So Proudly We Hail (1943)

Huvudroller: Claudette Colbert, Paulette Goddard, Veronica Lake, George Reeves
Regissör: Mark Sandrich
Producent: Mark Sandrich
Manus: Allan Scott, delvis baserat på självbiografin I Served On Bataan av Juanita Hipps
Musik: Miklós Rózsa
Foto: Charles Lang
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 22 juni 1943
Svensk titel: Vi hälsa livet

Ett drama som handlar om andra världskriget, inspelat under andra världskriget.

So Proudly We Hail berättar om en grupp sjuksköterskor i amerikanska armén, stationerade på Filippinerna i det tidiga skedet av kriget. Filmen är till viss del baserad på en självbiografi skriven av armésköterskan Juanita Hipps, som tjänstgjorde just där och då.

Krigets hemska realiteter och fasor skildras ingående, men stor plats i filmen får även sjuksköterskornas olika kärleksrelationer till arméns tjänstgörande män. Emellanåt blir det en sorts balansgång mellan dramatisk hyperrealism och sentimental romantik. Oftast funkar det. En smula gammal hederlig patriotism är förstås inbakad också... (Men märk, och märk väl: USA fick ge upp Filippinerna till Japan, och mängder av amerikanska (och filippinska) krigsfångar fick sätta livet till. Kriget rasade för fullt, det fanns anledningar till att japaner inte var populära i USA vid denna tid, och skäl till att spela på patriotiska strängar.)

Claudette Colbert spelar gruppens befäl och hon är som alltid mycket bra. Den som sett henne i enbart komedier måste här slås av hur mångsidig hon var, hon bär sin huvudroll i detta drama med bravur. Paulette Goddard (Oscarsnominerad!) får representera de mer äppelkindade och komiska inslagen, men hon är också bra. Veronica Lake gör en mindre roll, men hennes insats är stark och intensiv och lämnar ett markant avtryck.

Ibland blir det lite hurtigt, men som helhet är det en bra film. Väldigt fint foto, måste också påpekas.

Paulette Goddard blev en stor filmstjärna på 40-talet (som barn var hon fotomodell för kläder, och senare syntes hon på Broadway). Hon hade den kvinnliga huvudrollen i Modern Times (1936) av Charlie Chaplin (för övrigt hennes make 1936-1942) och märktes även i filmer som exempelvis dramakomedin The Women (1939, med Norma Shearer, Joan Crawford och Rosalind Russell), Chaplins The Great Dictator (1940), äventyret Reap the Wild Wind (1942, med Ray Milland och John Wayne) och musikalen Star Spangled Rhythm (1943).
Betyg: 4/5

No Man of Her Own (1932)

Huvudroller: Clark Gable, Carole Lombard, Dorothy Mackaill, Grant Mitchell
Regissör: Wesley Ruggles
Producent: Albert Lewis
Manus: Milton Herbert Gropper, Maurine Dallas Watkins, story av Benjamin Glazer, Edmund Goulding, efter romanan No Bed of Her Own av Val Lewton
Musik: W. Franke Harling
Foto: Leo Tover
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 15 december 1932
Svensk titel: En man för mig

En romantisk dramakomedi (som har karakteriserats som screwball, men det tycker jag är fel etikett) som blev den enda film som det verkliga (sedermera) äkta paret Clark Gable och Carole Lombard gjorde tillsammans. (De tillhörde olika studior - Gable var knuten till Metro-Goldwyn-Mayer och Lombard till Paramount - och No Man of Her Own blev det enda tillfället då en av skådisarna (Gable) lånades ut till en produktion hos den andra studion.)

Clark Gable spelar en kriminell korthaj i New York som får polisen i hälarna och bestämmer sig för att ligga lågt ute på landet ett tag. Där träffar han av en händelse en uttråkad och äventyrstörstande bibliotekarie (Carole Lombard). De gifter sig (efter att singlat slant om saken) och hon följer med honom till New York, men han försöker dölja för henne hur han tjänar sitt levebröd...

No Man of Her Own är en ganska bra liten film, klart värd att se, men den tuffar liksom på i samma tempo och känsla hela tiden och tar egentligen aldrig riktig fart. Gable och Lombard har god personkemi emellan sig även om det kanske inte direkt slår gnistor. Men de var ju absolut två högst begåvade skådespelare.

De jobbade bra ihop under inspelningen, men båda var gifta (Lombard med en annan stjärna, William Powell) och det var först flera år senare som romansen mellan dem började spira. 1939 gifte de sig och blev ett av Hollywoods mest berömda par. De var gifta till 1942, då Carole Lombard tragiskt omkom i en flygolycka vid Mount Potosi i Nevada. Hon var blott 33 år gammal.

Carole Lombard var en stor filmstjärna - vid 30-talets slut den bäst betalda i Hollywood. Hon blev främst känd för roller i screwballkomedier, till exempel Hands Across the Table (1936, med Fred MacMurray), My Man Godfrey (1936, med dåvarande exmaken William Powell) och Nothing Sacred (1937). Värda att nämna är också dramat Made for Each Other (1939, med James Stewart) och Ernst Lubitsch-satiren To Be or Not to Be (1942) om nazismen och kriget, en film som hade premiär efter hennes död.
Betyg: 3/5

Midnight (1939)

Huvudroller: Claudette Colbert, Don Ameche, John Barrymore, Mary Astor
Regissör: Mitchell Leisen
Producent: Arthur Hornblow, Jr.
Manus: Charles Brackett, Billy Wilder, efter en story av Edwin Justus Mayer, Franz Schulz
Musik: Frederick Hollander
Foto: Charles Lang
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 15 mars 1939
Svensk titel: Midnatt

En romantisk screwballkomedi med en samling fina aktörer i de ledande rollerna. Inte minst den personliga favoriten (ja, en av dem - i det klassiska Hollywood fanns många oerhört sevärda skådespelare) Claudette Colbert i huvudrollen.

Hon spelar en arbetslös och utfattig showgirl som hamnar i Paris och där genom en serie händelser och intrikata förvecklingar nästlar sig in i societeten, föreställande en ungersk baronessa. 

Jag vill inte avslöja alla vändningar i historien, mer än att säga som så: Detta är definitivt en film som hamnar i facket "lättsam komedi", och grundstoryn är ju enkel, men den är skriven (bl.a. av mästerregissören Billy Wilder) och gestaltad med lätt och ledig hand och bjuder på nyanser och vindlingar som absolut inte är dussinmässiga, och som höjer filmen över många andra i sin genre och gör den väldigt sevärd och rolig.

Claudette Colbert var perfekt i den här typen av roller, och hennes breda begåvning lyser starkt när det finns välskriven dialog att jobba med. Don Ameche är rolig och bra som en förslagen taxichaffis som korsar hennes väg, och John Barrymore och Mary Astor mycket sevärda som stenrikt gift par ur aristokratin. Särskilt Barrymore bjuder på klockren komik och matchar Colbert perfekt.

Som helhet en mycket bra komedi med stor stjärnglans.

1945 gjordes den i en ny version, kallad Masquerade in Mexico, med Dorothy Lamour i huvudrollen. 2007 meddelades det från Universal Studios att det under 2010 skulle göras ytterligare en version, med Reese Witherspoon i den ledande rollen, men den filmen har man hittills inte sett röken av.
Betyg: 4/5

Lauren Bacall avliden

Det är inte så många av dem som fortfarande är i livet, de klassiska Hollywoodstjärnorna från den gyllene eran. Lauren Bacall var en av de sista. Och nu är hon också borta.

Hon avled efter en stroke i sitt hem i New York City igår, 89 år gammal.

Lauren Bacall slog igenom i Hemingwayfilmatiseringen To Have and Have Not 1944, och kom att förknippas med genren film noir, och lyckade samarbeten med Humphrey Bogart (till exempel den ovan nämnda filmen). Hon gifte sig med Bogart 1945 - ett äktenskap som varade fram till hans död 1957. De fick två barn tillsammans. (Hon var senare gift med en annan skådespelare, Jason Robards, ett äktenskap som producerade ett barn.)

Lauren Bacall hade en sensuell och cool utstrålning, och hennes sätt att titta in i kameran med lätt nedböjt huvud kallades "the look". Hennes klädstil blev populär. Hon kunde vara tämligen självlysande på vita duken, och hon hade en förmåga att leverera one-liners som ofta satt som en smäck.

Hon valde sina roller med omsorg, och hennes oberoende och ovilja att ta roller som hon inte gillade gav henne ett rykte om att vara "svår" att jobba med. Eller också kallar man det helt enkelt integritet. Lauren Bacall var ingen kvinna som man bossade med.
Hon var politiskt engagerad och motsatte sig McCarthyismen när den härjade med svartlistningar och annat och hon var en uttalad demokrat i decennier.

Förutom genombrottsrollen så finns en rad filmer med Lauren Bacall som kan rekommenderas - till exempel:

The Big Sleep (1946, film noir med Humphrey Bogart)

Key Largo (1948, också film noir, med Bogart och Edward G. Robinson)

Bright Leaf (1950, drama med Gary Cooper)

How to Marry a Millionaire (1953, komedi med Marilyn Monroe)

Designing Woman (1957, romantisk komedi med Gregory Peck)

Lauren Bacall var verksam som skådespelare ända fram till 2014.

Klicka på följande länkar för att läsa mer om Lauren Bacall i samband med hennes bortgång:

CBS Los Angeles

New York Daily News

People Magazine

The Palm Beach Story (1942)

Huvudroller: Claudette Colbert, Joel McCrea, Rudy Vallée, Mary Astor
Regissör: Preston Sturges
Producent: Buddy G. DeSylva
Manus: Preston Sturges
Musik: Victor Young
Foto: Victor Milner
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 2 november 1942
Svensk titel: Dårarnas paradis

En tämligen lättsam men mycket festlig screwballkomedi av en av mästarna i genren, manusförfattaren/regissören Preston Sturges.

Claudette Colbert och Joel McCrea spelar ett gift par som är drabbade av ekonomiska bekymmer - inte minst han, som är uppfinnare och behöver en ansenlig summa pengar för att kunna förverkliga sin stora idé. Hon bestämmer sig för att ta ut skilsmässa och gifta sig med en miljonär för att ordna fram pengarna. Wild and crazy! Filmen har flera finurliga bottnar som jag inte vill avslöja här (jag försöker verkligen hålla bloggen fri från s.k. spoilers), men klart är att det blir förvecklingar av olika slag. Naturligtvis!

Preston Sturges var lite av en pionjär i det att han både skrev och regisserade sina filmer (en föregångare till exempelvis Woody Allen), och The Palm Beach Story har flera ingredienser som är typiska honom: Det höga tempot och den välskrivna dialogen, inte minst. En del inslag i ett dåraktigt mellanspel är nästan lite väl knäppa, men filmen kör på i stundtals rasande fart och man får liksom bara acceptera en del vansinnigheter. Underhållande är det ju!

Claudette Colbert är som alltid mycket bra, och populärmusikstjärnan Rudy Vallée är skojig som miljonären som hon får på kroken. Mary Astor spelar miljonärens syster och är också bra. Dessvärre är Joel McCrea rätt träaktig och blek som den uppfinnande maken.

En lättsam men rolig komedi om pengar och sex. Huvudsakligen.
Betyg: 3/5