The Wizard of Oz (1939)

Huvudroller: Judy Garland, Ray Bolger, Jack Haley, Bert Lahr
Regissör: Victor Fleming
Producent: Mervyn LeRoy
Manus: Noel Langley, Florence Ryerson, Edgar Allan Woolf, efter romanen The Wonderful Wizard of Oz av L. Frank Baum
Musik: Herbert Stothart, Harold Arlen, E. Y. Harburg
Foto: Harold Rosson
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 25 augusti 1939
Svensk titel: Trollkarlen från Oz

En av alla tiders mest kända och berömda musikalfilmer, och en film som förärats otaliga hyllningar, referenser, parodier och nya versioner - och fortsätter att göra så. Figurerna och flera av scenerna har fått ikonisk status, och hamnat på skivomslag, i avsnitt av The Simpsons, på mängder av amatörscener i teater- och musikalsammanhang m.m.

The Wizard of Oz var en av de tidigaste färgfilmerna, och en film som även märktes i mängden pga sina fantasifulla kostymer och för den tiden avancerade specialeffekter.

Filmen var en kritikersuccé, men publikens intresse var inte lika omedelbart - denna framgång och kult- och/eller klassikerstatus har växt fram med tiden. Numera måste The Wizard of Oz ju anses vara ett av den amerikanska kulturhistoriens mest älskade och igenkända verk.

Judy Garland spelar flickan Dorothy, som tillsammans med sin hund Toto sveps med en tornado från sitt hem på landsbygden i Kansas och hamnar i det magiska landet Oz. Där ger hon sig ut på en färd - tillsammans med Plåtmannen, Fågelskrämman och det fega Lejonet, som hon träffar på sin väg - för att hitta Trollkarlen, som kan hjälpa henne hem igen.

Det här är ett roligt äventyr för hela familjen. Det är festligt, fantasifullt och ganska flummigt. Judy Garland fångar starkt med sin energi och sitt livfulla spel - hon gör sin roll på stort allvar (hon var sexton år när filmen spelades in, och mycket av den bärs av hennes ungdomliga livlighet) och hon kompletteras mycket fint av de mer erfarna aktörerna som spelar hennes roliga följeslagare. 

Och vem kan glömma "Over the Rainbow"? En av filmhistoriens vackraste sånger.

Det här är en film som man ska ha sett. Toppenbra underhållning, helt enkelt.

Belönad med två Oscars: En för "Over the Rainbow" och en för själva filmmusiken.
Betyg: 5/5

Carefree (1938)

Huvudroller: Fred Astaire, Ginger Rogers, Ralph Bellamy, Luella Gear
Regissör: Mark Sandrich
Producent: Pandro S. Berman
Manus: Allan Scott, Ernest Pagano
Musik: Irving Berlin, Victor Baravalle
Foto: Robert De Grasse
Studio: RKO Radio Pictures
Premiär: 2 september 1938
Svensk titel: Vi ses igen

Carefree var den åttonde filmen som Fred och Ginger spelade in tillsammans. Den skulle under 1939 följas av The Story of Vernon and Irene Castle (deras sista för RKO), därefter gjorde de ingen gemensam film förrän comebacken tio år senare, 1949 års The Barkleys of Broadway för Metro-Goldwyn-Mayer.

I Carefree spelar Fred Astaire en psykiater som får i uppdrag av en vän (Ralph Bellamy) att "bota" dennes blivande fru (Ginger Rogers) som tvekar inför det stundande bröllopet. Naturligtvis faller läkare och patient för varandra...

Detta är lättsam underhållning, en blandning av komedi och romantik, såklart dans och lite sång. De musikaliska numren är inte lika minnesvärda som i exempelvis Swing Time, men "I Used to Be Color Blind" är anmärkningsvärd så tillvida att den innehåller den första egentliga filmkyssen mellan Fred och Ginger. Tidigare hade de på vita duken endast småpussats eller bara antytt kyssar. Kan ju vara intressant att veta för den som gillar att hålla reda på sånt.

De komiska inslagen och scenerna tar ordentligt med plats i Carefree:

Fred Astaire bjuder på ett elegant och roligt dansnummer där han tar hjälp av en golfklubba och ett antal golfbollar (snygg swing, Fred!), och Ginger Rogers får överhuvud taget gott om utrymme att visa upp sina komiska talanger i ett antal festliga och/eller dråpliga scener.

En lättuggad och kravlöst underhållande liten film.
Betyg: 3/5

Singin' in the Rain (1952)

Huvudroller: Gene Kelly, Debbie Reynolds, Donald O'Connor, Jean Hagen
Regissörer: Gene Kelly, Stanley Donen
Producent: Arthur Freed
Manus: Betty Comden, Adolph Green
Musik: Nacio Herb Brown, Arthur Freed
Foto: Harold Rosson
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 27 mars 1952
Svensk titel: Singin' in the Rain

Musikalfilmernas musikalfilm? Ja, åtminstone en film som innehåller minst ett fullständigt legendariskt sång- och dansnummer. Ni vet, scenen där Gene Kelly dansar och sjunger i meterhög snö... äh, skojar bara.

Singin' in the Rain är en lättsam och trivsam musikalkomedi som utspelar sig på 1920-talet - där vi får följa några skådespelare/artister under övergången från stumfilm till ljudfilm.

Mer än själva storyn, så är behållningen (och det är verkligen en stor behållning - detta är glädjespridande underhållning på hög nivå) ett antal riktigt klassiska sång- och dansnummer som tillhör filmhistorien.

Titelnumret känner väl alla till. Gene Kellys plaskande, dansande och sjungande i hällregnet är ett underbart nummer. En rolig, elegant och snygg dansuppvisning, och en helt ljuvligt fin sång till detta. Jag fullständigt älskar det. Och hela stilen, hela tonen - en vinkning från en svunnen era, ett slags testamente från den gångna filmhistorien. Jag skulle vilja säga att om man inte älskar detta sång- och dansnummer, då kommer man nog aldrig riktigt att kunna lära sig älska den typ av underhållning (ja, eskapism om du så vill) som det klassiska Hollywood bjöd på.

En annan klassiker i Singin' in the Rain är Donald O'Connors halsbrytande och akrobatiska paradnummer "Make 'Em Laugh". Kuriosa: Efter att detta nummer filmats, fick O'Connor läggas in en sväng på sjukhus. Han var nämligen rökare av fyra(!) paket cigaretter per dag vid denna tid. Starkt jobbat att utföra det hela, måste med facit i hand sägas...

Singin' in the Rain är storartad underhållning som man blir lycklig av. Och stjärnorna i den här filmen är exempel på en sorts underhållare som var vanliga förr, men numera blir alltmer sällsynta: De skådespelare som både kan agera, sjunga och dansa. Och då menar jag agera, sjunga och dansa bra. Tänk efter. Hur många nu aktiva kommer du på?
Betyg: 5/5

From Here to Eternity (1953)

Huvudroller: Burt Lancaster, Montgomery Clift, Deborah Kerr, Frank Sinatra
Regissör: Fred Zinnemann
Producent: Buddy Adler
Manus: Daniel Taradash, efter en roman av James Jones
Musik: George Duning
Foto: Burnett Guffey
Studio: Columbia Pictures
Premiär: 5 augusti 1953
Svensk titel: Härifrån till evigheten

Ett fint och väldisponerat ensembledrama som utspelar sig på och kring en militärbas på Hawaii under månaderna som leder fram till den japanska attacken mot Pearl Harbor i december 1941. Vi får följa tre soldater - spelade av Burt Lancaster, Montgomery Clift och Frank Sinatra - och deras olika öden, deras relationer till över- och underordnade och de kvinnor som kommer i deras väg.

Montgomery Clift spelar nykomlingen Prewitt - en ung soldat som gjort sig ett namn som boxare men som lagt handskarna på hyllan efter att han skadat en motståndare allvarligt. På basen försöker de övertala honom att återuppta boxningen, men när han vägrar så blir han utstött och utsatt för systematisk pennalism. Burt Lancaster spelar en sergeant som först ogillar Prewitt för dennes oberoende attityd, men efterhand tar honom under sina vingars beskydd. Lancasters sergeant är å sin sida involverad i en farlig kärleksaffär med hustrun (Deborah Kerr) till en överordnad. Frank Sinatra spelar en vän till Prewitt, en snabbpratande italienare med kort stubin och dåligt spritsinne.

Alla skådespelarna i huvudrollerna är mycket bra - särskilt Clift och Sinatra imponerar. Det här blev Frank Sinatras genombrott som skådespelare. Som sångare var han ju etablerad sedan länge, men nu började det gå upp för folk att han även kunde agera. (From Here to Eternity var dock långt ifrån hans första större roll - han hade tidigare bl.a. gjort den romantiska komedin It Happened in Brooklyn och musikalfilmerna Take Me Out to the Ball Game och On the Town, båda med Gene Kelly.) Han belönades med en birolls-Oscar för denna film, och kritikerna var imponerade. Sinatra skulle komma att göra många prisade insatser på vita duken framöver; han spelade heroinist i The Man with the Golden Arm 1955 (med Kim Novak) och han rosades för ytterligare en roll i en James Jones-filmatisering - Some Came Running från 1958 (med Dean Martin och Shirley MacLaine). Till exempel.

From Here to Eternity belönades med åtta Oscars. Förutom Sinatra så fick även Donna Reed en birollsstatyett, och filmen kammade bl.a. hem priset för bästa film och bästa regi.

Det här är framför allt skådespelarnas film, tycker jag. Och allra mest Montgomery Clifts, som vid den här tiden gick från klarhet till klarhet. Bakom sig hade han filmer som Red River, The Heiress och A Place in the Sun. Framför honom låg exempelvis Raintree County, Lonelyhearts och The Misfits. En mycket duktig, känslig skådespelare.

Men som sagt, hela ensemblen imponerar. Och även i birollerna finns bra aktörer; Donna Reed har redan nämnts, och vid sidan av mindre bekanta ansikten så dyker Ernest Borgnine och Jack Warden upp.
Betyg: 4/5

It Happened One Night (1934)

Huvudroller: Clark Gable, Claudette Colbert, Walter Connolly, Roscoe Karns
Regissör: Frank Capra
Producenter: Frank Capra, Harry Cohn
Manus: Robert Riskin, efter novellen Night Bus av Samuel Hopkins Adams
Musik: Howard Jackson, Louis Silvers
Foto: Joseph Walker
Studio: Columbia Pictures
Premiär: 22 februari 1934
Svensk titel: Det hände en natt

It Happened One Night var den första film att vinna Oscars i alla de fem tyngsta kategorierna; bästa film, regi, manus, manliga huvudroll och kvinnliga huvudroll. Den här screwballkomedin var ensam om denna bedrift ända tills One Flew Over the Cuckoo's Nest (1975, svensk titel Gökboet) och senare The Silence of the Lambs (1991, svensk titel När lammen tystnar) upprepade den.

Storyn är enkel men effektiv i typisk screwball/romantisk komedi-anda: En bortskämd ung kvinna ur societeten (Claudette Colbert) rymmer från sin dominante far, och träffar en råbarkad (i jämförelse, åtminstone) tidningsreporter (Clark Gable). Deras möte utvecklar sig till en regelrätt road movie och gissa ifall den unga kvinnan förälskar sig i reportern?

It Happened One Night är en mycket bra och rolig komedi som på många sätt känns som en stiltypisk föregångare till många av den mer moderna tidens romantiska komedier med, låt säga, en Meg Ryan eller en Julia Roberts eller en Hugh Grant i huvudrollen. Om den är värd sina fem Oscars är väl svårt att säga, men man förstår att den var en stor succé när det begav sig.

De två huvudrollsinnehavarna är naturligtvis den största behållningen. Gable och Colbert var lysande komediskådespelare, men en stor vinning här är att de även var skickliga dramatiska aktörer. De båda stjärnornas bredd och begåvning ger filmen en mångfacetterad och minnesvärd resonans och nyans.

Idag är nog Claudette Colbert inte alls lika känd eller ihågkommen som Clark Gable, men hon var en begåvad skådespelare (kanske framför allt i komiska roller) och ett stort namn på sin tid. 1938 och 1942 var hon den mest inkomstbringande filmstjärnan i Hollywood. Hon medverkade i mer än 60 filmer under sin karriär; förutom It Happened One Night, så kan man nämna screwballkomedierna Midnight (från 1939, med Don Ameche och John Barrymore) och The Palm Beach Story (från 1942, i regi av Preston Sturges) samt det historiska krigsdramat (med handlingen förlagd till amerikanska revolutionen) Drums Along the Mohawk (från 1939, med Henry Fonda).
Betyg: 4/5