Regissörer: Robert Florey, Joseph Santley
Producenter: Monta Bell, Walter Wanger
Manus: Morrie Ryskind, efter en pjäs av George S. Kaufman
Musik: Irving Berlin, Victor Herbert, Frank Tours, Georges Bizet
Foto: George J. Folsey, J. Roy Hunt
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 3 maj 1929
Svensk titel: Miljonärernas paradis
Detta var bröderna Marx första långfilm, och baserad på en musikalisk komedi med samma namn, som de framträtt med på Broadway under åren 1925-1926.
Storyn är överlag mest en ursäkt för att låta bröderna löpa amok med sina galna upptåg, skämt och sedvanliga dåraktigheter. De spelar ett gäng knasiga karaktärer som med blandad framgång driver ett hotell i Florida, och "storyn" mixas med en juvelstöld, lite romantik bland birollerna samt en hel del sång, musik och dans.
Ett flertal av sångerna i The Cocoanuts skrevs av Irving Berlin, och detta borgar naturligtvis för kvalitet, men vokalisterna som framför dem gör detta förvånansvärt slätstruket och anonymt. Det griper liksom aldrig tag ordentligt.
Detsamma kan väl sägas om filmen överlag. Det känns att bröderna ännu ej blivit varma i kläderna framför kameran. Detta kan självklart också skyllas på regin (som bl.a. Groucho var klart missnöjd med) - det blir för episodiskt, man saknar det fartfyllda flow som kännetecknar deras bästa filmer (trots svaga historier även där emellanåt).
Men en film med bröderna Marx blir ju å andra sidan aldrig tråkig. Groucho och Chico kör sina dialogdueller, och Harpo är skönt surrealistisk. Ja, jag skulle nog säga att det faktiskt är Harpo som är roligast här; bl.a. bjuds det på en minnesvärd scen där han äter upp delar av en telefon.
Men som helhet måste The Cocoanuts sägas vara en av brödernas svagaste filmer.
Betyg: 2/5
Betyg: 2/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar