Duck Soup (1933)

Huvudroller: Groucho, Chico, Harpo och Zeppo Marx, Margaret Dumont, Louis Calhern
Regissör: Leo McCarey
Producent: Herman J. Mankiewicz
Manus: Bert Kalmar, Harry Ruby, Arthur Sheekman, Nat Perrin
Musik: Bert Kalmar, Harry Ruby
Foto: Henry Sharp
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 17 november 1933
Svensk titel: Fyra fula fiskar

Av de tidiga Marxfilmerna (med andra ord, de som gjordes med Zeppo) så brukar Duck Soup benämnas som den klart bästa. Och det är mycket lätt att skriva under på det omdömet. Visserligen var den ur intäktssynpunkt en besvikelse (den gick sämre än sina föregångare - t.ex. Monkey Business och Horse Feathers) men numera räknas den som en tveklös Marxklassiker.

Storyn är enkel men effektiv; det bankrutta landet Freedonia utser Rufus T. Firefly (Groucho) till sin nye president/diktator, och denne förklarar omgående krig mot grannlandet Sylvania på grund av ett svartsjukedrama.

Zeppo spelar Fireflys sekreterare, och Chico och Harpo gör minnesvärda roller som två osedvanligt klantiga spioner.

Duck Soup är anmärkningsvärd i det att varken Chico eller Harpo har några musikaliska nummer, men det spelar i denna film mindre roll eftersom det finns så mycket annat att njuta av; storyn är kul, dialogen vass och fullpepprad med högkvalitativa ordlekar och gapskrattframkallande skämt och upptåg. Tempot är högt och det är verkligen raka puckar som gäller, från start till mål. Kanske särskilt Groucho glänser i den här filmen, han är i sitt esse och levererar sina one-liners med perfekt tajming och känsla.

Flera scener har blivit klassiker - inte minst "spegelscenen" (se nedan) och Chico och Harpos uppgörelser med en hetlevrad lemonadförsäljare. Filmens överlägsna sångnummer är den stora scen som utspelas när krigsutbrottet mellan Freedonia och Sylvania är ett faktum.

Kuriosa: I Woody Allens mästerverk Hannah and Her Sisters (1986) så används Duck Soup som ett fullständigt avgörande argument för att livet är värt att leva.

Kan en film få en bättre recension än så?
Betyg: 4/5

Horse Feathers (1932)

Huvudroller: Groucho, Chico, Harpo och Zeppo Marx, Thelma Todd, David Landau
Regissör: Norman Z. McLeod
Producent: Herman J. Mankiewicz
Manus: S. J. Perelman, Bert Kalmar, Harry Ruby, Will B. Johnstone
Musik: John Leipold
Foto: Ray June
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 10 augusti 1932
Svensk titel: Fyra farliga friare

En tidig Marxfilm av skönt och galet anarkistiskt märke.

Quincy Adams Wagstaff (Groucho), den nye rektorn för Huxley University, anlitar de båda fixarna/klantskallarna Baravelli (Chico) och Pinky (Harpo) för att de ska hjälpa skolan att vinna en stor footballmatch mot rivaliserande Darwin University. Alltmedan hans son Frank (Zeppo) ägnar mer tid åt sin fästmö (Thelma Todd) än åt studierna.

Horse Feathers följer den tidiga Marxstilen; en rätt kort film i högt tempo, med en enkel story där brödernas upptåg är det centrala och där (de ofta karakteristiskt surrealistiska) dåraktigheterna och de närmast sinnessjuka infallen staplas på varandra. Som helhet väldigt roligt och i princip oavbrutet underhållande. Och med en fin gnutta hjärta och romantik på köpet.

Kanske framför allt Groucho är i högform här. Han och Chico bjuder på några fantastiska ordleksdueller och han framför själv t.ex. det i Marxsammanhang klassiska sångnumret "I'm Against It".

På tal om sångnummer så bjuder Horse Feathers på ytterligare ett, ännu mer Marxklassiskt: "Everyone Says I Love You". Denna sång återkommer flera gånger i filmen, som ett romantiskt tema, där alla fyra bröderna vid olika tillfällen sjunger och/eller spelar den för Thelma Todd (Harpo visslar den även för en häst). Zeppo visar prov på sin utomordentligt fina sångröst, Groucho spelar gitarr och sjunger liggandes i en kanot, Chico och Thelma Todd bjuder på klockren personkemi vid ett piano (var annars?) och Harpo gör en väldigt fin och romantisk tolkning av sången på sin harpa.

En bra och riktigt kul Marxfilm!
Betyg: 4/5

Gentleman's Agreement (1947)

Huvudroller: Gregory Peck, Dorothy McGuire, John Garfield, Celeste Holm
Regissör: Elia Kazan
Producent: Darryl F. Zanuck
Manus: Moss Hart, baserat på en roman av Laura Z. Hobson
Musik: Alfred Newman
Foto: Arthur C. Miller
Studio: 20th Century Fox
Premiär: 11 november 1947
Svensk titel: Tyst överenskommelse

Elia Kazan var en oerhört framgångsrik och rosad regissör med både Hollywood och Broadway som arbetsplats. Han var med och grundade den inflytelserika Actors Studio, han hjälpte fram en rad duktiga skådespelare till ära och berömmelse, och vann under sin långa karriär bl.a. tre stycken regi-Oscars. 1952 befläckades hans anseende av att han namngav påstådda kommunistsympatisörer under förhör med House Committee on Un-American Activities, vid den tid då den ökända svartlistningen existerade i Hollywood.

Men ingen kan förneka att han gjorde en rad fantastiska filmer, ofta med ett starkt socialt patos eller budskap kring frågor som engagerade honom. Några titlar särskilt värda att nämna är naturligtvis Tennessee Williams-filmatiseringen A Streetcar Named Desire (1951, med Marlon Brando och Vivien Leigh), On the Waterfront (1954, med Brando) och East of Eden (1955, med James Dean, efter John Steinbecks roman). Och Gentleman's Agreement, då.

Gregory Peck spelar en tidningsreporter som får i uppdrag att skriva en artikelserie om antisemitism i det amerikanska samhället. Hans upplägg blir att själv utge sig för att vara jude, för att se hur han blir bemött. Det han möter både skrämmer och upprör honom.

Ämnet var kontroversiellt när filmen kom ut, men icke desto mindre väldigt viktigt, inte minst med andra världskriget i mycket färskt minne. Och idag, sorgligt nog, fortfarande ett aktuellt ämne.

Filmen (som belönades med tre Oscarsstatyetter, för bl.a. bästa film och regi) är välskriven, välspelad och sevärd. Gregory Peck är som alltid mycket bra, och han har sällskap av en rad fina aktörer i de övriga huvudrollerna.

Titeln Gentleman's Agreement syftar till den antisemitiska "tysta överenskommelse" (även den svenska titeln) som finns i den konservativa miljön kring en av karaktärernas familj och vänner.
Betyg: 4/5

Morocco (1930)

Huvudroller: Gary Cooper, Marlene Dietrich, Adolphe Menjou, Ullrich Haupt
Regissör: Josef von Sternberg
Producent: Hector Turnbull
Manus: Jules Furthman, baserat på romanen Amy Jolly av Benno Vigny
Musik: Karl Hagos
Foto: Lee Garmes
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 14 november 1930
Svensk titel: Marocko

Ett romantiskt drama från ljudfilmens ungdom.

Gary Cooper spelar en soldat i främlingslegionen, stationerad i Franska protektoratet Marocko i slutet av 1920-talet. Marlene Dietrich gör rollen som en desillusionerad nattklubbssångerska, och Adolphe Menjou spelar en rik man som uppvaktar henne. Coopers soldat faller också handlöst för sångerskan, och det hela ställs på sin spets när hon i detta (ganska civiliserade och mycket artiga) triangeldrama tvingas välja mellan de två herrarna.

Josef von Sternberg har med Morocco gjort en suggestiv och stämingsfull film. Dramatiken är inte särskilt dramatisk, men man bjuds på mättade bilder och ett eftertänksamt tempo i miljöernas tryckande ökenhetta och nattliga skuggor. Fotot är mycket fint, och den som ser filmen med vakna ögon ska upptäcka färgstarka karaktärer bland birollerna och statisterna. Morocco nominerades till fyra Oscars; bl.a. i kategorierna regi, foto och kvinnliga huvudroll.

Just Marlene Dietrich i denna huvudroll är den kanske största behållningen med filmen. Hennes utstrålning är närmast elektrisk. Filmens mest kända och berömda scen är det sångnummer där hon framträder iklädd frack (skandal!) och kysser en annan kvinna (ja, skandal!). Oavsett graden av kontrovers (det här var ju 1930) så är det ett mycket coolt framträdande.

Innan Marlene Dietrich kom till Hollywood så hade hon på 1920-talet en karriär som scen- och stumfilmsskådespelare hemma i Berlin. Genom samarbeten med regissören Josef von Sternberg slog hon igenom internationellt; huvudrollen i hans tragiska komedi The Blue Angel (1930, samma år som Morocco) blev ett genombrott för henne. Hennes glamour och exotiska look hade dragningskraft, och hon blev en stjärna i Hollywood på 1930-talet, med filmer som t.ex. dramat Blonde Venus (1932, med Cary Grant), krigsdramat Shanghai Express (1932) och romantiska Desire (1936, återigen med Gary Cooper).

Hennes stjärna på vita duken kom att dala något från mitten av 1930-talet, och under 1950- och 70-talen arbetade hon nästan uteslutande som en mycket välbetald kabaréartist.
Betyg: 3/5