Ninotchka (1939)

Huvudroller: Greta Garbo, Melvyn Douglas, Ina Claire, Sig Ruman
Regissör: Ernst Lubitsch
Producenter: Ernst Lubitsch, Sidney Franklin
Manus: Charles Brackett, Billy Wilder, Walter Reisch, efter en story av Melchior Lengyel
Musik: Werner R. Heymann
Foto: William H. Daniels
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 6 oktober 1939
Svensk titel: Ninotchka

Och så träder hon in på bloggen, vår klassiska svenska ikon - Greta Garbo. Ninotchka var hennes första renodlade komedi, och skulle komma att bli hennes näst sista film överhuvud taget.

Jag ska inte försöka mig på att analysera eller förklara fenomenet Greta Garbo, det finns det andra som kan göra mycket bättre. Hon kommer att medverka här på bloggen under samma premisser som alla andra klassiska hollywoodlegender - som medverkande i minnesvärda filmer. Att Greta Garbo var en strålande, karismatisk skönhet har väl knappast undgått någon, och hon blev under stumfilmsepoken en självlysande och berömd stjärna på vita duken. Hennes sätt att agera var subtilt och hon nyanserade sina uttryck med små, känsliga medel. Filmhistorikern och kritikern David Denby har formulerat det sålunda: "[She] lowers her head to look calculating or flutters her lips. Her face darkens with a slight tightening around the eyes and mouth; she registers a passing idea with a contraction of her brows or a drooping of her lids. Worlds turned on her movements." Där har vi en stjärna som fortsätter att glimra.

Vill man ha minnesvärda exempel på Garbos spelstil så kan man se Ninotchka. Det gjordes en stor grej av att isdrottningen från nordens Sverige i denna film skrattade, och det är förstås kul att se - men den här romantiska komedin stannar verkligen inte där. Det är en välgjord och bra film.

Greta Garbo spelar här en mycket strikt rysk yrkeskvinna som kommer till Paris i en officiell statsangelägenhet, och råkar bli kär i en man (charmören Melvyn Douglas, mycket bra som motpol till Garbo) som representerar allt hon förväntas förakta.

Ernst Lubitsch, som bekant en legendarisk filmskapare, står för den eleganta regin, och bakom det välskrivna och stundtals rörande manuset finns bl.a. den lika legendariske Billy Wilder. Garbo och Douglas bjuder på mycket fin personkemi (de spelade mot varandra i två filmer till; dramat As You Desire Me från 1932 och Garbos sista film, den romantiska komedin Two-Faced Woman från 1941) och framför allt detta par ser till att göra Ninotchka till en (håll i er nu, här kommer en spånig modern benämning) "rom-kom" man inte glömmer.

Greta Garbo är verkligen självlysande så fort hon kommer i bild. Hon agerar oftast med små, subtila medel - och detta gör de tillfällen då hon släpper loss och bjuder på större känsloyttringar desto mer oförglömliga.

Det finns många sevärda filmer med denna svenska ikon. Ninotchka är självklar på den listan.
Betyg: 4/5

Fantasia (1940)

Huvudroller: Deems Taylor (berättare), Leopold Stokowski (dirigent), The Philadelphia Orchestra
Regissörer: Samuel Armstrong, James Algar m.fl.
Producent: Walt Disney
Manus: Joe Grant, Dick Huemer
Musik: Bach, Tjajkovskij, Beethoven m.fl.
Foto: James Wong Howe
Studio: Walt Disney Productions, RKO Radio Pictures
Premiär: 13 november 1940
Svensk titel: Fantasia

Disneys tredje långfilm i ordningen är ingen filmberättelse i traditionell mening, och alls inte - trots att Mickey Mouse finns med - någon film för barn. Fantasia är en samling med åtta animerade sekvenser som tjänar som ackompanjemang (av högst olika slag) till klassisk musik. Tonsättarna är några av konstmusikens mest kända (Bach, Tjajkovskij, Stravinsky, Beethoven, Schubert...) och musiken framförs till största delen av The Philadelphia Orchestra under ledning av Leopold Stokowski. Musikkritikern och kompositören Deems Taylor spelar sig själv i rollen som berättare filmen igenom.

Fantasia har rykte om sig att vara ganska flummig, och ja, det stämmer. Musiken har här inspirerat till alla möjliga typer av animation och berättelsegrepp; fritt associerande och abstrakt animation samsas med tolkningar av grekisk mytologi, sagor och ambitiösa (läs: pretentiösa) skildringar av vår planets tidiga historia...

Tekniskt sett så är filmen helt briljant, och sågs nog som en smärre sensation när den kom. Också detta sätt att använda sig av klassisk musik var ju något helt nytt. Det är överdådigt, påkostat, begåvat - men samtidigt ett gäspframkallande spektakel. Som dessutom blir på tok för långt, nästan två timmar. Teknisk briljans och fantastisk musik räcker inte, man måste ha något att säga också. Ja, Fantasia påpekar att animation och klassisk musik är en spännande kombination - och javisst, det kan det väl vara, men detta är ingen övertygelse att luta sig emot utan något övrigt att säga. Inte i två timmar.

Mickey Mouse finns med på ett hörn, som busig lärling till en trollkarl i en festlig sekvens, men inte ens denna tecknade ikon kan rädda Fantasia. En balett med dansande djur (bl.a. strutsar, elefanter och krokodiler) är också kul, men i övrigt sitter man mest och gäspar.

Ett tips kan vara att sluta ögonen och lyssna till musiken. För den är ju verkligen oklanderlig.

Trots Mickey Mouse, så kan jag inte föreställa mig att några barn skulle kunna hålla sig vakna filmen igenom.

Disney hade goda och djärva intentioner med denna film, men tyvärr...
Betyg: 1/5