The Cocoanuts (1929)

Huvudroller: Groucho, Chico, Harpo och Zeppo Marx, Margaret Dumont, Mary Eaton
Regissörer: Robert Florey, Joseph Santley
Producenter: Monta Bell, Walter Wanger
Manus: Morrie Ryskind, efter en pjäs av George S. Kaufman
Musik: Irving Berlin, Victor Herbert, Frank Tours, Georges Bizet
Foto: George J. Folsey, J. Roy Hunt
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 3 maj 1929
Svensk titel: Miljonärernas paradis

Detta var bröderna Marx första långfilm, och baserad på en musikalisk komedi med samma namn, som de framträtt med på Broadway under åren 1925-1926.

Storyn är överlag mest en ursäkt för att låta bröderna löpa amok med sina galna upptåg, skämt och sedvanliga dåraktigheter. De spelar ett gäng knasiga karaktärer som med blandad framgång driver ett hotell i Florida, och "storyn" mixas med en juvelstöld, lite romantik bland birollerna samt en hel del sång, musik och dans.

Ett flertal av sångerna i The Cocoanuts skrevs av Irving Berlin, och detta borgar naturligtvis för kvalitet, men vokalisterna som framför dem gör detta förvånansvärt slätstruket och anonymt. Det griper liksom aldrig tag ordentligt.

Detsamma kan väl sägas om filmen överlag. Det känns att bröderna ännu ej blivit varma i kläderna framför kameran. Detta kan självklart också skyllas på regin (som bl.a. Groucho var klart missnöjd med) - det blir för episodiskt, man saknar det fartfyllda flow som kännetecknar deras bästa filmer (trots svaga historier även där emellanåt).

Men en film med bröderna Marx blir ju å andra sidan aldrig tråkig. Groucho och Chico kör sina dialogdueller, och Harpo är skönt surrealistisk. Ja, jag skulle nog säga att det faktiskt är Harpo som är roligast här; bl.a. bjuds det på en minnesvärd scen där han äter upp delar av en telefon.

Men som helhet måste The Cocoanuts sägas vara en av brödernas svagaste filmer.
Betyg: 2/5

Orchestra Wives (1942)

Huvudroller: Ann Rutherford, George Montgomery, Cesar Romero, Glenn Miller
Regissör: Archie Mayo
Producent: William LeBaron
Manus: Karl Tunberg, Darrell Ware, efter en story av James Prindle
Musik: Alfred Newman, Harry Warren, Mack Gordon
Foto: Lucien Ballard
Studio: 20th Century Fox
Premiär: 4 september 1942
Svensk titel: Orkesterfruar

En tämligen lättviktig men ganska underhållande musikfilm där Glenn Miller och hans band har centrala roller och i princip spelar sig själva, fast under påhittade namn/rollfigurer.

Det här med "musikfilmer" och "musikaler" och vad som egentligen ska kallas vad är en distinktion som ibland kan kännas väldigt flytande. Hur och när epiteten ska användas beror nog mycket på vem man frågar. För min del är skillnaden sålunda: I en musikal används musiken och sången för att föra handlingen framåt och/eller tydligt illustrera det som händer i filmen. Se t.ex. Singin' in the Rain som ett klockrent prov på detta. I en musikfilm däremot, finns det lika gott om sång och musik, men där nyttjas dessa inslag mer som en kuliss eller del av storyn som är mer som fernissa av densamma. Ett underhållande pynt helt enkelt. Musiken är viktig för berättelsen men är liksom inte inbakad i den berättande dialogen. Typ. Förstår ni?

Orchestra Wives är en musikfilm.

Ann Rutherford spelar en naiv ung kvinna som blir kär i och gifter sig med trumpetaren Bill Abbot (George Montgomery). Hon följer med hans band på en turné och blir snart indragen i alla de intriger som de övriga "orkesterfruarna" ägnar sig åt.

Glenn Miller och hans band (som medverkade i två långfilmer - den första var Sun Valley Serenade från 1941 med bl.a. Milton Berle) utgör filmens orkester och är vitala för handlingen. Miller själv gör väl ingen monumental skådespelarinsats, men musiken är förstås klockren swing. Och väl egentligen den största behållningen med Orchestra Wives.

Filmen väger som sagt ganska lätt, men underhåller helt okej som romantisk komedi med mycket musik. Cesar Romero som trumpetarens sidekick är den aktör som här lämnar det mest minnesvärda avtrycket, i en ensemble som är rätt blek överlag.

Musiken är viktigast, och bäst.
Betyg: 2/5