Jag är ledsen att behöva säga det, men efter ha tänkt över saken både en och två gånger så har jag kommit fram till att lägga ner Klassiska Hollywood.
Det har varit några roliga år, men jag känner nu att jag inte förmår att uppbringa vare sig den tid eller energi som krävs för att hålla bloggen igång.
Det är, som det brukar heta, alldeles för mycket annat som kommer emellan.
Jag kommer naturligtvis fortsätta titta på gamla klassiska filmer - det hoppas jag ni gör också!
Bloggen ligger kvar tills vidare, jag har inte bestämt om jag sedermera ska ta bort den helt eller inte. Det kanske man inte behöver. Fast å andra sidan så svämmar ju nätet över av gammalt krafs som inte uppdaterats på eoner. Det är ju mindre kul.
Vi får se.
Tack för att ni besökt och läst min blogg. Hoppas ni fått några nya favoritfilmer!
Jag säger inte hej då, utan citerar istället den legendariske filmkritikern Roger Ebert:
Huvudroller: Gary Cooper, Ingrid Bergman, Akim Tamiroff, Katina Paxinou
Regissör: Sam Wood
Producent: Sam Wood
Manus: Dudley Nichols, efter en roman av Ernest Hemingway
Musik: Victor Young
Foto: Ray Rennahan
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 14 juli 1943
Svensk titel: Klockan klämtar för dig
En krigs- och kärleksfilm som är baserad på Ernest Hemingways berömda roman med samma namn. Jag har läst en del Hemingway, men inte denna bok, så det här blogginlägget är helt fokuserat på filmen (kanske inte så konstigt eftersom detta faktiskt är en filmblogg) och inte romanen som jag naturligtvis inte kan kommentera på något sätt.
For Whom the Bell Tolls utspelar sig under spanska inbördeskriget (1936-1939). Gary Cooper spelar en amerikansk frivillig i Internationella brigaderna som är på plats i Spanien för att slåss mot fascisterna. När han är ute på ett farligt uppdrag för att försöka spränga en strategiskt viktig bro och därmed hjälpa republikanerna, träffar han en ung kvinnlig gerillakrigare (Ingrid Bergman) och ljuv musik uppstår...
Vad jag bland annat vet om romanen For Whom the Bell Tolls är att den är lång, och det är filmen också (2 timmar och 50 minuter). För lång. Framför allt är den tämligen långsam i tempot, och detta i kombination med de nästan tre timmarna gör att det tyvärr blir - ja, segt.
Gary Cooper och Ingrid Bergman är ett mycket fint vita duken-par, de bjuder på bra spel och mycket intagande personkemi, och det räddar förstås en avsevärd del av filmen. Cooper hade börjat få alltmer mogen pondus i sina uttryck (som bara skulle bli bättre med åren - se till exempel westernklassikern High Noon (klicka här) från 1952) och Bergman var naturligtvis "hot stuff" efter Casablanca (klicka här) och skulle fortsätta gå från klarhet till klarhet som karismatisk stjärna (året efter For Whom the Bell Tolls fick hon sin första Oscar för huvudrollen i thrillern Gaslight). Det var faktiskt Ernest Hemingway själv som handplockade de båda aktörerna till rollerna. Cooper och Hemingway blev goda vänner och kom att umgås resten av sina liv (de dog båda 1961, Cooper i maj och Hemingway i juli).
Detta är i grunden en spännande film, men som sagt, det blir för långt och segt. Godkänt betyg (med viss tvekan) får den dock, tack vare sina stjärnor.
Grekiskan Katina Paxinou fick en Oscar för sin tämligen sammansatta biroll som gerillakrigare och "mentor" åt Bergmans unga kvinna.
Filmen är i färg, för övrigt den första färgfilm som Ingrid Bergman gjorde.
Huvudroller: James Stewart, Donna Reed, Lionel Barrymore, Henry Travers
Regissör: Frank Capra
Producent: Frank Capra
Manus: Frances Goodrich, Albert Hackett, Frank Capra, efter novellen The Greatest Gift av Philip Van Doren Stern
Musik: Dimitri Tiomkin
Foto: Joseph Walker
Studio: RKO Radio Pictures
Premiär: 20 december 1946
Svensk titel: Livet är underbart
En ofantligt populär och kritikerrosad film som i USA sedan slutet av 1970-talet fått samma jul-TV-klassikerstatus som Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson hos oss i Sverige.
It's a Wonderful Life handlar om den ekonomiskt trängde och desperate affärsmannen George Bailey (James Stewart) som får besök av en ängel (den alltid utmärkte birollsspecialisten Henry Travers) som visar honom hur livet i hans lilla hemstad sett ut om han aldrig existerat.
Filmen utspelar sig till väsentlig del kring juletid. Regissören Frank Capra stod inte sällan för skapelser med ett starkt socialt patos, och It's a Wonderful Life är inget undantag: Julen, denna laddade och känslomässigt starka högtid, får stå som ram för det budskap som Capra och kompani lyfter fram - att vänner och familj, vänskap och kärlek, gör en människa rikare än vad några pengar i världen kan åstadkomma. George Bailey offrar dessutom sina egna, personliga drömmar för de högre värdena i att hjälpa sina nära och kära, hedra arvet från sin bortgångne far och bilda familj med den kvinna som han på något vis är ämnad att leva tillsammans med.
Filmen är från en annan tid än vår, såklart, och många av de värden som den betonar är "traditionella" och konservativt "sunda", men det gör den inte mindre giltig idag. Vem är att säga emot budskapet att vänskap är kittet som håller samman stora delar av livet? Vad har man om man inte har vänner?
Det är mycket hjärta i den här filmen, och man kan säkert kalla den sentimental, men det - bland mycket annat - som den också har, det är Jimmy Stewart. It's a Wonderful Life var hans favorit av alla filmer han gjorde, och man förstår varför. Inte minst är han själv fantastisk i rollen som George Bailey. Hans "everyday man"-utstrålning kommer här verkligen till sin rätt. Han var en filmstjärna, men få kunde som han spela en vanlig man, med fel och brister och självironi och humor. Kort sagt, han kunde göra en roll till en människa av kött och blod. Hans rolltolkning här är trovärdig, mänsklig, rolig och mycket gripande.
En närmast perfekt film, fem poäng av fem möjliga från mig.
Ett tips: Ha en näsduk till hands mot slutet. För mig är det alltid kört där...
