Lobbykort

Filmaffischer kan ju som bekant vara väldigt tjusiga, men en annan gammal besläktad företeelse är s.k. lobby cards (jag kallar dem "lobbykort" i brist på annan bättre svensk översättning).

Lobbykorten används inte längre i amerikanska biografer och tillverkas inte heller för nutida filmer, och är precis som gamla filmaffischer samlarobjekt för cineaster och andra entusiastiska individer.

De var helt enkelt som en sorts små filmaffischer, ca 27 x 35 cm i storlek, som placerades i biografernas foajéer och användes för att locka potentiell biopublik genom att visa upp stillbilder från olika scener i filmerna. De dök för första gången upp under det tidiga 1910-talet och var då egentligen ingenting annat än svartvita fotografier. Men redan på 1920-talet hade de flesta studior övergått till färgtryck och mer eller mindre påhittig formgivning.

Idag är lobbykorten som sagt hett villebråd på samlarmarknaden, säkert mycket för att de ofta är grafiskt tilltalande men också för att de på ett fantasieggande sätt visar upp dåtidens stora stjärnor i nyckelscener från klassiska filmer.

Vad sägs om följande kavalkad?

Baby Face (1933)

Battling Butler (1926)

Big Business Girl (1931)

Blonde Crazy (1931)

Citizen Kane (1941)

Design for Living (1933)

Double Indemnity (1944)

Easy Living (1937)

Fools for Scandal (1938)

G Men (1935)

Grand Hotel (1932)

Holiday (1938)

In Name Only (1939)

It Happened One Night (1934)

Just Imagine (1930)

Little Women (1933)

London After Midnight (1927)

My Best Girl (1927)

Our Dancing Daughters (1928)

Queen Christina (1933)

Smart Money (1931)

Spellbound (1945)

Sunny Side Up (1929)

The Circus (1928)

The Cocoanuts (1929)

The Sea Beast (1926)

The Way to Love (1933)

The Westerner (1940)

The Wizard of Oz (1939)

Today We Live (1933)

Love on the Run (1936)

Huvudroller: Joan Crawford, Clark Gable, Franchot Tone, Reginald Owen
Regissör: W. S. Van Dyke
Producent: Joseph L. Mankiewicz
Manus: Gladys Hurlbut, John Lee Mahin, Manuel Seff, efter en story av Alan Green, Julian Brodie
Musik: Franz Waxman
Foto: Olive T. March
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 20 november 1936
Svensk titel: Glada syndare

En lättviktare till screwballkomedi, och det sjunde av totalt åtta samarbeten mellan det tidiga 1930-talets "kung" och "drottning" av Hollywood, Clark Gable och Joan Crawford. En vita duken-duo vars dokumenterat fina personkemi kunde nyttjas som förevändning för att rädda (eller att ursäkta) mindre intressanta filmmanus.

Love on the Run handlar om en brud på rymmen från sitt bröllop och en förslagen tidningsreporter på ständig jakt efter nya scoop som av en slump träffas och dras in i en spionhärva och får se sig jagade runt i Europa, såväl till flygs, tågs och fots. Filmiskt djup saknas naturligtvis men de komiska scenerna är många och stundtals muntert galna på ett ganska smittande sätt.

Filmen var en ekonomisk succé men fick blandad kritik när det begav sig. New York Herald Tribune: "A lot of [happy] nonsense has been strung together... a fantastic and insubstantial narrative, with the result that it is almost continuously amusing and frequently hilarious..." New York Times, å andra sidan: "A slightly daffy cinematic item of absolutely no importance."

Filmhistorikern och -kritikern Leonard Matlin skrev senare att filmen inte var något annat än en sämre variant på It Happened One Night (läs om den här), komediklassikern med Clark Gable och Claudette Colbert. Jag kan nog hålla med Matlin lite grann här. Båda är ju komiska road movies, men det är ju såklart inte så tacksamt att jämföras med just It Happened One Night, som är en toppenfilm.

Love on the Run är festlig underhållning för stunden, och en lättsmält sådan. Men ibland är det ju precis detta man behöver. Några sköna garv och inte så mycket mer.

Men det man framför allt får när man ser denna film, det är förstås Clark Gable och Joan Crawford. Filmen lever till största delen på deras stjärnglans, som var avsevärd. Det syns också lång väg att de trivdes tillsammans på vita duken - deras personkemi är strålande, ledig, smittande.
Betyg: 3/5

Week-End at the Waldorf (1945)

Huvudroller: Ginger Rogers, Walter Pidgeon, Van Johnson, Lana Turner
Regissör: Robert Z. Leonard
Producent: Arthur Hornblow Jr.
Manus: Samuel Spewack, Bella Spewack, Guy Bolton, efter romanen Grand Hotel av Vicki Baum
Musik: Johnny Green
Foto: Robert H. Planck
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 4 oktober 1945
Svensk titel: Människor på hotell

Waldorf Astoria i New York City är ett av världens mest kända och berömda lyxhotell, sedan 1931 beläget på den flashiga Park Avenue på Manhattan. (Det byggdes ursprungligen - och stod färdigt 1893 - på Fifth Avenue, men revs och flyttades 1929 för att ge plats åt Empire State Building.) Det blev redan från början känt för vräkiga fester och lyxiga galamiddagar, och det är ännu idag väldigt prestigefyllt att bo på Waldorf Astoria.

Week-End at the Waldorf handlar om en handfull gäster och anställda på detta hotell och utspelar sig alltså under en helg. Det blir naturligtvis en späckad veckända; kärlekshistorier och -förvecklingar äger rum, man gör affärer, äter och dricker och underhåller varandra. Det är glamoröst och stilfullt, romantiskt och roligt - en luxuös tårtbit eskapism, helt enkelt.

Ginger Rogers och Walter Pidgeon utgör det ena kärleksparet, och Van Johnson och Lana Turner det andra. Särskilt de senare bjuder på en mycket intagande och rörande historia som värmer ända ner i hjärteroten. Speciellt Van Johnson i rollen som en (i flera bemärkelser) sårad stridsflygare är bra; han gör en anspråkslös men fin rolltolkning vars intryck dröjer sig kvar.

Men det positiva med Week-End at the Waldorf är att det är en härlig ensemblefilm. Den är överlag välspelad, manuset är fint genomarbetat och trots att de komiska scenerna har inslag av springa-i-dörrar-fars så blir det aldrig hysteriskt utan filmen håller sig genomgående sofistikerad. Precis som själva hotellet.

Den (när det begav sig) berömde bandledaren Xavier Cugat är med och spelar sig själv, i bl.a. en väldigt rolig scen ihop med Van Johnson.

För mig är detta en otroligt bra och underhållande film som jag vill stanna kvar i, så att säga. Så fort jag hade sett den så ville jag se den igen. Det är ett oerhört gott betyg.

Värt att notera är att samma historia filmades 1932 som Grand Hotel (samma titel som ursprungsromanen) - en ännu mer stjärnspäckad film, med Greta Garbo, John Barrymore, Joan Crawford och Lionel Barrymore i huvudrollerna.

Lana Turner (som inte figurerat på bloggen tidigare) debuterade på vita duken redan som 16-åring 1937, och gjorde sig på 1940-talet ett namn som leading lady och sexsymbol. Hon kan förutom denna film ses i bl.a. det romantiska krigsdramat Somewhere I'll Find You (1942, med Clark Gable - de gjorde fyra filmer ihop), romantiska komedin Slightly Dangerous (1943), film noir-dramat The Postman Always Rings Twice (1946, med John Garfield) och äventyret The Three Musketeers (1948, med Gene Kelly).

Fotnot: Tyvärr har jag inte hittat något klipp att lägga upp här. Ni får helt enkelt tro på mig när jag bedyrar att det är en väldigt bra film!
Betyg: 4/5

North by Northwest (1959)

Huvudroller: Cary Grant, Eva Marie Saint, James Mason, Jessie Royce Landis
Regissör: Alfred Hitchcock
Producent: Alfred Hitchcock
Manus: Ernest Lehman
Musik: Bernard Herrmann
Foto: Robert Burks
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 28 juli 1959
Svensk titel: I sista minuten

En film som kallats "den första James Bond-filmen", med en aktör (Cary Grant) som senare faktiskt var påtänkt (men avfärdad, då han bara ville skriva kontrakt på en enstaka film) för rollen som just James Bond i Dr. No 1962.

North by Northwest brukar anses vara en av Alfred Hitchcocks bästa filmer, stundom sedd som den allra bästa. Det är inte mycket jag har att invända mot detta; den här filmen är ruggigt bra, uppe på samma nivå som häxmästarens Vertigo, Rear Window och Psycho.

Cary Grant spelar en alldaglig reklamman som råkar bli misstagen för att vara någon helt annan - han blir jagad av agenter från en mystisk organisation och blir dessutom oskydligt anklagad för mord och därmed också jagad av polisen. Hans väg korsas även av en kvinnlig spion (Eva Marie Saint) i denna frostiga Kalla Kriget-historia.

Hitchcock är i sitt esse här; North by Northwest är en slipad och snygg filmberättelse, full av sådana detaljer och vändningar som denne regissör var en mästare på. Som alltid är filmen en helhet där ingenting lämnas åt slumpen. Allt passar ihop och skapar ett verk som är heltäckande och mycket väl sammanhängande; musik (av den återkommande Hitchcock-kompositören Bernard Herrmann), fotografiska lösningar, klippning, scenografi, rekvisita, ja till och med förtexterna. En stilistisk och stilbildande film, inte minst manusmässigt. Och med flera scener som blivit ikoniska. Jag tänker då naturligtvis på exempelvis sekvensen där Grant jagas av ett besprutningsflygplan samt slutscenerna uppe på Mount Rushmore.

En ytterst välgjord och spännande film. Grant är perfekt i huvudrollen, Saint ackompanjerar honom bra och James Mason kallt ruggig som ledaren för den ovan nämnda organisationen.
Martin Landau (senare känd från bl.a. TV-serien Mission: Impossible) återfinns i en biroll som underhuggare åt Mason.

North by Northwest rekommenderas varmt. En rackarns bra spionthriller.

Intressant dessutom att leka med tanken att Cary Grant skulle kunnat ha blivit James Bond istället för Sean Connery. Hade det funkat?

Den frågan låter jag stå obesvarad. Svårt att föreställa sig kanske, med facit (Connery, den överlägsne Bond) i hand.
Betyg: 5/5