Leave Her to Heaven (1945)

Huvudroller: Gene Tierney, Cornel Wilde, Jeanne Crain, Vincent Price
Regissör: John M. Stahl
Producent: William A. Bacher
Manus: Jo Swerling, baserat på en roman av Ben Ames Williams
Musik: Alfred Newman
Foto: Leon Shamroy
Studio: 20th Century Fox
Premiär: 19 december 1945
Svensk titel: Min är hämnden

Ett svartsjukedrama med nyanser av film noir.

Gene Tierney spelar en kvinna - en femme fatale om man så vill - som lämnar den man hon är förlovad med (Vincent Price) och gifter sig med en annan (Cornel Wilde), efter bara några dagars bekantskap med denne. Hennes svartsjuka visar sig vara rent sjuklig, och denna besatthet får henne att begå fasansfulla brott. Alla i makens närhet påverkas av kvinnans svartsjuka och filmen får en stark och oundviklig upplösning.

Leave Her to Heaven är ett effektivt och närmast kvävande drama. Det är gestaltat i vackra bilder och miljöer (Oscarsbelönat färgfoto!) och denna prydliga fernissa gör händelserna än mer starka. Gene Tierney nominerades för en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll, och hon är verkligen bra här. Hon spelar sin roll med isande kyla och återhållsamhet, mitt bland de ofta undertryckta känslostormarna, och det blir en minnesvärd gestaltning.

Men det är inte bara Gene Tierney som är bra i Leave Her to Heaven. En av de stora anledningarna till att filmen är så sevärd, är att hela ensemblen är bra. Ingen av aktörerna faller utanför ramen, alla är duktiga och minnesvärda.

Filmen var en stor framgång hos biopubliken; den spelade in över 5 miljoner dollar, och sålunda den av 20th Century Fox filmer under 1940-talet som spelade in mest pengar.

Titeln till denna film är tagen från William Shakespeares Hamlet. I första aktens femte scen så ber Vålnaden till Hamlet att inte hämnas på Drottningen, utan "leave her to heaven, and to those thorns that in her bosom lodge to prick and sting her".
Betyg: 4/5

The Lost Weekend (1945)

Huvudroller: Ray Milland, Jane Wyman, Phillip Terry, Howard Da Silva
Regissör: Billy Wilder
Producent: Charles Brackett
Manus: Charles Brackett, Billy Wilder, efter en roman av Charles R. Jackson
Musik: Miklós Rózsa
Foto: John F. Seitz
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 16 november 1945
Svensk titel: Förspillda dagar

Ett fyrfaldigt (bl.a. för bästa film och regi) Oscarsbelönat drama av mästaren Billy Wilder. Filmen vann också det vid den tiden finaste priset - "Grand Prix du Festival International du Film" - vid filmfestivalen i Cannes ("Guldpalmen" började delas ut först 1955).

The Lost Weekend handlar om en alkoholiserad författare (spelad av Ray Milland) och hans beroende, hans nära relationer och kamp för att sedermera bli nykter. Ett för den tiden ganska kontroversiellt ämne på vita duken, men likväl en stor succé både hos kritiken och publiken.

Filmen är Ray Millands stora triumf; detta blev hans livs roll, och han fick pris för sin insats både på Oscarsgalan och i Cannes. (Jag vet att jag tjatar om Oscars hit och Oscars dit här på bloggen, men de där statyetterna är ett sätt att ur amerikanskt perspektiv mäta filmisk framgång - och min blogg handlar ju faktiskt om gammal amerikansk film.)

Ray Milland är lysande och fullständigt trovärdig i sin roll. Vi följer honom hela tiden nära, nära och hans kamp blir realistisk, svettig, köttig och gripande. The Lost Weekend tillhör honom. Honom och den stilsäkre Billy Wilder.

Milland kanske är lite bortglömd idag, men han var en betydande stjärna på sin tid. Förutom denna roll så gjorde han huvudroller i t.ex. äventyrsfilmen Reap The Wild Wind (1942, av Cecil B. De Mille, med John Wayne), den romantiska komedin The Well-Groomed Bride (1946, med Olivia de Havilland) och Alfred Hitchcocks Dial M for Murder (1954, med Grace Kelly).

Jane Wyman i den kvinnliga huvudrollen är också bra. Hon vann en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll som våldtagen dövstum kvinna i Johnny Belinda (1948), och var nominerad i familjefilmen The Yearling (1946, med Gregory Peck), dramat The Blue Veil (1951) och romantiska Magnificent Obsession (1954, med Rock Hudson). På 80-talet fick hennes karriär en nytändning genom TV-såpan Falcon Crest, där hon spelade en av huvudrollerna.

På 40-talet var hon gift med Ronald Reagan, men det hör verkligen inte hit.
Betyg: 4/5

How Green Was My Valley (1941)

Huvudroller: Roddy McDowall, Walter Pidgeon, Maureen O'Hara, Donald Crisp
Regissör: John Ford
Producent: Darryl F. Zanuck
Manus: Philip Dunne, efter en roman av Richard Llewellyn
Musik: Alfred Newman
Foto: Arthur C. Miller
Studio: 20th Century Fox
Premiär: 28 oktober 1941
Svensk titel: Jag minns min gröna dal

En film av den legendariske regissören John Ford, en berättelse om kolgruvarbetarfamiljen Morgan i en liten sydwalesisk by på 1800-talet. Den yngste sonen i familjen (Huw) står i berättelsens centrum, och historien skildras genom hans återberättande som gammal man. Det handlar om de hårda villkoren i och kring kolgruvorna, och om hur livet där förändras i takt med att tiden går och miljön påverkas av gruvdriften.

John Ford gjorde en hel hög med filmer som idag räknas som klassiker; västernfilmer som Stagecoach, The Searchers och The Man Who Shot Liberty Valance (alla med John Wayne, den sistnämnda även med James Stewart), The Grapes of Wrath (med Henry Fonda, efter John Steinbecks roman) och The Long Voyage Home (baserad på text av Eugene O'Neill), för att nämna några. Han vann fyra Oscars för bästa regi, vilket fortfarande är rekord.

How Green Was My Valley är en av dessa fyra. Den vann även för bästa film, och i ytterligare tre kategorier.

De kärvt vackra miljöerna är något av det bästa med den här filmen. Dock är den mindre givande som släktsaga betraktad - flera av rollfigurerna ur familjen är alldeles för anonymt gestaltade. De blir liksom inte mycket mer än ansikten.

Men unge Roddy McDowall som spelar Huw är bra, och likaså Donald Crisp (Oscarsbelönad) och Sara Allgood i rollerna som hans föräldrar. Två pålitliga och mer välbekanta aktörer är Maureen O'Hara och Walter Pidgeon, som finns med som dottern i familjen och byns präst - ett olyckligt kärlekspar.

Pojken Huw är hela tiden mycket viktig för berättelsen, och det handlar egentligen mer om just honom än om familjen som helhet.

How Green Was My Valley är en fin och stundtals gripande film. Visserligen sentimental, men ändå jordnära. Musiken av Alfred Newman är bra.
Betyg: 3/5

The Great Ziegfeld (1936)

Huvudroller: William Powell, Myrna Loy, Luise Rainer, Frank Morgan
Regissör: Robert Z. Leonard
Producent: Hunt Stromberg
Manus: William Anthony McGuire
Musik: Walter Donaldson, Harold Adamson
Foto: Oliver T. Marsh
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 8 april 1936
Svensk titel: Den store Ziegfeld

En storartat underhållande, överdådig och vräkigt påkostad filmmusikal från de storartat underhållande, överdådiga och vräkigt påkostade filmmusikalernas guldålder.

Filmen är ett porträtt av verklighetens teaterproducent och impressario Florenz Ziegfeld, Jr (1867-1932) - ett porträtt som blandar fakta och fiktion och vars främsta syfte är att underhålla i stor skala. Vilket den lyckas med. Rejält dessutom. Det här är en mycket sevärd film. Lite lång kanske, men what the hey. Storartat underhållande, överdådiga och vräkigt påkostade filmmusikaler ska ju helst vara långa. The Great Ziegfeld klockar in på närmare tre timmar. Sånt gillas! Det ingår ju faktiskt en paus där man kan sträcka på benen och poppa lite mer popcorn.

Ziegfeld, som var inflytelserik inom teaterrevyn och musikalen, spelas med bravur av en av mina favoritskådespelare, William Powell. Han är perfekt i rollen som den ambitiöse kreatören och kvinnokarlen med ständiga (och självförvållade) finansiella bekymmer. 

Luise Rainer (Oscarsbelönad!) och Myrna Loy spelar två av kvinnorna i hans liv/karriär. Luise Rainer gör rollen som den franska stjärnan Anna Held (tagen ur verkligheten!) och hon är verkligen suverän som denna temperamentsfulla diva. Myrna Loy gör en mindre framträdande roll som skådespelaren Billie Burke (också tagen ur verkligheten!) men personkemin mellan henne och Powell är klockren. De gjorde ju en hel drös filmer ihop.

Filmen bjuder på det mesta, och inget kan kallas "lagom". Det finns vräkiga dekorer som kostade en förmögenhet att bygga upp, det finns koreograferade hundar och jättestora scenerier med mängder av statister. Det är oavbrutet underhållande och skandalöst påkostat. Och till och med lite gripande emellanåt. Skådespelarna i de ledande rollerna har rejält med lyskraft och stjärnglans.

Ray Bolger, som skulle spela fågelskrämman i The Wizard of Oz tre år senare, finns med på ett hörn och bjuder på ett mycket festligt steppdansnummer.

The Great Ziegfeld vann totalt tre Oscars - förutom att Luise Rainer blev belönad så vann man en statyett för bästa film och en för dansen.

Såna här filmer gillas väl inte av alla, det är kanske förståeligt. Man jag tycker att den bör ses.
Betyg: 4/5