Så länge det funnits reklam i tidningar, TV och annorstädes så har det funnits filmstjärnor som gjort reklam för saker i tidningar, TV och annorstädes.
Hollywoods klassiska epok är naturligtvis inget undantag. Och därför, eftersom jag gillar att publicera fina och/eller roliga bilder från den här perioden, vid sidan av mina filmrecensioner, så följer här en liten kavalkad med stjärnor i tidningsreklam från då det begav sig.
Om man gör en (helt ovetenskaplig, ska sägas) scanning av utbudet så ser man rätt snabbt att det är en produkt som dominerar relativt starkt: Cigaretter. Det är cigaretter, cigaretter, cigaretter... Något som man nuförtiden självklart känner till, men som ändå får en att hoppa till lite. Det var verkligen hejdlöst vad man promotade rökning. Det var en annan tid, sannerligen...
De kvinnliga stjärnorna gjorde ofta reklam för skönhetsprodukter, tvål och saker till hemmet. Det är inte någon progressiv period vi talar om, direkt. (Därför är det uppiggande att se Joan Crawford i en reklamannons från 1949 för tändstift.)
De manliga motsvarigheternas reklaminsatser var mer blandade.
Men något som skär tvärs över könsgränsen är - ja, ni gissar rätt - cigaretterna.
Huvudroller: Buster Keaton, Natalie Talmadge, Joe Roberts, Ralph Bushman
Regissör: Buster Keaton, John G. Blystone
Producent: Joseph M. Schenck
Manus: Clyde Bruckman, Jean Havez, Joseph A. Mitchell
Foto: Gordon Jennings, Elgin Lessley
Studio: Metro Pictures Corporation
Premiär: 19 november 1923
Svensk titel: Krut, kulor och kärlek
Den legendariske filmkritikern Roger Ebert har kallat Our Hospitality för Buster Keatons"första mästerverk". Och ja, det är en för sin tid ganska imponerande komedi, en underhållande stumfilm.
Filmen utspelar sig på 1830-talet och handlar om Willie McKay (Buster Keaton) som reser från New York City till vischan för att inmuta sin avlidne faders egendom (han förväntar sig mer eller mindre ett palats; det är ett ruckel). Han hamnar mitt i den gamla fejden mellan familjerna McKay och Canfield, något som kompliceras avsevärt genom att den unga kvinna (spelad av Natalie Talmadge, då gift med Keaton) han träffat under tågresan dit - och blivit förälskad i - visar sig tillhöra familjen Canfield.
Fejden Canfield-McKay är naturligtvis en tydlig vinkning till verklighetens släktfejd Hatfield-McCoy (läs mer här). Denna tilldrog sig under 1860- till 1890-talet, men Keatons film har då alltså flyttat den tillbaka till 1830-talet. Det berodde på att Keaton, som älskade tåg, skulle få möjlighet att i filmen använda sig av det tidiga lokomotivet "Stephenson's Rocket" (klicka!).
Our Hospitalitys titel syftar på att just familjen Canfields gästfrihet blir Willie McKays knep för att inte bli ihjälskjuten av dem; han är inbjuden dit på middag, först som potentiell make till dottern, sedan - när bröderna och fadern förstår att han är en McKay - som en självklar måltavla som det är bra att ha koll på. Men då kutymen säger att de inte får döda honom så länge han befinner sig i deras hus, så försöker han naturligtvis med alla medel hålla sig kvar där. Upplagt för stor komik, såklart.
Filmen bjuder - som alltid när det handlar om Keaton - på flera scener med halsbrytande stunts (utförda av Keaton själv, vem annars?) och mycken dramatisk slapstick. Sekvenserna i och kring ett våldsamt vattenfall är legendariska.
För mig är dock scenerna i filmens resa med det ovan nämnda lokomotivet/tåget det kanske mest underhållande med Our Hospitality. Skildringen av hur man färdas - bokstavligen över stock och sten - med detta i princip fallfärdiga, skakande, skälvande, skruttiga tåg är väldigt festlig. Tåget är hela tiden på väg att rasa samman, vagnar lossnar, växlar går sönder, rälsen krackelerar... och Keaton och kompani lyckas på ett härligt sätt kombinera dråplig slapstick med att en förälskelse mellan de unga tu växer fram. Bara det är en imponerande bedrift.
Huvudroller: Jean Arthur, Joel McCrea, Charles Coburn, Richard Gaines
Regissör: George Stevens
Producent: George Stevens
Manus: Richard Flournoy, Lewis R. Foster, Frank Ross, Robert W. Russell, efter novellen Two's a Crowd av Garson Kanin
Musik: Leigh Harline
Foto: Ted Tetzlaff
Studio: Columbia Pictures
Premiär: 13 maj 1943
Svensk titel: Ungkarlsfällan
George Stevens var en mångsidig och ytterst kompetent regissör/producent som kanske är lite bortglömd idag men som gjorde en mängd filmer som räknas som verkliga klassiker. Sång- och dansfilmen Swing Time (1936, med Fred & Ginger, klicka här), äventyret Gunga Din (1939, med Cary Grant, Douglas Fairbanks Jr. och Joan Fontaine), romantiska komedin Woman of the Year (1942, med Katharine Hepburn och Spencer Tracy), dramat A Place in the Sun (1951, med Montgomery Clift, Shelley Winters och Elizabeth Taylor, klicka här) och westernfilmen Shane (1953, med Alan Ladd och Jean Arthur) tillhör de mest bekanta. Snacka om imponerande cv!
The More the Merrier är en av Stevens' lyckade komedier, en film som är klart värd att se. Den har inslag av screwball i sina förvecklingsscener (klicka här), men jag skulle nog ändå klassa den som en tämligen "rak" komedi. (Inte för att det är nåt fel med det!)
Filmen är en munter satir om bostadsbristen i Washington, D.C. under andra världskriget. Jean Arthur spelar en ensamboende (men förlovad, visar det sig) ung kvinna som bestämmer sig för att hyra ut halva sin lägenhet. Hon accepterar något motvilligt en pensionerad miljonär (Charles Coburn, Oscarsberlönad för sin roliga roll) som hyresgäst, men när denne helt frankt börjar hyra ut hälften av sin halva av lägenheten till en ung sergeant (Joel McCrea) så kommer naturligtvis komplikationerna som ett brev på posten.
The More the Merrier är en trivsam komedi som lunkar på i ett behagligt tempo och är befolkad av en pålitlig trio kvalitativa aktörer i de ledande rollerna. En rolig men idag ganska bortglömd film som är värd att upptäcka!
Varför Jean Arthur ska posera lättklädd på affischen är dock lite svårbegripligt. Det känns inte särskilt representativt för filmen. Betyg: 3/5
Huvudroller: Joan Crawford, Johnny Mack Brown, Cliff Edwards, Lloyd Ingraham
Regissör: Malcolm St. Clair
Producent: Malcolm St. Clair
Manus: Sylvia Thalberg, Frank Butler, Joe Farnham
Musik: Arthur Freed, Nacio Herb Brown
Foto: William H. Daniels
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 20 mars 1930
Svensk titel: Befordrad till äkta man
Joan Crawford blev en omtalad stjärna under stumfilmsepoken, och var en av de skådespelare som till synes ganska obehindrat klarade övergången till ljudfilm - och blev lika, om inte mer, känd och berömd där.
Bland hennes stumfilmer finns det ett antal som är värda att nämna, exempelvis genombrottet Our Dancing Daughters (ett drama från 1928 där Crawford med framgång spelar en s.k. "flapper" (klicka här!) - en modern kvinna som lyssnade på jazz, klädde sig "vågat" och inte brydde sig om hur en ung kvinna "borde" bete sig), det biografiska dramat Dreams of Love (1928) och Our Modern Maidens (ett drama från 1929 där hon återigen gestaltar en "flapper", den här gången mot bl.a. Douglas Fairbanks, Jr.). Just "flapper"-rollerna gjorde Crawford legendarisk, skulle man väl kunna påstå.
Den romantiska dramakomedin Untamed (1929, mot Robert Montgomery) var hennes första ljudfilm, och en kassasuccé.
Montana Moon blev nummer två. Den fick problem med censuren på grund av scener där det dricks alkohol (känsliga saker under Förbudstiden), men blev även denna en kommersiell framgång.
Något jag har ganska svårt att förstå mig på. Det är nämligen en ganska usel film.
Den handlar om romansen och kulturkrockarna mellan en rikemansdotter (en "flapper"-roll för Joan Crawford, återigen) och Johnny Mack Browns sjungande cowboy (en typ av karaktär som här gjorde sin entré på vita duken) och det man mest sitter och fokuserar på är dessa aktörers brottningsmatch med en bedrövligt kass dialog. Joan Crawford var ju en begåvad skådespelare så hon kommer undan med det mesta, men värre blir det för Johnny Mack Brown. Han var ju egentligen footballspelare, och att döma av den här filmen (jag har inte sett någon mer av hans insatser, han gjorde en mängd filmer) så borde han fokuserat på den karriären.
Dialogen är så dåligt skriven att man sitter och skruvar på sig i soffan. Och cowboysarna i Montana framställs som endimensionella, i princip enstaviga, tröga och enfaldiga spån. Jetsetfolket från New York (Crawfords unga kvinna med sällskap) skildras ju i och för sig som festande, dekadenta pappdockor, men de kan åtminstone prata begripligt.
Det hela ska väl vara humor, men för en modern åskådare blir det bara jobbigt.
Några bra sångnummer (bl.a. av Cliff Edwards, rösten bakom Jiminy Cricket - Benjamin Syrsa) och Crawfords karisma och ändå solida talang (som lyser igenom trots manuset och "dialogen") räddar detta pekoral från total härdsmälta.
Men helhetsbedömningen blir ändå att detta är en lättglömd film som man klarar sig fint utan. Betyg: 2/5
