A Star Is Born (1937)

Huvudroller: Janet Gaynor, Fredric March, Adolphe Menjou, May Robson
Regissör: William A. Wellman
Producent: David O. Selznick
Manus: William A. Wellman, Robert Carson, Dorothy Parker, Alan Campbell
Musik: Max Steiner
Foto: W. Howard Greene
Studio: United Artists
Premiär: 20 april 1937
Svensk titel: Hollywood

Den första versionen av en story som filmats flera gånger; även 1954 med Judy Garland och James Mason (den kanske mest kända upplagan) och 1976 med Barbra Streisand och Kris Kristofferson.

En ung kvinna från landet tillbringar all sin tid på biograferna och drömmer om att komma in vid filmen (som det så fint hette på den tiden). Med ekonomisk hjälp av sin mormor reser hon till Hollywood för att pröva lyckan. Det blir inte lätt, men hennes väg korsas av en rumlande, alkoholiserad manlig skådespelare vars karriär och stjärna oundvikligen är på väg neråt. Hon får chansen att spela mot honom, och snart är det hon som är det största dragplåstret av de två. De gifter sig och vi får följa hur hennes stjärna lyser allt starkare medans hans blir svagare och svagare och till slut slocknar helt.

Det här är ett drama där Hollywood skildras både cyniskt/ironiskt och romantiskt, och även om manuset bitvis gör det lite för lätt för sig så är det en sevärd film. Långt ifrån något mästerverk, men den har helt klart sina förtjänster. Framför allt i form av de bägge huvudrollsinnehavarna, Janet Gaynor och Fredric March, som båda två är bra. March kunde vara intensiv och nedtonad på en och samma gång på ett ganska coolt vis, om man får uttrycka sig lite folkligt, och Gaynor är trovärdig som kvinnan från landet som behåller sin naturliga ärlighet trots berömmelsens strålglans.

Fotot är i färg, vilket inte var helt vanligt 1937, och belönades med en Oscar, precis som manuset. Den senare statyetten känns, som sagt, kanske inte helt klockren.

Men, men. Som helhet är filmen helt okej! Med viss guldkant, tack vare sina stjärnor.
Betyg: 3/5

Modern Times (1936)

Huvudroller: Charlie Chaplin, Paulette Goddard, Henry Bergman, Stanley "Tiny" Sandford
Regissör: Charlie Chaplin
Producent: Charlie Chaplin
Manus: Charlie Chaplin
Musik: Charlie Chaplin
Foto: Ira H. Morgan, Roland Totheroh
Studio: United Artists
Premiär: 5 februari 1936
Svensk titel: Moderna tider

Så är det då dags för en av filmhistoriens mest legendariska, berömda och kända gestalter att kliva in på bloggen - Charlie Chaplin.

När han 1934 började sina förberedelser för Modern Times, så planerade Chaplin att med denna göra sin första ljudfilm. Men han övergav dessa planer och gjorde den till en stumfilm - en arena där han skapat sin berömmelse och där han var mest bekväm. 1936 hade ju ljudfilmen sedan flera år tillbaka etablerat sig och i princip blivit det gällande sättet att producera skapelser för vita duken, men Chaplin var rädd att förlora publik ifall han skulle utveckla sin ikoniske luffarkaraktär till en ljudfilmsfigur.

Modern Times är sålunda en sen stumfilm, även om här finns inslag av ljud. Vissa hörbara repliker ingår, även om de är få, och ljudeffekterna är synkroniserade. Också Chaplins berömda version av Léo Daniderffs komiska sång "Je cherche après Titine" är helt hörbar - det var här som filmpubliken för första gången fick lyssna till Charlie Chaplins röst.

Filmen är en komisk satir och ett romantiskt melodrama över två vilsna, vinddrivna karaktärer (Chaplins luffare och Paulette Goddards föräldralösa unga kvinna) och deras desperata försök att överleva i den moderna, industrialiserade världen.

Vi bjuds på ett helt pärlband av klassiska scener; Chaplins eskapader vid det löpande bandet och de gigantiska kugghjulen, den dåraktigt roliga sekvensen med ätmaskinen, den halsbrytande rullskridskoscenen och inte minst den vackra, romantiska och hoppingivande slutscenen.

Charlie Chaplin är en tidlös gestalt i filmhistorien - en karaktär vars komik verkligen skrider över kulturella gränser och som kunde och kan roa en hel värld. Och Modern Times tillhör hans största stunder.

Hans påverkan på och influerande av efterkommande komiker kan knappast heller överskattas; det är svårt att tänka sig Jacques Tati, Gösta Ekman och Rowan Atkinsons "Mr Bean" utan Chaplins ande i bakgrunden. Exempelvis.

Det här är en rolig, fantastiskt underhållande och varm komedi med mycket hjärta. Den måste ses.

Kuriosa: Charlie Chaplin och Paulette Goddard var gifta mellan åren 1936 och 1942.
Betyg: 5/5