Too Hot to Handle (1938)

Huvudroller: Clark Gable, Myrna Loy, Walter Pidgeon, Walter Connolly
Regissör: Jack Conway
Producent: Lawrence Weingarten
Manus: Laurence Stallings, John Lee Mahin, Buster Keaton
Musik: Franz Waxman
Foto: Harold Rosson, Clyde De Vinna
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 16 september 1938
Svensk titel: Mitt i elden

Det var inte bara Joan Crawford som aspirerade på titeln "The Queen of Hollywood" under 1930-talet. Även den karismatiska och utmärkta Myrna Loy fanns där uppe på den nivån vid denna tid.

Myrna Loy och Clark Gable gjorde sju filmer tillsammans. Förutom denna, så också flygdramat Night Flight (1933), romantiska dramat Men in White (1934), kriminaldramat Manhattan Melodrama (jag älskar den titeln!) (1934), komedin Wife vs. Secretary (1936), biografiska dramat Parnell (som brukar anses vara Gables sämsta film...) (1937) och romantiska flygdramat Test Pilot (1938). Too Hot to Handle var den sista filmen de gjorde ihop. 

Clark Gable och Walter Pidgeon spelar två rivaliserande journalfilmsfotografer som hjälper en pilot (Myrna Loy) att söka efter hennes bror, som försvunnit någonstans i Amazonas regnskogar.

Det här är ungefär lika delar humor, romantik och äventyr, och med några spännande flygscener inbakade i det hela. Lite speciellt för tiden är också att man spelade in en lång sekvens hos verklig urbefolkning i Nederländska Guyana. En tämligen lättviktig film, men underhållande på ett tillfredsställande sätt, och dessutom en av Metro-Goldwyn-Mayers största succéer året 1938.

Clark Gable och Myrna Loy var riktigt bra ihop, och Walter Connolly är väldigt rolig som Gables något stressade chef.

Walter Pidgeon var en bankman (och utbildad jurist) som sedermera blev skådespelare och en framgångsrik sådan, inte minst tack vare sin fina sångröst. Han kan bl.a. ses i en rad vräkiga musikaler från tidigt 1930-tal, och senare i filmer som det Oscarsbelönade dramat How Green Was My Valley (1941, av John Ford), det romantiska krigsdramat Mrs. Miniver (1942) och dramakomedin Week-End at the Waldorf (1945, med Ginger Rogers, Lana Turner och Van Johnson).
Betyg: 3/5

Chained (1934)

Huvudroller: Joan Crawford, Clark Gable, Otto Kruger, Stuart Erwin
Regissör: Clarence Brown
Producent: Hunt Stromberg
Manus: John Lee Mahin, Albert Hackett, Frances Goodrich, efter en story av Edgar Selwyn
Musik: Herbert Stothart
Foto: George Folsey
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 1 september 1934
Svensk titel: Det underbara äventyret

Clark Gable har ju kallats "The King of Hollywood", och för Joan Crawford har epitetet "The Queen of Hollywood" ibland figurerat. Åtminstone under 1930-talets första hälft var det nog ingen som skulle protesterat mot ett dylikt smeknamn; vid denna period var Crawford otroligt framgångsrik och populär.

Gable och Crawford spelade tillsammans i åtta filmer (hon var hans favoritmotspelerska - vilket inte säger lite, "The King" lirade ju mot de flesta av de bästa): Kriminaldramat Dance, Fools, Dance (1931), romantiska Laughing Sinners (1931), dramat Possessed (1931), musikalen Dancing Lady (1933), romantiska dramat Chained (1934), dramakomedin Forsaking All Others (1934), komedin Love on the Run (1936) och slutligen dramat Strange Cargo (1940).

I Chained spelar Crawford en älskarinna till en äldre, gift man. Dennes hustru vägrar gå med på skilsmässa då hon konfronteras med makens affär, och älskarinnan ger sig av på en kryssning till Sydamerika. Där träffar hon en ranchägare (Gable) som hon blir förälskad i. Hennes känslor för den gifte mannen har emellertid inte slocknat, och när han får ut sin skilsmässa ställs allt på sin spets...

Det här är en ganska kort långfilm, blott 74 minuter, och det känns mer som en novellfilm - även när det gäller själva storyn. Jag upplever det tyvärr som att man gjort det lite för lätt för sig; man drar inte historien så många varv som man borde kunna göra, det hela blir liksom lite för enkelt. Med detta par i huvudrollerna (och Otto Kruger som också är utmärkt som den gifte mannen) borde det ha gjorts mer raffinerat.

Men det är ju ändock så att Crawford och Gable är ett fullgott skäl att se filmen. De var smått magiska ihop; se till exempel den berömda scenen i swimmingpoolen tidigt i filmen för att bevittna ett lysande prov på deras personkemi.

Kuriosa: Denna film var den första av åtta där Joan Crawford jobbade ihop med fotografen George Folsey. Han hade ett sätt att ljussätta hennes scener som hon gillade; hon ansåg helt enkelt att denna ljussättning lyfte fram hennes skönhet på ett perfekt vis.
Betyg: 3/5

The Searchers (1956)

Huvudroller: John Wayne, Jeffrey Hunter, Vera Miles, Natalie Wood
Regissör: John Ford
Producent: Cornelius Vanderbilt Whitney
Manus: Frank S. Nugent, efter en roman av Alan Le May
Musik: Max Steiner, Stan Jones
Foto: Winton C. Hoch
Studio: Warner Bros.
Premiär: 13 mars 1956
Svensk titel: Förföljaren

En berömd western från det årtionde som ibland kallats för genrens finaste - 1950-talet. Jag är ingen expert på westerns (även om jag alltid varit ganska svag för dem) så jag kan inte bedöma den saken, men faktum är ju att det gjordes en hel drös sevärda westernfilmer under det decenniet: Rio Grande (1950, av John Ford, med John Wayne och Maureen O'Hara), Bend of the River (1952, av Anthony Mann, med James Stewart), Shane (1953, med Alan Ladd och Jean Arthur) och Gunfight at the O.K. Corral (1957, med Burt Lancaster och Kirk Douglas) är bara några exempel.

Jag har hittills inte skrivit om särskilt många westerns här på bloggen... ja, det är väl bara en: High Noon från 1952 (ja, ni känner igen årtiondet). (Den går att läsa om ifall ni klickar här.) Fler westernfilmer kommer dock att dyka upp här framöver, det kan jag lova.

The Searchers handlar om hur en veteran från amerikanska inbördeskriget (John Wayne, vem annars?) ger sig ut i vildmarken tillsammans med sin adoptivbrorson (Jeffrey Hunter) för att rädda sin brorsdotter (Natalie Wood) som tillfångatagits av indianer.

John Wayne var väl ingen stor skådespelare, men han hade sin egen utstrålning och han var bra på att spela - ja, John Wayne-karaktärer. Kärva, egensinniga hårdingar som kunde visa godhet mot de som förtjänade det. Eller brutalitet mot övriga. Jag förenklar, jag är medveten om det, men John Wayne var ingen James Stewart om man säger så.

Här finns också det gammalmodiga sättet på vilket man skildrar indianer. Kort sagt: Tämligen endimensionellt.

John Ford sa i en intervju för tidningen Cosmopolitan 1964: "There's some merit to the charge that the Indian hasn't been portrayed accurately or fairly in the Western, but again, this charge has been a broad generalization and often unfair. The Indian didn't welcome the white man... and he wasn't diplomatic... If he has been treated unfairly by whites in films, that, unfortunately, was often the case in real life. There was much racial prejudice in the West."

The Searchers har blivit ordentligt rosad genom åren för att vara en av de bästa westerns som gjorts. Jag har svårt att se detta. Den har episka ambitioner - det är ju en John Ford-film, gudbevars - men jag tycker den är rätt seg. Den upprepar sig, och drar ut på historien lite väl långt. Dessutom spretar den betänkligt, med exempelvis en rad inslag av komedi som helt enkelt inte är särskilt lyckade. 

Fotot är dock väldigt fint, och John Waynes rolltolkning har faktiskt sina förtjänster. Det finns glimtar och nyanser i hans spel som funkar utmärkt bakom den kärva, tuffa ytan.

Flera av birollerna är befolkade av duktiga aktörer; nämnas bör den alltid sevärde John Qualen som spelar en granne till huvudkaraktärernas familj. Han hade förmågan att göra även den minsta av roller minnesvärd och ytterst trovärdig.

Men som helhet är The Searchers en ganska tråkig historia. John Ford har gjort andra, mycket bättre filmer.
Betyg: 2/5

All About Eve (1950)

Huvudroller: Bette Davis, Anne Baxter, George Sanders, Celeste Holm
Regissör: Joseph L. Mankiewicz
Producent: Darryl F. Zanuck
Manus: Joseph L. Mankiewicz, efter novellen The Wisdom of Eve av Mary Orr
Musik: Alfred Newman
Foto: Milton R. Krasner
Studio: 20th Century Fox
Premiär: 13 oktober 1950
Svensk titel: Allt om Eva

Två av mina absoluta favoritfilmer kom 1950. Den ena handlar om en avdankad stumfilmsstjärna, och den andra om en firad teateraktris som får konkurrens av en yngre, stigande stjärna. Den förstnämnda filmen är naturligtvis Sunset Boulevard (klicka här). Den andra är All About Eve.

All About Eve är en film med tung klassikerstatus. Den rosades enormt när den kom, och har fortsatt att rosas genom alla år sedan dess. Den nominerades till fjorton Oscars (en bedrift som inte upprepades förrän Titanic kom, nästan 50 år senare) och vann sex stycken - bl.a. för Bästa film.

Den handlar om den firade men något till åren komna Broadwaystjärnan Margo Channing (Bette Davis), som får konkurrens av den yngre beundrarinnan Eve Harrington (Anne Baxter) som ambitiöst tar för sig av både hennes liv och hennes plats i strålkastarljuset.

All About Eve är en lysande film på flera sätt. Rent allmänt är det en spännande och sevärd historia med en mycket begåvad ensemble aktörer. Musiken är fantastiskt fin (Alfred Newman var en sann mästare med filmer som Wuthering Heights, The Mark of Zorro, How Green Was My Valley, The Snake Pit och Twelve O'Clock High på sitt cv) och regin briljant. Men det är främst två skäl som gör filmen till det mästerverk den är, och dessa skäl är inga småsaker: Manuset, och Bette Davis.

Filmen är otroligt välskriven. Inte bara själva historien, som bjuder på sofistikerade vändningar, nyanser, detaljer - utan, kanske framför allt, den lysande dialogen. En ren njutning. Och vem skulle lämpa sig bättre att sätta tänderna i ett manus av denna kvalitet än just Bette Davis? En skådespelare av yppersta klass, som här går loss i vad som har kallats hennes livs roll. Hon är fullkomligt fenomenal - detta är filmskådespeleri när det är som allra bäst. Hon är totalt lyhörd inför sin roll och sina repliker, och vet att hitta exakt alla de nyanser som passar och krävs, på exakt rätt sätt. Bette Davis kunde dessutom få fram mängder av skiftningar och detaljer i sitt spel genom att bara använda ögonen. Det är få skådespelare som agerat så mångfacetterat enbart med blicken. Det är fascinerande att se.

Filmens slutsekvens är för övrigt så bra att jag får gåshud.

Notera: Marilyn Monroe finns med i en mycket tidig och liten men inte oviktig biroll.
Betyg: 5/5

Bringing Up Baby (1938)

Huvudroller: Cary Grant, Katharine Hepburn, May Robson, Charles Ruggles
Regissör: Howard Hawks
Producenter: Cliff Reid, Howard Hawks
Manus: Dudley Nichols, Hagar Wilde, Robert McGowan, Gertrude Purcell, efter en novell av Hagar Wilde
Musik: Roy Webb, Jimmy McHugh, Dorothy Fields
Foto: Russell Metty
Studio: RKO Radio Pictures
Premiär: 18 februari 1938
Svensk titel: Ingen fara på taket

En av de mest berömda och populära screwballkomedierna (klicka här för att läsa mer om denna genre) från den gyllene Hollywoodepoken.

Cary Grant spelar en tankspridd paleontolog som befinner sig i ett något stressat läge; dels håller han på och kompletterar skelettet från en brontosaurus, dels jagar han en donation på en miljon dollar till sitt museum, och dels ska han gifta sig inom kort. Mitt i allt detta så korsas hans väg av en excentrisk och påfrestande aristokrat (Katharine Hepburn) och hennes tama leopard Baby. Kaoset kan börja...

Bringing Up Baby är en film som rusar på i ett stundtals halsbrytande tempo, inte minst ifråga om dialogen, vilket inte var ovanligt när det gällde screwball. Den mångsidige Howard Hawks skulle t.ex. komma att framgångsrikt upprepa denna stil i His Girl Friday (också med Cary Grant) några år senare. Mot slutet i dessa filmer är man närmast anfådd. Bringing Up Baby blir nästan lite väl skrikig under upplösningen. Men skönt underhållande, likväl.

Att ha Cary Grant och Katharine Hepburn i frontlinjen i en komedi var ett tryggt recept för framgång, tycker jag. De både var lysande komiker. Här visar framför allt Hepburn hur bra hon var; hon var rolig på ett mycket sofistikerat sätt oavsett hur vansinnig omgivningen gestaltade sig. 

Hepburns karriär befann sig vid denna tid i en kommersiell dalgång, dock. Bringing Up Baby var ingen omedelbar succé (men heller inget fiasko) - dess status som screwballklassiker skulle komma senare, genom TV-visningar på 1950-talet. Vid det laget var Katharine Hepburn återigen en stjärna; hennes stora återkomst (efter succéerna från tidigt 1930-tal) var The Philadelphia Story 1940 (där hon igen spelade mot Cary Grant, och James Stewart).

Grant och Hepburn spelade mot varandra även i de romantiska komedierna Sylvia Scarlett (1935) och Holiday (1938).

Inför inspelningen av Bringing Up Baby gav Howard Hawks rådet till Cary Grant att låta sig inspireras av stumfilmsstjärnan Harold Lloyd. Något som känns logiskt, då inslagen av slapstick i filmen är ganska många. 

Tips: Kolla gärna in What's Up, Doc? från 1972 (av Peter Bogdanovich, med Barbra Streisand och Ryan O'Neal) för att se en väldigt rolig, senare komedi som inspirerades av och gjordes som en hyllning till Bringing Up Baby.
Betyg: 4/5