ska ju helst vara långa. The Great Ziegfeld klockar in på närmare tre timmar. Sånt gillas! Det ingår ju faktiskt en paus där man kan sträcka på benen och poppa lite mer popcorn.

Ziegfeld, som var inflytelserik inom teaterrevyn och musikalen, spelas med bravur av en av mina favoritskådespelare, William Powell. Han är perfekt i rollen som den ambitiöse kreatören och kvinnokarlen med ständiga (och självförvållade) finansiella bekymmer. 

Luise Rainer (Oscarsbelönad!) och Myrna Loy spelar två av kvinnorna i hans liv/karriär. Luise Rainer gör rollen som den franska stjärnan Anna Held (tagen ur verkligheten!) och hon är verkligen suverän som denna temperamentsfulla diva. Myrna Loy gör en mindre framträdande roll som skådespelaren Billie Burke (också tagen ur verkligheten!) men personkemin mellan henne och Powell är klockren. De gjorde ju en hel drös filmer ihop.

Filmen bjuder på det mesta, och inget kan kallas "lagom". Det finns vräkiga dekorer som kostade en förmögenhet att bygga upp, det finns koreograferade hundar och jättestora scenerier med mängder av statister. Det är oavbrutet underhållande och skandalöst påkostat. Och till och med lite gripande emellanåt. Skådespelarna i de ledande rollerna har rejält med lyskraft och stjärnglans.

Ray Bolger, som skulle spela fågelskrämman i The Wizard of Oz tre år senare, finns med på ett hörn och bjuder på ett mycket festligt steppdansnummer.

The Great Ziegfeld vann totalt tre Oscars - förutom att Luise Rainer blev belönad så vann man en statyett för bästa film och en för dansen.

Såna här filmer gillas väl inte av alla, det är kanske förståeligt. Man jag tycker att den bör ses.
Betyg: 4/5

The Wizard of Oz (1939)

Huvudroller: Judy Garland, Ray Bolger, Jack Haley, Bert Lahr
Regissör: Victor Fleming
Producent: Mervyn LeRoy
Manus: Noel Langley, Florence Ryerson, Edgar Allan Woolf, efter romanen The Wonderful Wizard of Oz av L. Frank Baum
Musik: Herbert Stothart, Harold Arlen, E. Y. Harburg
Foto: Harold Rosson
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 25 augusti 1939
Svensk titel: Trollkarlen från Oz

En av alla tiders mest kända och berömda musikalfilmer, och en film som förärats otaliga hyllningar, referenser, parodier och nya versioner - och fortsätter att göra så. Figurerna och flera av scenerna har fått ikonisk status, och hamnat på skivomslag, i avsnitt av The Simpsons, på mängder av amatörscener i teater- och musikalsammanhang m.m.

The Wizard of Oz var en av de tidigaste färgfilmerna, och en film som även märktes i mängden pga sina fantasifulla kostymer och för den tiden avancerade specialeffekter.

Filmen var en kritikersuccé, men publikens intresse var inte lika omedelbart - denna framgång och kult- och/eller klassikerstatus har växt fram med tiden. Numera måste The Wizard of Oz ju anses vara ett av den amerikanska kulturhistoriens mest älskade och igenkända verk.

Judy Garland spelar flickan Dorothy, som tillsammans med sin hund Toto sveps med en tornado från sitt hem på landsbygden i Kansas och hamnar i det magiska landet Oz. Där ger hon sig ut på en färd - tillsammans med Plåtmannen, Fågelskrämman och det fega Lejonet, som hon träffar på sin väg - för att hitta Trollkarlen, som kan hjälpa henne hem igen.

Det här är ett roligt äventyr för hela familjen. Det är festligt, fantasifullt och ganska flummigt. Judy Garland fångar starkt med sin energi och sitt livfulla spel - hon gör sin roll på stort allvar (hon var sexton år när filmen spelades in, och mycket av den bärs av hennes ungdomliga livlighet) och hon kompletteras mycket fint av de mer erfarna aktörerna som spelar hennes roliga följeslagare. 

Och vem kan glömma "Over the Rainbow"? En av filmhistoriens vackraste sånger.

Det här är en film som man ska ha sett. Toppenbra underhållning, helt enkelt.

Belönad med två Oscars: En för "Over the Rainbow" och en för själva filmmusiken.
Betyg: 5/5

Carefree (1938)

Huvudroller: Fred Astaire, Ginger Rogers, Ralph Bellamy, Luella Gear
Regissör: Mark Sandrich
Producent: Pandro S. Berman
Manus: Allan Scott, Ernest Pagano
Musik: Irving Berlin, Victor Baravalle
Foto: Robert De Grasse
Studio: RKO Radio Pictures
Premiär: 2 september 1938
Svensk titel: Vi ses igen

Carefree var den åttonde filmen som Fred och Ginger spelade in tillsammans. Den skulle under 1939 följas av The Story of Vernon and Irene Castle (deras sista för RKO), därefter gjorde de ingen gemensam film förrän comebacken tio år senare, 1949 års The Barkleys of Broadway för Metro-Goldwyn-Mayer.

I Carefree spelar Fred Astaire en psykiater som får i uppdrag av en vän (Ralph Bellamy) att "bota" dennes blivande fru (Ginger Rogers) som tvekar inför det stundande bröllopet. Naturligtvis faller läkare och patient för varandra...

Detta är lättsam underhållning, en blandning av komedi och romantik, såklart dans och lite sång. De musikaliska numren är inte lika minnesvärda som i exempelvis Swing Time, men "I Used to Be Color Blind" är anmärkningsvärd så tillvida att den innehåller den första egentliga filmkyssen mellan Fred och Ginger. Tidigare hade de på vita duken endast småpussats eller bara antytt kyssar. Kan ju vara intressant att veta för den som gillar att hålla reda på sånt.

De komiska inslagen och scenerna tar ordentligt med plats i Carefree:

Fred Astaire bjuder på ett elegant och roligt dansnummer där han tar hjälp av en golfklubba och ett antal golfbollar (snygg swing, Fred!), och Ginger Rogers får överhuvud taget gott om utrymme att visa upp sina komiska talanger i ett antal festliga och/eller dråpliga scener.

En lättuggad och kravlöst underhållande liten film.
Betyg: 3/5

Singin' in the Rain (1952)

Huvudroller: Gene Kelly, Debbie Reynolds, Donald O'Connor, Jean Hagen
Regissörer: Gene Kelly, Stanley Donen
Producent: Arthur Freed
Manus: Betty Comden, Adolph Green
Musik: Nacio Herb Brown, Arthur Freed
Foto: Harold Rosson
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 27 mars 1952
Svensk titel: Singin' in the Rain

Musikalfilmernas musikalfilm? Ja, åtminstone en film som innehåller minst ett fullständigt legendariskt sång- och dansnummer. Ni vet, scenen där Gene Kelly dansar och sjunger i meterhög snö... äh, skojar bara.

Singin' in the Rain är en lättsam och trivsam musikalkomedi som utspelar sig på 1920-talet - där vi får följa några skådespelare/artister under övergången från stumfilm till ljudfilm.

Mer än själva storyn, så är behållningen (och det är verkligen en stor behållning - detta är glädjespridande underhållning på hög nivå) ett antal riktigt klassiska sång- och dansnummer som tillhör filmhistorien.

Titelnumret känner väl alla till. Gene Kellys plaskande, dansande och sjungande i hällregnet är ett underbart nummer. En rolig, elegant och snygg dansuppvisning, och en helt ljuvligt fin sång till detta. Jag fullständigt älskar det. Och hela stilen, hela tonen - en vinkning från en svunnen era, ett slags testamente från den gångna filmhistorien. Jag skulle vilja säga att om man inte älskar detta sång- och dansnummer, då kommer man nog aldrig riktigt att kunna lära sig älska den typ av underhållning (ja, eskapism om du så vill) som det klassiska Hollywood bjöd på.

En annan klassiker i Singin' in the Rain är Donald O'Connors halsbrytande och akrobatiska paradnummer "Make 'Em Laugh". Kuriosa: Efter att detta nummer filmats, fick O'Connor läggas in en sväng på sjukhus. Han var nämligen rökare av fyra(!) paket cigaretter per dag vid denna tid. Starkt jobbat att utföra det hela, måste med facit i hand sägas...

Singin' in the Rain är storartad underhållning som man blir lycklig av. Och stjärnorna i den här filmen är exempel på en sorts underhållare som var vanliga förr, men numera blir alltmer sällsynta: De skådespelare som både kan agera, sjunga och dansa. Och då menar jag agera, sjunga och dansa bra. Tänk efter. Hur många nu aktiva kommer du på?
Betyg: 5/5

From Here to Eternity (1953)

Huvudroller: Burt Lancaster, Montgomery Clift, Deborah Kerr, Frank Sinatra
Regissör: Fred Zinnemann
Producent: Buddy Adler
Manus: Daniel Taradash, efter en roman av James Jones
Musik: George Duning
Foto: Burnett Guffey
Studio: Columbia Pictures
Premiär: 5 augusti 1953
Svensk titel: Härifrån till evigheten

Ett fint och väldisponerat ensembledrama som utspelar sig på och kring en militärbas på Hawaii under månaderna som leder fram till den japanska attacken mot Pearl Harbor i december 1941. Vi får följa tre soldater - spelade av Burt Lancaster, Montgomery Clift och Frank Sinatra - och deras olika öden, deras relationer till över- och underordnade och de kvinnor som kommer i deras väg.

Montgomery Clift spelar nykomlingen Prewitt - en ung soldat som gjort sig ett namn som boxare men som lagt handskarna på hyllan efter att han skadat en motståndare allvarligt. På basen försöker de övertala honom att återuppta boxningen, men när han vägrar så blir han utstött och utsatt för systematisk pennalism. Burt Lancaster spelar en sergeant som först ogillar Prewitt för dennes oberoende attityd, men efterhand tar honom under sina vingars beskydd. Lancasters sergeant är å sin sida involverad i en farlig kärleksaffär med hustrun (Deborah Kerr) till en överordnad. Frank Sinatra spelar en vän till Prewitt, en snabbpratande italienare med kort stubin och dåligt spritsinne.

Alla skådespelarna i huvudrollerna är mycket bra - särskilt Clift och Sinatra imponerar. Det här blev Frank Sinatras genombrott som skådespelare. Som sångare var han ju etablerad sedan länge, men nu började det gå upp för folk att han även kunde agera. (From Here to Eternity var dock långt ifrån hans första större roll - han hade tidigare bl.a. gjort den romantiska komedin It Happened in Brooklyn och musikalfilmerna Take Me Out to the Ball Game och On the Town, båda med Gene Kelly.) Han belönades med en birolls-Oscar för denna film, och kritikerna var imponerade. Sinatra skulle komma att göra många prisade insatser på vita duken framöver; han spelade heroinist i The Man with the Golden Arm 1955 (med Kim Novak) och han rosades för ytterligare en roll i en James Jones-filmatisering - Some Came Running från 1958 (med Dean Martin och Shirley MacLaine). Till exempel.

From Here to Eternity belönades med åtta Oscars. Förutom Sinatra så fick även Donna Reed en birollsstatyett, och filmen kammade bl.a. hem priset för bästa film och bästa regi.

Det här är framför allt skådespelarnas film, tycker jag. Och allra mest Montgomery Clifts, som vid den här tiden gick från klarhet till klarhet. Bakom sig hade han filmer som Red River, The Heiress och A Place in the Sun. Framför honom låg exempelvis Raintree County, Lonelyhearts och The Misfits. En mycket duktig, känslig skådespelare.

Men som sagt, hela ensemblen imponerar. Och även i birollerna finns bra aktörer; Donna Reed har redan nämnts, och vid sidan av mindre bekanta ansikten så dyker Ernest Borgnine och Jack Warden upp.
Betyg: 4/5

It Happened One Night (1934)

Huvudroller: Clark Gable, Claudette Colbert, Walter Connolly, Roscoe Karns
Regissör: Frank Capra
Producenter: Frank Capra, Harry Cohn
Manus: Robert Riskin, efter novellen Night Bus av Samuel Hopkins Adams
Musik: Howard Jackson, Louis Silvers
Foto: Joseph Walker
Studio: Columbia Pictures
Premiär: 22 februari 1934
Svensk titel: Det hände en natt

It Happened One Night var den första film att vinna Oscars i alla de fem tyngsta kategorierna; bästa film, regi, manus, manliga huvudroll och kvinnliga huvudroll. Den här screwballkomedin var ensam om denna bedrift ända tills One Flew Over the Cuckoo's Nest (1975, svensk titel Gökboet) och senare The Silence of the Lambs (1991, svensk titel När lammen tystnar) upprepade den.

Storyn är enkel men effektiv i typisk screwball/romantisk komedi-anda: En bortskämd ung kvinna ur societeten (Claudette Colbert) rymmer från sin dominante far, och träffar en råbarkad (i jämförelse, åtminstone) tidningsreporter (Clark Gable). Deras möte utvecklar sig till en regelrätt road movie och gissa ifall den unga kvinnan förälskar sig i reportern?

It Happened One Night är en mycket bra och rolig komedi som på många sätt känns som en stiltypisk föregångare till många av den mer moderna tidens romantiska komedier med, låt säga, en Meg Ryan eller en Julia Roberts eller en Hugh Grant i huvudrollen. Om den är värd sina fem Oscars är väl svårt att säga, men man förstår att den var en stor succé när det begav sig.

De två huvudrollsinnehavarna är naturligtvis den största behållningen. Gable och Colbert var lysande komediskådespelare, men en stor vinning här är att de även var skickliga dramatiska aktörer. De båda stjärnornas bredd och begåvning ger filmen en mångfacetterad och minnesvärd resonans och nyans.

Idag är nog Claudette Colbert inte alls lika känd eller ihågkommen som Clark Gable, men hon var en begåvad skådespelare (kanske framför allt i komiska roller) och ett stort namn på sin tid. 1938 och 1942 var hon den mest inkomstbringande filmstjärnan i Hollywood. Hon medverkade i mer än 60 filmer under sin karriär; förutom It Happened One Night, så kan man nämna screwballkomedierna Midnight (från 1939, med Don Ameche och John Barrymore) och The Palm Beach Story (från 1942, i regi av Preston Sturges) samt det historiska krigsdramat (med handlingen förlagd till amerikanska revolutionen) Drums Along the Mohawk (från 1939, med Henry Fonda).
Betyg: 4/5

All Quiet on the Western Front (1930)

Huvudroller: Lew Ayres, Louis Wolheim, William Bakewell, Slim Summerville
Regissör: Lewis Milestone
Producent: Carl Laemmle, Jr.
Manus: George Abbott, Maxwell Anderson, Del Andrews, C. Gardner Sullivan, efter en roman av Erich Maria Remarque
Musik: David Broekman
Foto: Arthur Edeson
Studio: Universal Pictures
Premiär: 24 augusti 1930
Svensk titel: På västfronten intet nytt

En film som utgår från den klassiska romanen med samma namn av Erich Maria Remarque, och sålunda handlar om första världskriget. Eller "The Great War", som det kallades fram tills att andra världskriget brutit ut.

Filmen (liksom boken) skildrar kriget ur tyska soldaters perspektiv, och detta måste ju ses som väldigt ovanligt för en Hollywoodproduktion.

Man får följa en grupp ynglingar som drar ut i kriget, till en början fulla av tillförsikt och patriotisk entusiasm, men rätt snart allt mer desillusionerade, rädda och psykiskt nedbrutna. Eller helt enkelt dödade i strid.

All Quiet on the Western Front är en mycket stark antikrigsfilm, där krigets meningslöshet skildras tydligt, grafiskt och hemskt. Den är gjord 1930, men trots detta så berör den starkt. Visst, den känns daterad i vissa scener, men allt annat vore väl konstigt. Hur som helst, det är inget som stör. Helhetsupplevelsen är rå, skakande och till sist utomordentligt gripande. Stridsscenerna och skildringarna av skyttegravarnas helvete är övertygande och brutala i sin tydlighet.

Filmen vann Oscars både för bästa film och bästa regi, och var den första att göra detta.

Lew Ayres är mycket bra som Paul Bäumer, den unge man som vi får följa som huvudperson. En av de mest minnesvärda sekvenserna skildrar hans möte med en fransk soldat i en skyttegrav, en soldat som blir den förste han dödar - med hjälp av sin bajonett. Han ger honom vatten att dricka och försöker lugna honom, men hans antagonist avlider helt stilla framför ögonen på honom. Hela sekvensen, och hur denne yngling försöker förstå och greppa vad som händer, vad han har gjort, görs väldigt övertygande.

Filmens slutscen är berömd och stark; en soldat som en mycket stilla dag i skyttegraven kryper fram och sträcker sig ut för att fånga en fjäril, bara för att i detta bli ihjälskjuten av någon från andra sidan. En scen av skönhet, brutalitet och symbolik.

Men för mig är den allra sista scenen, just innan texten "The End" helt ljudlöst visas, den starkaste. I bild visas dessa unga soldater, alla de som dör i filmens berättelse, marscherande bort från betraktaren. Alla vänder de sig om en sista gång och ser på oss, innan de försvinner bort och ur fokus, och bakom dem, i en dubbelexponering, ser vi en enorm krigskyrkogård med oändliga rader vita kors. Tekniskt sett mycket enkelt, men effekten blir oerhörd. Bilden av krigets meningslöshet är tydlig och fruktansvärd: Tusental och åter tusental av unga män, inte sällan bara tonåringar, som går i döden - för vad?

Omskakande och fullständigt gripande.
Betyg: 4/5

Casablanca (1942)

Huvudroller: Humphrey Bogart, Ingrid Bergman, Paul Henreid, Claude Rains
Regissör: Michael Curtiz
Producent: Hal B. Wallis
Manus: Julius J. Epstein, Philip G. Epstein, Howard Koch, Casey Robinson, efter pjäsen Everybody Comes to Rick's av Murray Burnett och Joan Alison
Musik: Max Steiner
Foto: Arthur Edeson
Studio: Warner Bros.
Premiär: 26 november 1942
Svensk titel: Casablanca

En av alla tiders mest populära filmer, en verklig klassiker som miljoner människor har sett och troligtvis ännu fler hört talas om.

Filmen utspelar sig i den marockanska staden Casablanca under andra världskriget, en stad där mängder av europeiska flyktingar väntar på att kunna ta sig vidare till det än så länge neutrala USA via Lissabon. Humphrey Bogart spelar barägaren Rick Blaine, vars förflutna hinner ikapp honom när en kvinna (Ingrid Bergman) som han haft en romans med i Paris tidigare under kriget dyker upp i Casablanca. Hon kommer dit i sällskap med sin make, en tjeckoslovakisk motståndsman som flytt från ett av tyskarnas koncentrationsläger och nu måste ta sig till USA för att kunna fortsätta sin kamp mot nazisterna.

Casablanca är ett krigsdrama (med en speciell känsla av nerv och autenticitet eftersom den spelades in och hade premiär när andra världskriget rasade för fullt) men i ännu större utsträckning är det en romantisk filmberättelse. Bogart och Bergman gör fenomenala rollprestationer, och deras karaktärers historia griper på ett fint sätt. Underbar musik (inte minst - ja, ni gissar naturligtvis rätt - As Time Goes By) och fint foto ackompanjerar dem på ypperligaste vis.

Filmen befolkas av många minnesvärda rollfigurer och -gestaltningar bland birollerna, och innehåller ett helt pärlband av repliker som blivit verkliga klassiker. Och slutet är väl ett av de mest legendariska, romantiska, kopierade och perfekta som gjorts på vita duken.

Casablanca är inte bara en perfekt romantisk film, det är en perfekt film oavsett genre. En klassiker bland klassiker, som belönades med tre Oscars - bl.a. för bästa film.
Betyg: 5/5

Gone with the Wind (1939)

Huvudroller: Vivien Leigh, Clark Gable, Olivia de Havilland, Leslie Howard
Regissör: Victor Fleming
Producent: David O. Selznick
Manus: Sidney Howard, Oliver H. P. Garrett, Ben Hecht, Barbara Keon, Jo Swerling, efter en roman av Margaret Mitchell
Musik: Max Steiner
Foto: Ernest Haller
Studio: Selznick International Pictures och Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 15 december 1939
Svensk titel: Borta med vinden

1939 har ur ett amerikanskt perspektiv kallats för det bästa filmåret någonsin. Det här var året för exempelvis musikalen The Wizard of Oz, Frank Capras Mr. Smith Goes to Washington (med James Stewart), westernfilmen Stagecoach (av John Ford, med John Wayne), Emily Brontë-filmatiseringen Wuthering Heights och Ninotchka (av Ernst Lubitsch, med Greta Garbo).

Men mest känd och mest framgångsrik av alla filmer som hade premiär 1939 var naturligtvis den tiofaldigt Oscarsbelönade Gone with the Wind. 

Filmen utspelar sig i den amerikanska Södern under slutet av 1800-talet, närmare bestämt under inbördeskriget och rekonstruktionstiden. Historien handlar om Scarlett O'Hara (Vivien Leigh) och hennes förälskelse i (läs: besatthet av) Ashley Wilkes (Leslie Howard), som är gift med sin kusin Melanie Hamilton (Olivia de Havilland). "The King of Hollywood" (kallad), Clark Gable, spelar Rhett Butler, som Scarlett O'Hara sedermera gifter sig med.

Allting med Gone with the Wind är i stor skala: Filmen är nästan fyra timmar lång, den bjuder på en biografisk story med episka ambitioner, den innehåller flera maffiga masscener med mängder av statister, och fotot visar stundtals upp riktigt grandiosa och andlöst vackra scenerier/bilder.

Särskilt de kvinnliga huvudrollsinnehavarna är bra; Leigh vann en Oscar, och de Havilland var nominerad. Och, dessutom, Hattie McDaniel som belönades med en Oscar för bästa kvinnliga biroll blev den första afroamerikanen att vinna en statyett. Clark Gable (nominerad) gör en minnesvärd och stabil insats som Rhett Butler, men Leslie Howard känns profillös och ganska blek i sin roll.

Särskilt första halvan av filmen är väldigt bra, men totalt sett känns den för lång. Under filmens andra halva så blir det stundtals segt.

Men det här är ju naturligtvis en mastodontklassiker som man bör ha sett.
Betyg: 4/5

The Adventures of Robin Hood (1938)

Huvudroller: Errol Flynn, Olivia de Havilland, Basil Rathbone, Claude Rains
Regissörer: Michael Curtiz, William Keighley
Producenter: Hal B. Wallis, Henry Blanke
Manus: Norman Reilly Raine, Seton I. Miller
Musik: Erich Wolfgang Korngold
Foto: Tony Gaudio, Sol Polito
Studio: Warner Bros.
Premiär: 14 maj 1938
Svensk titel: Robin Hoods äventyr

Robin Hood var en roll som kom att bli synonym med Errol Flynn under lång tid. Tidigare var det Douglas Fairbanks som förknippats med rollen, som han gestaltat i stumfilmen Robin Hood från 1922.

Det här är ett matinéäventyr av det klassiska slaget. Samtidigt kanske en typ av film som får många av dagens åskådare att generat skruva på sig i filmtittarsofforna. Kanske till och med ta fram en skämskudde att gömma sig bakom. "They don't make 'em like this anymore", skulle man kunna säga. Och nej, det gör dom ju inte. Tiden har väl, får man säga, sprungit ifrån sådana här filmer på flera sätt. Det är liksom så muntert, så käckt, så töntigt... Men därmed inte sagt att man på 2010-talet inte kan gilla det, inte kan titta på det. Klart man kan! Man måste se filmen för vad den är, sätta in den i sin rätta tid och sin rätta kontext. Naturligtvis gör man inte den här typen av filmer längre: Den kom ju för 76 år sedan!

Det här är en typ av äventyrsfilm där hjälten gärna utstöter ett "Ha ha ha HAA!" när han fäktas. Alla män har lustiga frisyrer och bär åtsittande trikåer. Slagsmålen är rumsrena och osannolika och det finns en hederskod mellan fiender.

Errol Flynn klarar utan vidare av 35 motståndare med sitt svärd, sin pilbåge och sitt frejdiga humör. I början av filmen, i en fullständigt obetalbar scen, slår han ner Prins Johns vakter med en död hjort.

Låter jag negativ? Tycker ni att jag raljerar? Ja, men mycket i den här filmen är ju fånigt. Men jag älskar den ändå! Den är daterad, men det är väl just det som är grejen. Det är en typisk matinéfilm från en svunnen tid. Det var så här det såg ut, det var så här man gjorde på den tiden. Och allt är gjort med ett så oförskämt gott humör att man inte kan låta bli att gilla hela spektaklet. Det är muntert, frejdigt och romantiskt. Och roligt! Och då menar jag inte att man skrattar åt filmen, man skrattar med den.

Errol Flynn och Olivia de Havilland (som här spelar Lady Marian, såklart) var ett strävsamt par på vita duken. De möttes i sammanlagt åtta filmer, förutom denna så bl.a. i piratäventyret Captain Blood (1935), den historiska krigsfilmen The Charge of the Light Brigade (1936) och några westernfilmer.

The Adventures of Robin Hood belönades med tre Oscars, bl.a. för bästa musik.
Betyg: 4/5

Monkey Business (1931)

Huvudroller: Groucho, Chico, Harpo och Zeppo Marx, Rockliffe Fellowes, Thelma Todd
Regissör: Norman Z. McLeod
Producent: Herman J. Mankiewicz
Manus: S. J. Perelman, Will B. Johnstone
Musik: John Leipold
Foto: Arthur L. Todd
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 7 november 1931
Svensk titel: Fyra fräcka fripassagerare

Detta var brödernas tredje film, och den första som inte var baserad på någon av deras Broadwayproduktioner.

Marxbröderna spelar här fyra fripassagerare ombord på en lyxkryssare, där de både röjer runt på sedvanligt manér samt blir indragna i en uppgörelse mellan två rivaliserande gangstergäng. Både Zeppo och Groucho (nåja...) bidrar på varsitt håll dessutom med en smula romantik.

Det här är en tidig Marx av fint märke. Man kastas direkt in i galenskaperna och det finns inga onödiga pauser eller långrandigheter. Just detta är en av filmens största förtjänster; bröderna staplar skämt, vitsiga dialoger och rena rama dåraktigheter på varann, det går liksom inte att värja sig. (Inte för att man skulle vilja, för den delen.) Det är en typisk karakteristik för deras tidiga, mest anarkistiska filmer: De tutar och kör så det ryker.

Men där det faktiskt finns lite annat, där hittar Chico och Harpo mycket underhållande scener vid pianot respektive harpan. Som de i princip alltid har tid för. Men ibland får man intrycket av att de vid sina instrument bara går på autopilot. Dock inte i Monkey Business - här är dessa scener väldigt charmiga.

Deras tredje film i ordningen, som sagt, och här hade de verkligen hittat sitt varumärke.
Betyg: 4/5

42nd Street (1933)

Huvudroller: Warner Baxter, Bebe Daniels, George Brent, Ruby Keeler
Regissörer: Lloyd Bacon, Busby Berkeley
Producenter: Darryl F. Zanuck, Hal B. Wallis
Manus: Rian James, James Seymour, Whitney Bolton, efter en roman av Bradford Ropes
Musik: Harry Warren, Al Dubin
Foto: Sol Polito
Studio: Warner Bros.
Premiär: 2 februari 1933
Svensk titel: 42:a gatan

En klassisk filmmusikal, med lövtunn story, rapp och rolig dialog, många bara ben samt rejält påkostade musikalnummer. Sedan 1980 görs den även som musikal för scenen.

42nd Street är en s.k. backstage musical - det är alltså en musikal som handlar om uppsättningen av en musikal: En känd men nervöst lagd regissör anlitas för det som han själv vill ska bli hans sista musikaluppsättning. Dramatiskt blir det inför premiären då en körflicka måste ersätta den stora stjärnan, som skadat sitt ben och inte kan uppträda.

Det här är en film som har som sitt enda syfte (och det är inget dåligt syfte!) att underhålla - och det gör den. Det finns flera fina skådespelare i ensemblen, och sång- och dansnumren är sevärda och festliga. Mannen bakom dessa är den legendariske koreografen/regissören Busby Berkeley. Han gjorde sig ett namn genom att i filmmusikaler skapa enorma, synkroniserade, påkostade och ofta geometriskt stylade dansnummer. Och 42nd Street är ett prov på detta. "Imponerande", är ett passande och inte sällan använt ord när det handlar om Busby Berkeleys skapelser.

I mindre roller återfinns Ginger Rogers och den flitige filmmusikalaktören Dick Powell.
Betyg: 3/5

The Big Sleep (1946)

Huvudroller: Humphrey Bogart, Lauren Bacall, John Ridgely, Martha Vickers
Regissör: Howard Hawks
Producent: Howard Hawks
Manus: William Faulkner, Leigh Brackett, Jules Furthman, baserat på en roman av Raymond Chandler
Musik: Max Steiner
Foto: Sidney Hickox
Studio: Warner Bros.
Premiär: 23 augusti 1946
Svensk titel: Utpressning

En spännande film noir med - bland annat - mycket välskriven dialog.

Privatdetektiven Philip Marlowe (Humphrey Bogart) anlitas av en pensionerad, rik general för att hjälpa till att nysta i och reda upp hans yngsta dotters spelskulder. Detektiven finner sig dock snart indragen i ytterligare uppdrag inom samma familj, genom den äldre dottern (Lauren Bacall) som kontaktar honom. Intrigen tätnar snabbt och det hela utvecklar sig till en komplicerad historia.

Vars alla vindlingar det är en smula krångligt att hänga med i, måste sägas. 

Men även om en eller ett par av storyns vändningar skulle gå en förbi, så kan väl ingen missa att bli fullständigt intagen av det suveräna samspelet mellan Bogart och Bacall. I stor utsträckning är The Big Sleep deras show och egentligen ingen annans.

De träffades under inspelningen av Ernest Hemingway-filmatiseringen To Have and Have Not (1944), och gifte sig året därpå. Deras personkemi på vita duken är mot bakgrund av detta naturligtvis ingen överraskning. Emellanåt känns deras samspel nästan för bra, som att de så att säga leker sina roller. Men missförstå mig rätt - The Big Sleep är en spännande och bra film. Bogart får bl.a. tillfälle att visa prov på sin komiska talang.

Bogart och Bacall spelade tillsammans även i Dark Passage (en film noir från 1947), samt John Hustons drama Key Largo (med Edward G. Robinson) från 1948. De gjorde också TV-filmen The Petrified Forest med Henry Fonda 1955.

Lauren Bacall (f. 1924) är för övrigt en av de sista stora stjärnorna från Hollywoods gyllene era som fortfarande är i livet. Här har hon sällskap av bl.a. Kirk Douglas (f. 1916) och Olivia de Havilland (f. 1916).
Betyg: 4/5

Sunset Boulevard (1950)

Huvudroller: William Holden, Gloria Swanson, Erich von Stroheim, Nancy Olson
Regissör: Billy Wilder
Producent: Charles Brackett
Manus: Billy Wilder, Charles Brackett, D.M. Marshman Jr.
Musik: Franz Waxman
Foto: John F. Seitz
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 4 augusti 1950
Svensk titel: Sunset Boulevard

Ett tveklöst mästerverk av den store regissören Billy Wilder - den typen av film där story, dialog, regi, skådespelarinsatser, foto, musik och övergripande stämning och atmosfär smälter samman i en perfekt enhet.

William Holden spelar en misslyckad manusförfattare i Hollywood som av en händelse träffar en avdankad stumfilmsstjärna (Gloria Swanson) och dras in i hennes bisarra värld där hon lever på storverk från det förgångna och vägrar att inse att filmindustrin och omvärlden har fortsatt att utvecklas utan henne.

William Holden var en av 1950-talets stora stjärnor. Förutom Sunset Boulevard så gjorde han roller i exempelvis Stalag 17 (där han blev Oscarsbelönad), Executive Suite (med Barbara Stanwyck), Sabrina (av Billy Wilder, med Humphrey Bogart och Audrey Hepburn) och The Bridge on the River Kwai (med Alec Guinness).

Han är mycket bra i Sunset Boulevard, men filmens stora stjärna - som sig bör, skulle man kunna säga, med tanke på storyn - är Gloria Swanson.

Hon var en stor stjärna och modeikon under stumfilmsepoken, bl.a. känd för ett flertal samarbeten med regissören Cecil B. DeMille. Hon tog sedermera steget över till ljudfilm, men hennes karriär på vita duken dalade i takt med att 30-talet gick mot sitt slut, och hon övergick till radio och TV och så småningom även teater.

Sunset Boulevard blev således en filmcomeback för Gloria Swanson, och hon är verkligen fantastiskt bra i sin roll. Hon är fullständigt övertygande som den avdankade stjärnan - hennes manér, tirader och förvridna föreställningar om verkligheten är tragikomiska, skrämmande och fascinerande. Man tror på hennes gestaltning av någon som en gång var lysande och viktig, men som med tiden slocknat och närapå glömts bort. En imponerande rolltolkning, och den karaktär som denna oförglömliga film till väsentlig del kretsar kring.

En rolig detalj i Sunset Boulevard är att stumfilmsstjärnorna Buster Keaton, Anna Q. Nilsson och H. B. Warner dyker upp i småroller, och regissören Cecil B. DeMille och skvallerkolumnisten Hedda Hooper medverkar som sig själva. Inslag som ökar filmens känsla av autenticitet.

En klassisk, fascinerande film som måste ses. Vinnare av tre Oscars, bl.a. för bästa manus.
Betyg: 5/5

Laura (1944)

Huvudroller: Gene Tierney, Dana Andrews, Clifton Webb, Vincent Price
Regissör: Otto Preminger
Producent: Otto Preminger
Manus: Jay Dratler, Samuel Hoffenstein, Elizabeth Reinhardt, efter en roman av Vera Caspary
Musik: David Raksin
Foto: Joseph LaShelle
Studio: 20th Century Fox
Premiär: 11 oktober 1944
Svensk titel: Laura

En rosad och klassisk film noir som brukar omnämnas som en av de bättre filmerna som gjorts inom denna genre. Den var en stor publiksuccé när det begav sig.

Dana Andrews spelar en cynisk kriminalkommisarie som utreder mordet på den framgångsrika reklamchefen Laura Hunt (Gene Tierney). Han förhör bl.a. hennes karismatiske mentor, en känd tidningskolumnist och tillika dandy (Clifton Webb) och hennes tilltänkte make, en parasiterande playboy (Vincent Price), och ju mer tid han tillbringar i kvinnans våning desto mer finner han sig uppslukad av - och förälskad i -  hennes porträtt som hänger på väggen...

Laura är en film med många förtjänster. Fotot (Oscarsbelönat) är fint och film noir-suggestivt, musiken är vackert känslosam och minnesvärd och stämningen överlag väldigt typisk för denna genre, med den cyniske mordutredaren, de väloljade replikerna och storyns snabba vändningar. Men framför allt är det skådespelarnas film. De fyra huvudaktörerna är verkligen väl valda för sina respektive roller, och i synnerhet Clifton Webb är sevärd. Hans excentriske dandy fångar betraktaren på bråkdelen av en sekund när han kommer i bild, med sina syrliga och välformulerade repliker, sina manér och sin med små men effektiva medel utmejslade karaktär.

Man kan se Laura enbart för hans skull. Men de övriga huvudrollsinnehavarna är mycket bra och fulla av utstrålning även de.

Dana Andrews och Gene Tierney spelade tillsammans i flera filmer; bl.a. spionthrillern The Iron Curtain (1948) och Where the Sidewalk Ends (1950) - ytterligare en film noir av regissören bakom Laura, Otto Preminger.
Betyg: 4/5

Roman Holiday (1953)

Huvudroller: Audrey Hepburn, Gregory Peck, Eddie Albert, Hartley Power
Regissör: William Wyler
Producent: William Wyler
Manus: Dalton Trumbo, Ian McLellan Hunter, John Dighton, efter en story av Dalton Trumbo
Musik: Georges Auric, Victor Young
Foto: Henri Alekan, Franz Planer
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 27 augusti 1953
Svensk titel: Prinsessa på vift

En romantisk komedi av finaste märke, en film som verkligen lever upp till detta utslitna epitet på allra bästa sätt.

Audrey Hepburn spelar en prinsessa från ett ospecificerat europeiskt land, på statsbesök i Rom. Hon känner sig fängslad av alla plikter och krav och sitt hektiska schema och ger sig ut på egen hand för att få känna friheten och upptäcka Rom. Gregory Peck spelar en amerikansk reporter som är stationerad på en nyhetsbyrå i Den Eviga Staden. Självklart blir det så att prinsessans och reporterns vägar korsas...

Denna roll var inte Audrey Hepburns första, men väl den första av någon egentlig betydelse. Och vilken betydelse den fick - detta blev inte bara hennes genombrott, utan också ett Oscarsbelönat sådant! Gregory Peck var redan en stjärna; han hade bl.a. spelat mot Ingrid Bergman i Alfred Hitchcocks Spellbound, och gjort Oscarsnominerade insatser i familjefilmen The Yearling (med Jane Wyman), dramat Gentleman's Agreement och krigsfilmen Twelve O'Clock High.

Roman Holiday är en mycket charmig, rolig och varm film från en svunnen epok. Den har självklart Audrey Hepburns naturliga och okonstlade utstrålning i högsätet - den, och det mycket fina samspelet mellan henne och Gregory Peck. Deras personkemi är klockren, och det finkänsliga sätt på vilket de gestaltar sina roller gör upplevelsen av deras film (för den är verkligen deras) både charmfull och rörande. Eddie Albert är rolig som Pecks fotografkollega.

Audrey Hepburn och Gregory Peck blev livslånga vänner efter filmen, och när Hepburn gick bort 1993 framträdde Peck gråtande inför TV-kamerorna och citerade hennes favoritdikt "Unending Love" av Rabindranath Tagore.

Förutom Hepburn, så belönades även manuset och kostymdesignen med Oscarstatyetter.
Betyg: 4/5

Vertigo (1958)

Huvudroller: James Stewart, Kim Novak, Barbara Bel Geddes, Tom Helmore
Regissör: Alfred Hitchcock
Producent: Alfred Hitchcock
Manus: Alec Coppel, Samuel A. Taylor, efter romanen D'entre les morts av Boileau-Narcejac
Musik: Bernard Herrmann
Foto: Robert Burks
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 9 maj 1958
Svensk titel: Studie i brott

Detta var det fjärde och sista samarbetet mellan Alfred Hitchcock och James Stewart, och en film som fått tämligen varierande omdömen genom åren. 

Sammanfattningsvis och rätt förenklat kan man väl säga att lovorden för Vertigo har eskalerat i och med att åren gått. Med Hitchcock-mått mätt så blev den ljumt emottagen av den samtida publiken, och kritikernas omdömen var blandade. Hitchcock själv skyllde den uteblivna succén på att åldersskillnaden mellan James Stewart och Kim Novak var alltför stor; Stewart var 50 och Novak 25.

Med tiden har jublet för denna film ökat markant i kraft, så till den milda grad att den numera ofta röstas fram som en av de bästa filmer som någonsin gjorts.

Detta är väl kanske att gå lite långt, men en mycket bra film är det - den saken är säker.

Stewart spelar den f.d. kriminalpolisen John Ferguson som fått gå i pension i förtid pga sina problem med höjdskräck och yrsel. En bekant, Gavin Elster, anlitar honom som privatdetektiv, med uppdrag att skugga Elsters hustru som börjat uppföra sig irrationellt. Ferguson blir snart besatt av kvinnan...

Vertigo har många förtjänster, det är totalt sett en fantastisk film inom sin genre, och bland det mest slående är själva stämningen, atmosfären som målas upp och finns närvarande nästan hela filmen igenom. Det är en illavarslande stämning, en atmosfär av något som inte står rätt till... En annan sak som slår mig är att ingen av huvudpersonerna upplevs som helt, ja vad ska man säga, frisk. Man sympatiserar inte med någon av dem, och detta är en känsla som bidrar till filmens stämning. Samma distans som finns mellan huvudkaraktärerna finns också mellan dem och betraktaren.

Vertigo är ett bra exempel på Hitchcock i god, säker form.
Betyg: 4/5

The Grapes of Wrath (1940)

Huvudroller: Henry Fonda, Jane Darwell, John Carradine, Russell Simpson
Regissör: John Ford
Producent: Darryl F. Zanuck, Nunnally Johnson
Manus: Nunnally Johnson, efter en roman av John Steinbeck
Musik: Alfred Newman
Foto: Gregg Toland
Studio: 20th Century Fox
Premiär: 24 januari 1940
Svensk titel: Vredens druvor

Ett mycket starkt och sevärt drama, baserat på den blivande (1962) Nobelpristagaren i litteratur John Steinbecks klassiska roman med samma namn.

The Grapes of Wrath handlar om den fattiga familjen Joad, som under Stora Depressionen blir av med sin gård och tvingas lämna Oklahoma för att söka arbete i Kalifornien. Vi får följa dem på deras mödosamma väg västerut; väl där visar det sig att verkligheten ser helt annorlunda ut än den fantastiska tillvaro som målats upp för dem.

Henry Fonda hade varit framgångsrik på vita duken sedan mitten av 30-talet, men hans karriär fick mer fart och en extra tyngd genom huvudrollen som Tom Joad. Han blev nominerad för en Oscar för bästa manliga huvudroll, men förlorade till James Stewart i The Philadelphia Story. (Stewart hade å sin sida röstat på Fonda som vinnare.)

Fonda var verkligen en mångsidig skådespelare, och i The Grapes of Wrath är han mycket bra. Man tror på honom, helt enkelt. Jane Darwell (Oscarsbelönad) som Tom Joads mor och John Carradine som f.d. prästen Casy gör helt fantastiska insatser bredvid Fonda.

Filmen är en gripande, suggestiv upplevelse som stannar i minnet länge. Gregg Tolands foto är makalöst.

På tal om Oscars, så vann även John Ford en sådan för sin regi.

Filmen fick vid premiären viss kritik för sin vänsterpolitik, och i slutet så är det väl nästan så att det predikas framför kameran... Men det känns inte som att det spelar någon som helst roll när helheten är så övertygande och intagande.

En riktigt, riktigt bra film.
Betyg: 5/5

The Thin Man (1934)

Huvudroller: William Powell, Myrna Loy, Maureen O'Sullivan, Nat Pendleton
Regissör: W. S. Van Dyke
Producent: Hunt Stromberg
Manus: Albert Hackett, Frances Goodrich, efter en roman av Dashiell Hammett
Musik: William Axt
Foto: James Wong Howe
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 23 maj 1934
Svensk titel: Den gäckande skuggan

William Powell och Myrna Loy gjorde 14 filmer tillsammans, och kriminalkomedin The Thin Man är en av de mest kända.

Powell spelar den pensionerade privatdetektiven Nick Charles, och Loy hans rika hustru Nora. Nick Charles lockas tillbaka till sin yrkesbana av dottern till en gammal vän, som mystiskt försvunnit. Dottern vädjar till Charles att hjälpa henne finna fadern. Ex-detektiven tar jobbet, och som assistent har han sin trogna foxterrier Asta, spelad av den kända Hollywoodhunden Skippy.

The Thin Man blev en stor succé när den kom, mycket tack vare dialogen och det avspända samspelet mellan Powell och Loy. Den lojt vitsiga och ironiska tonen och det kamratliga hustru/man-förhållandet (parat med det myckna drickandet - det krökas verkligen hej vilt!) sågs som något nytt och fräscht på vita duken vid denna tid.

Succén är förståelig. Samspelet mellan Powell och Loy är sannerligen en ren njutning att se, och filmen som helhet är mycket underhållande.

En modern kritiker som Roger Ebert var också imponerad, särskilt av Powell, som han ansåg "is to dialogue as Fred Astaire is to dance. His delivery is so droll and insinuating, so knowing and innocent at the same time, that it hardly matters what he's saying."

Filmen blev så populär att den fick fem uppföljare, alla med Powell och Loy. Alla uppföljare fick titlar där "Thin Man" ingick, även om denna personbenämning egentligen bara har koppling till den första filmen.
Betyg: 4/5