29 maj 2015

Psycho (1960)

Huvudroller: Anthony Perkins, Vera Miles, John Gavin, Janet Leigh
Regissör: Alfred Hitchcock
Producent: Alfred Hitchcock
Manus: Joseph Stefano, efter en roman av Robert Bloch
Musik: Bernard Herrmann
Foto: John L. Russell
Studio: Shamley Productions, Paramount Pictures
Premiär: 16 juni 1960
Svensk titel: Psycho

När vi skriver året 1960 så befinner vi oss verkligen i slutet av den klassiska Hollywoodepoken. Ja, vissa skulle säkert hävda att denna era vid det laget faktiskt var över: Televisionen hade under 1950-talet gjort sitt intåg med dunder och brak och de dominanta jättarna till filmstudior (Metro-Goldwyn-Mayer, Warner Bros, 20th Century Fox, Paramount, Universal, Columbia, United Artists och RKO Radio Pictures) hade börjat tappa mark till de oberoende aktörerna. (RKO övergav filmindustrin helt och hållet 1959.) Men Psycho, från 1960, är ett verk av en av de stora, legendariska regissörerna och en film som både är och känns klassisk. Om ni förstår vad jag menar. Nåja - den platsar i min samling, den platsar på bloggen och den räknas inte sällan till den klassiska epoken. Låt oss strunta i hårklyverierna.
Janet Leigh spelar en kvinna vid namn Marion Crane som hamnar på ett ödsligt beläget motell efter att ha förskingrat pengar från sin arbetsgivare. Motellet ägs och drivs av den psykiskt störde Norman Bates (Anthony Perkins) - en ung man med ett, ska vi säga, komplicerat förhållande till sin mor. Mötet mellan Marion Crane och Norman Bates får ödesdigra konsekvenser för kvinnan, och historien kring detta börjar sakta men säkert nystas upp av hennes syster (Vera Miles) och fästman (John Gavin).
Psycho är väl mest berömd och omtalad för den otäcka "duschscenen", men filmen är mycket mer än så. Hitchcock bygger upp en stark och ondskefull atmosfär i en mycket spännande och skrämmande film där alla ingredienser bidrar å det väsentligaste till den övertygande helheten; manuset och dialogen, fotot, musiken, scenografin, rekvisitan, klippningen - och naturligtvis aktörerna. Inte minst Perkins är rysansvärt trovärdig, men de övriga huvudrollsinnehavarna är också mycket bra.
Hitchcock bygger upp det hela på sitt sedvanliga och skickliga vis; med nyanser och hintar i berättelsen, blindspår och ledtrådar... och filmens klimax blir en effektfull chock.
En av häxmästarens bästa filmer, helt klart.
Betyg: 4/5




8 maj 2015

Heaven Knows, Mr. Allison (1957)

Huvudroller: Robert Mitchum, Deborah Kerr
Regissör: John Huston
Producenter: Buddy Adler, Eugene Frenke
Manus: John Huston, John Lee Mahin, efter en roman av Charles Shaw
Musik: Georges Auric
Foto: Oswald Morris
Studio: 20th Century Fox
Premiär: 13 mars 1957
Svensk titel: Vem vet, Mr Allison

Deborah Kerr var en förstklassig skådespelare som gjorde sina roller med stilfull och självklar säkerhet. Hon arbetade inom både teater, film och TV och i Hollywood fick hon tack vare sin accent (hon var av brittisk härkomst, född i Skottland) ofta framträda som eleganta, reserverade och jordnära engelska damer, även om hennes begåvning sträckte sig betydligt längre än så.
Bland hennes Hollywoodfilmer från den klassiska eran kan nämnas Quo Vadis (1951, ett episkt historiskt drama med bl.a. Robert Taylor och Peter Ustinov), From Here to Eternity (1953, ett krigsdrama där Kerr gör en klassisk kysscen på en strand med Burt Lancaster), The King and I (1956, musikal med bl.a. Yul Brynner) och den romantiska snyftaren An Affair to Remember (1957, med Cary Grant).
I Heaven Knows, Mr. Allison spelar Deborah Kerr och Robert Mitchum två strandsatta på en ö i södra Stilla Havet under andra världskriget. Hon gör rollen som en nunna som blivit kvar vid en övergiven bosättning med ett kapell, och han är en amerikansk marinsoldat som flyter iland på ön på en räddningsflotte. De är utlämnade åt varandra, men det visar sig snart att japanska militärstyrkor tar ön i besittning. Filmen blir således både ett relations- och krigsdrama.
Filmen är helt fokuserad på sina två huvudaktörer, övriga personer blir endast figuranter som inte uppfattas som regelrätta karaktärer överhuvud taget. Så det blir nästan som en sorts kammarspel. Kerr och Mitchum är trygga val av regissör John Huston, de är alltid sevärda, men trots en del dramatik så griper filmen aldrig tag riktigt. Historien får svårt att engagera, tycker jag. Manuset gör jämförelser och drar paralleller mellan marinkåren och katolska kyrkan men det känns mest konstruerat.
Det är ingen dålig film, man kan absolut se den för skådespelarna i huvudrollerna, men det hela blir liksom lite ljummet.
Betyg: 2/5







4 maj 2015

To Be or Not to Be (1942)

Huvudroller: Carole Lombard, Jack Benny, Robert Stack, Stanley Ridges
Regissör: Ernst Lubitsch
Producent: Ernst Lubitsch
Manus: Melchior Lengyel, Edwin Justus Mayer
Musik: Werner R. Heymann, Miklós Rózsa
Foto: Rudolph Maté
Studio: United Artists
Premiär: 6 mars 1942
Svensk titel: Att vara eller icke vara

Det här blev Carole Lombards sista film; den hade premiär två månader efter hennes tragiska bortgång i en flygolycka vid Mount Potosi, Nevada. Hon blev endast 33 år gammal.
To Be or Not to Be gjordes av den mycket duktige och stilsäkre tysk-amerikanske regissören, producenten och manusförfattaren Ernst Lubitsch. En herre som också skapade sådana klassiker som musikalkomedin The Love Parade (1929, hans första ljudfilm - med Maurice Chevalier och Jeanette MacDonald), romantiska komedin Trouble in Paradise (1932, med Miriam Hopkins), den satiriska romansen Ninotchka (1939, med Greta Garbo), The Shop Around the Corner (1940, ytterligare en romantisk komedi, med James Stewart) och komedin Heaven Can Wait (1943, tidigare omskriven här på bloggen, med Don Ameche och Gene Tierney).
To Be or Not to Be utspelar sig under andra världskrigets början och handlar om en teaterensemble i det av nazisterna ockuperade Warszawa. Aktörerna använder sig av sina skådespelarförmågor för att lura tyskarna i en spännande och satirisk spionhistoria. Carole Lombard och Jack Benny spelar det äkta paret Tura, ensemblens stora stjärnor.
Den här filmen är en blandning av genrer, och en mycket lyckad sådan. Förutom att vara en effektiv och väldigt rolig antinazistisk satir, så är den också ett spännande krigsdrama med ett humanistiskt budskap och politiskt patos. Manuset är bra genomarbetat och välskrivet, och filmen har ett fint val av aktörer i passande roller. Som helhet en väldigt bra och sevärd film som verkligen kan rekommenderas!
Jack Benny var en populär komiker (och klassisk violinst!) som uppträdde inom vaudeville, radio, TV och på vita duken. Han var känd för sin komiska tajming och hans otaliga radio- och TV-program under 1930-70-talen har influerat senare tiders sitcom-genre.
Bland hans filmer, förutom denna, så kan man nämna musikalen Broadway Melody of 1936 (1935) och komedierna Charley's Aunt (1941, med bl.a. Anne Baxter) och George Washington Slept Here (1942).
En berömd och mer sentida ny version av To Be or Not to Be är förstås den roliga filmen (med samma titel) från 1983 med Mel Brooks och Anne Bancroft i huvudrollerna.
Betyg: 4/5