Holiday Inn (1942)

Huvudroller: Bing Crosby, Fred Astaire, Marjorie Reynolds, Virginia Dale
Regissör: Mark Sandrich
Producent: Mark Sandrich
Manus: Claude Binyon, Elmer Rice, efter en story av Irving Berlin
Musik: Irving Berlin
Foto: David Abel
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 4 augusti 1942
Svensk titel: Värdshuset Fritiden

Ett stycke lätt underhållning i form av en sång- och dansfilm med lika delar musik, sång, dans, humor, romantik och nostalgisk americana.

Holiday Inn (med den obeskrivligt osnygga svenska titeln Värdshuset Fritiden) handlar om två rivaliserande underhållare - en sångare (Bing Crosby) och en dansare (Fred Astaire) - som uppträder på ett värdshus (ägt av den förstnämnde) som bara har öppet under amerikanska storhelger (Thanksgiving, jul, nyår, Valentine's Day, etc.). Här slåss de (bildligt talat) om en kvinnlig kollegas (Marjorie Reynolds) gunst och försöker på olika vis bräcka varandras scenframträdanden.

Det här är finfin, tillbakalutad underhållning. En film utan större pretentioner än att glädja och tjusa och bjuda på sina huvudrollsinnehavares tidlösa talanger: Den som gillar Bing Crosbys basbaryton och Fred Astaires danssteg får här full valuta för pengarna. Dessa gentlemän var underhållare av en typ som jag med bestämdhet hävdar inte finns längre.

Holiday Inn är ett bra exempel på klassiska Hollywood som eskapism - en värmande, glädjande och nostalgisk verklighetsflykt och tidsresa, en sorts film som gör sig så bra i ett bekvämt och varmt soffhörn.

Och musiken får vi naturligtvis inte glömma. Det här är lika mycket Irving Berlins film som Crosbys och Astaires. Tolv av sångerna skrevs direkt för filmen, och kronan på verket är naturligtvis denna julsångernas julsång, Crosbys kanske största evergreen - "White Christmas".

Lätt underhållning, som sagt. Men ack så njutbar.
Betyg: 3/5

God Jul!

Här i huvudstaden så lyser snön med sin frånvaro. Det är mörkt och plusgraderna står som spön i backen. Kanske just därför infinner sig en än större anledning att önska er alla, mina kära och trogna bloggläsare (jag vet knappt vilka ni är, och inte heller hur många ni är), en riktigt god jul! Må grönkålen och skinkan mätta era magar, och julklapparna och de klassiska filmerna glädja era sinnen. Vi ses snart igen!

 Mickey Mouse från förr.

 Joan Crawford beundrar sin julkrans.

 Carole Lombard öppnar paket.

 Barbara Stanwyck och Dennis Morgan i Christmas in Connecticut (1945).

Bing Crosby, Bob Hope och Dorothy Lamour gör reklam för tejp (och filmen Road to Bali) 1952.

Yankee Doodle Dandy (1942)

Huvudroller: James Cagney, Joan Leslie, Walter Huston, Richard Whorf
Regissör: Michael Curtiz
Producenter: Hal B. Wallis, Jack Warner, William Cagney
Manus: Robert Buckner, Edmund Joseph, Julius J. Epstein, Philip G. Epstein
Musik: George M. Cohan, Ray Heindorf, Heinz Roemheld
Foto: James Wong Howe
Studio: Warner Bros.
Premiär: 6 juni 1942
Svensk titel: Yankee Doodle Dandy

Det här är ingen julfilm (se föregående inlägg) men väl en påkostad, storartad och i princip oavbrutet underhållande sång- och dansfilm av bästa märke.

Yankee Doodle Dandy är en biografisk film som handlar om underhållaren, pjäsförfattaren, kompositören, dansaren, sångaren och producenten George M. Cohan - som har kallats "The Man Who Owned Broadway". Filmen tar sina friheter vad gäller sanningshalten i vissa avsnitt, men Cohan själv (som visserligen var anlitad som konsult av producenterna men till syvende och sist inte hade mycket inflytande över slutresultatet) lär ha sett filmen och varit nöjd med den och James Cagneys rollprestation. (Cohan gick bort i cancer bara några månader efter premiären.)

George M. Cohan var mannen bakom sådana patriotiska musiknummer som "Over There" (som användes vid båda världskrigen som pådrivande allsång för de amerikanska soldaterna), "The Yankee Doodle Boy" och "You're a Grand Old Flag" och just patriotismen är ett starkt och genomgående tema i filmen. Produktionen var bara några dagar gammal när Japan bombade Pearl Harbor, och man beslöt sig för att göra Yankee Doodle Dandy till en upplyftande hyllning till hemlandet.

Och en patriotisk film är det, och stundtals en som verkligen inte skäms för sitt idoga flaggviftande. Om man är allergisk mot denna sida av den amerikanska livsstilen så blir filmen kanske lite för mycket. Undertecknad har dock inga som helst problem med saken.

Men det finns annat här också. Cohan skrev mer än 300 sånger under sin karriär, och i filmen finns fina exempel på inte bara patriotiska sådana.

Och som helhet är det maffigt, underhållande, roligt, gripande och medryckande. Och framför allt finns här James Cagney i vad som har kallats hans livs roll. Han fick en Oscar för sin insats (filmen fick tre statyetter totalt) och det är mycket förståeligt. Han gör en självsäker, intagande, känslig och rolig prestation och han dansar fantastiskt bra. Utan att på något vis förringa de övriga skådespelarna (Joan Leslie är bra som hans hustru och deras personkemi är mycket fin) så är det bara att konstatera: James Cagney äger filmduken under hela Yankee Doodle Dandy.

"A big, enjoyable musical biography. Cagney is so cocky and sure a dancer that you feel yourself grinning with pleasure at his movements", skrev filmkritikern Pauline Kael.

Det är bara att hålla med.
Betyg: 4/5

Miracle on 34th Street (1947)

Huvudroller: Maureen O'Hara, John Payne, Edmund Gwenn, Natalie Wood
Regissör: George Seaton
Producent: William Perlberg
Manus: George Seaton, efter en story av Valentine Davies
Musik: Cyril J. Mockridge
Foto: Lloyd Ahern, Charles G. Clarke
Studio: 20th Century Fox
Premiär: 2 maj 1947
Svensk titel: Det hände i New York

I december ska man naturligtvis skriva om julfilmer på en filmblogg. Och går man tillbaka i tiden till det klassiska Hollywood så finns det gott om sådana att botanisera bland. Julfilmer alltså. Och även i mina egna hyllor så finns det julfilmer. Såklart. För oavsett ens eget förhållande till julen (vilket i mitt fall kan beskrivas som ambivalent), så står det väl ganska klart att denna gigant bland helger gör sig bra som ämne för film.

Miracle on 34th Street utspelar sig i New York City mellan Thanksgiving och julhelgen, och handlar om hur varuhuset Macy's jultomte både ställs inför rätta och sinnesundersöks för att han med bestämdhet hävdar att han faktiskt är den riktige jultomten...

Det här är en mycket snäll och värmande familjefilm som i USA blivit en klassiker som stått sig fint genom decennierna och upptäcks av nya generationer varje jul.

De centrala gestalterna i filmen, och de som verkligen äger alla scener där de är med, är Edmund Gwenn i rollen som Kris Kringle (det namn som i USA brukar användas som "verkligt" namn för jultomten, ja Santa Claus) och den här inte ens tioåriga Natalie Wood som Susan, dottern till Macy's-mellanchefen Doris Walker (Maureen O'Hara).

Natalie Wood gjorde sig mycket tidigt ett namn som skådespelare och blev en omsusad barnstjärna under 1940-talet, med roller i exempelvis Tomorrow Is Forever (1946, med Claudette Colbert och Orson Welles) och The Ghost and Mrs. Muir (1947, med Gene Tierney och Rex Harrison). Rollen i Miracle on 34th Street var hennes första mer omfattande framträdande på vita duken. Hennes prestation präglas av stor charm och en självklar naturlighet framför kameran. Ihop med den likaledes mycket charmfulle Edmund Gwenn (Oscarsbelönad; filmen fick tre statyetter totalt) blir det helt enkelt kalasbra, för att använda en akademisk terminologi.

Natalie Wood blev sedermera en etablerad och framgångsrik skådespelare även som vuxen. Noteras bör t.ex. hennes roller i Rebel Without a Cause (1955, med James Dean), westernfilmen The Searchers (1956, med John Wayne) och musikalen West Side Story (1961).

Hon dog alltför tidigt, drunknad under oklara omständigheter vid 43 års ålder 1981.

Tilläggas bör om Miracle on 34th Street att den gjordes i svartvitt, men senare har den även getts ut i en färglagd version. Jag är av princip emot sådana, jag tycker att en film ska ses såsom den var tänkt från början - men jag måste erkänna att här har man lyckats fint. Koloreringen är gjord med varsam hand och det ser faktiskt snyggt ut. Men den svartvita originalversionen finns fortfarande tillgänglig.
Betyg: 3/5

 

 

 





Hold Your Man (1933)

Huvudroller: Jean Harlow, Clark Gable, Stuart Erwin, Dorothy Burgess
Regissör: Sam Wood
Producenter: Sam Wood, Bernard H. Hyman
Manus: Anita Loos, Howard Emmett Rogers, efter en story av Anita Loos
Musik: Nacio Herb Brown, Arthur Freed
Foto: Harold Rosson
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 30 juni 1933
Svensk titel: Du skall bli min!

Jean Harlow fick en kort levnad men det var en intensiv sådan. Hon slog igenom med dunder och brak 1931 och när hon dog av (förmodad) njursvikt 1937 var hon blott 26 år gammal men räknades då som en av de största Hollywoodstjärnorna.

Hennes platinablonda lockar blev berömda och kopierade, och hon förärades epitet som idag har ikonisk status; blond bombshell och platinum blonde.

Hennes genombrottsfilm var en romantisk komedi med just titeln Platinum Blonde (1931) och hon var en stor succé hos publiken, inte minst för sitt utseendes skull... Kritikerna var inte särskilt imponerade - inledningsvis i sin karriär på vita duken sågs Harlow som tämligen endimensionell i sina roller. Men hennes popularitet hos biobesökarna höll i sig och med tiden blev hennes roller alltmer sammansatta och hennes skådespelartalang, inte minst den komiska, klart uppenbar.

Hon spelade ofta mot Clark Gable, Spencer Tracy och William Powell (som hon var förlovad med i två år) och ett antal av hennes filmer räknas numera som klassiker. Lägg exempelvis märke till Red Dust (1932, romantisk dramakomedi med Clark Gable och Mary Astor), dramakomedin Dinner at Eight (1933, med John och Lionel Barrymore), komedin Wife vs. Secretary (1936, med Clark Gable, Myrna Loy och James Stewart i en tidig roll) och screwballkomedin Libeled Lady (1936, med William Powell, Myrna Loy och Spencer Tracy).

Hold Your Man är ett romantiskt drama med en del komiska inslag. Det är den tredje filmen av sex totalt som Jean Harlow och Clark Gable gjorde tillsammans, och de utgör ett sevärt och personkemiskt mycket lyckat team på vita duken. De var också goda vänner privat.

Harlow spelar Ruby, som faller för smågangstern Eddie (Gable). I en misslyckad utpressningskupp så råkar han döda den man som de ska blåsa; Eddie flyr fältet och Ruby hamnar på uppfostringsanstalt, och här visar det sig bl.a. att hon är gravid.

Inledningsvis tar aktörernas komiska talanger stor plats, men ju längre filmen lider desto mer utrymme ges till Harlow. Hennes karaktär blir mer och mer nyanserad och sammansatt och det utvecklar sig till en fin och lite gripande rollprestation. (Och en snabb och effektiv vänsterkrok har hon dessutom!)

Clark Gable är bra som alltid, men Hold Your Man är till största delen Jean Harlows film.

Titeln är tagen från en sång som figurerar i flera av scenerna.
Betyg: 3/5