Mr. Deeds Goes to Town (1936)

Huvudroller: Gary Cooper, Jean Arthur, George Bancroft, Lionel Stander
Regissör: Frank Capra
Producent: Frank Capra
Manus: Robert Riskin, efter novellen Opera Hat av Clarence Budington Kelland
Musik: Howard Jackson
Foto: Joseph Walker
Studio: Columbia Pictures
Premiär: 16 april 1936
Svensk titel: En gentleman kommer till stan

Frank Capra var en av den gyllene Hollywoodepokens mest kända och erkända filmskapare, mannen bakom exempelvis It Happened One Night med Clark Gable och Claudette Colbert, Mr. Smith Goes to Washington med James Stewart och Jean Arthur, Arsenic and Old Lace med Cary Grant, It's a Wonderful Life (som varit jul-TV-tradition i USA i många år nu) med James Stewart och Donna Reed och State of the Union med Spencer Tracy och Katharine Hepburn.

Inte sällan hade Capras populära komedier en idealistisk ton och ett moraliskt och socialt patos, och Mr. Deeds Goes to Town (där Capra f.ö. vann en Oscar för bästa regi) är inget undantag.

Filmen utspelar sig under Stora Depressionen. Gary Cooper spelar Longfellow Deeds, en vanlig man i den lilla (fiktiva) staden Mandrake Falls, Vermont. Deeds får plötsligt ärva 20 miljoner dollar av en avliden släkting. Han blir uppsökt av advokaterna som sköter dödsboet, och följer med dem till New York City för att ta emot pengarna. Här blir Deeds snart en kändis - 20 miljoner dollar var en hiskelig massa pengar under Stora Depressionen - och alla har en åsikt om honom och hur han bör spendera eller investera pengarna. Longfellow Deeds förblir den han är - en stillsam man från en lantlig liten stad, en man som till stor del försörjer sig på att författa gratulationskortspoesi och spelar tuba på sin lediga tid. Hans anspråkslösa, okonstlade person och det sätt på vilket han till slut bestämmer sig för att spendera pengarna på får honom att närapå bli klassad som sinnessjuk.

Gary Cooper är fantastiskt bra i den här filmen. Med små, känsliga medel spelar han Longfellow Deeds; hans gestaltning är varmhjärtad och lågmäld och han gör denna dramakomedi till en rörande och intagande historia. Jean Arthur är också mycket bra som en cynisk skjutjärnsreporter som får till uppdrag att följa Deeds varje steg och rapportera om honom till de sensationslystna tidningsläsarna.

Jag älskar Mr. Deeds Goes to Town. En varm, rolig och charmig film som känns angelägen trots att det är nästan 80 år sedan den gjordes.
Betyg: 4/5

The Lady Eve (1941)

Huvudroller: Barbara Stanwyck, Henry Fonda, Charles Coburn, William Demarest
Regissör: Preston Sturges
Producenter: Paul Jones, Buddy G. DeSylva
Manus: Preston Sturges, efter novellen Two Bad Hats av Monckton Hoffe
Musik: Phil Boutelje m.fl.
Foto: Victor Milner
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 25 februari 1941
Svensk titel: Kvinnan Eva

En sorts förvecklingskomedi av namnkunnige Preston Sturges, en historia där Barbara Stanwyck är behållningen och manuset den svaga punkten.

Stanwyck spelar en förslagen bedragerska som tillsammans med sin lika sluge pappa/kompanjon får den naive Fonda på kroken. Fonda gestaltar en arvinge till en bryggeriförmögenhet. Dessutom är han ormexpert (alltså: Eva, ormen... etc.) och på väg hemåt efter en lång vistelse i Sydamerika.

De möts på fartyget hem, far och dotter utser den välbärgade ynglingen till lämpligt offer - och Eve blir naturligtvis förälskad i ormexperten. Förvecklingarna kan börja!

Stanwyck är mycket bra i denna film, och Fonda har absolut en komisk begåvning - men problemet är storyn. Särskilt i filmens andra halva, där det spårar ur rätt rejält. Det blir helt enkelt omöjligt att tro på att Fondas rollfigur är så ofantligt korkad som han framställs. Komedier får gärna vara dråpliga och vansinniga, men det måste ju finnas någon trovärdig logik inom historiens kontext.

Nåja. Man ska väl inte överanalysera en film som denna. Underhållande är den ju trots allt.

Förutom Stanwyck så är William Demarest som Fondas sidekick väldigt festlig.
Betyg: 3/5

Heaven Can Wait (1943)

Huvudroller: Don Ameche, Gene Tierney, Charles Coburn, Laird Cregar
Regissör: Ernst Lubitsch
Producent: Ernst Lubitsch
Manus: Samson Raphaelson, efter pjäsen Birthday av Leslie Bush-Fekete
Musik: Alfred Newman
Foto: Edward Cronjager
Studio: 20th Century Fox
Premiär: 11 augusti 1943
Svensk titel: Himlen kan vänta

Första gången jag stötte på namnet Don Ameche var när jag på 80-talet såg den fenomenala komedin Trading Places (på svenska Ombytta roller) med bl.a. Eddie Murphy, Dan Aykroyd och Ralph Bellamy (en annan veteran, som exempelvis spelat mot Cary Grant och Rosalind Russell i His Girl Friday från 1940).

Don Ameche fick en storartad comeback på vita duken på äldre dar i och med denna Trading Places - en nytändning i karriären som varade till hans bortgång 1993 och toppades genom en Oscar för bästa manliga biroll i science fiction-succén Cocoon från 1985.

Men innan dess hade han såklart haft en lång karriär som började i mitten av 30-talet och som inkluderade film, radio, TV och Broadway.

Heaven Can Wait handlar om den nyss avlidne Henry van Cleve som fått audiens hos Djävulen ("His Excellency") för att denne ska avgöra om van Cleve ska stanna hos honom eller få komma till himmelriket. Filmen är sålunda en tillbakablick på Henry van Cleves liv och gärning.

Detta är en lättviktig komedi, men samtidigt välspelad och underhållande. Bland de större rollerna är Ameche bra, men Gene Tierney som hans hustru Martha lite blekare. Charles Coburn som Henrys farfar är rolig, och Laird Cregar i den mindre rollen som Djävulen klart minnesvärd.

Att notera är att svenska Signe Hasso har en biroll i filmen.
Betyg: 3/5

An Affair to Remember (1957)

Huvudroller: Cary Grant, Deborah Kerr, Richard Denning, Neva Patterson
Regissör: Leo McCarey
Producenter: Leo McCarey, Jerry Wald
Manus: Delmer Daves, Donald Ogden Stewart och Leo McCarey efter en historia av Leo McCarey och Mildred Cram
Musik: Hugo Friedhofer
Foto: Milton Krasner
Studio: 20th Century Fox
Premiär: 2 juli 1957
Svensk titel: Allt om kärlek

Vad kan väl passa bättre på Alla Hjärtans Dag än att skriva om en film som har kallats för den mest romantiska som gjorts?

An Affair to Remember från 1957 är verkligen en romantisk komedi i ordets bästa bemärkelse.

Cary Grant och Deborah Kerr spelar en man och en kvinna som möts ombord på en atlantkryssare som är på väg från Europa till New York. De blir förälskade, men de är båda romantiskt involverade på varsitt håll, och deras kärlek är omöjlig... Eller? Ja, det är väl kanske inte så svårt att lista ut svaret på den frågan.

Hur som helst, detta är en mycket bra film som värmer ända in i hjärteroten. Och ett tips är att ha en näsduk redo fram emot slutet. (Det vet väl förresten alla som har sett Sleepless in Seattle, där An Affair to Remember refereras till å det flitigaste.)
Samma historia gjordes av samma regissör redan 1939, då som Love Affair - med Irene Dunne och Charles Boyer i huvudrollerna.

Det är en fröjd att se Cary Grant och Deborah Kerr i denna film. Deras samspel är klockrent och mångfacetterat, både i de romantiska scenerna och de komiska ordväxlingarna - där dessa förstklassiga aktörers tajming är perfekt. Detta är två stjärnor med verklig lyskraft.
Betyg: 4/5

High Noon (1952)

Huvudroller: Gary Cooper, Grace Kelly, Lloyd Bridges, Katy Jurado
Regissör: Fred Zinnemann
Producenter: Stanley Kramer, Carl Foreman
Manus: Carl Foreman efter en historia av John W. Cunningham
Musik: Dimitri Tiomkin
Foto: Floyd Crosby
Studio: Stanley Kramer Productions (distribuerad av United Artists)
Premiär: 24 juli 1952
Svensk titel: Sheriffen

Gary Cooper spelar sheriffen Will Kane, som ensam får stå upp mot ett gäng banditer som rider in i hans lilla stad - ett banditgäng vars ledare han såg till att fängsla men som nu blivit satt på fri fot och är fast besluten att hämnas på Kane.

High Noon utspelar sig nära nog i realtid och detta är ett mycket effektivt och spänningsskapande grepp. Filmen har kallats för en av de bästa westerns som någonsin gjorts. Sådant är väl alltid svårt att slå fast, det handlar till syvende och sist om tycke och smak och utnämningar av den typen skiftar såklart också efter vilken generation man tillhör och med vilka filmer man vuxit upp. Och så vidare. Men en mycket sevärd film är det.

Och det här är en film som vilar på Gary Coopers axlar. Det är hans show. Visst, det finns duktiga aktörer runt honom - Grace Kelly är här ganska blek, men Katy Jurado lyser starkare och en ung Lloyd Bridges (pappa till den begåvade Jeff) är bra - men det är Cooper som bär filmen. Vi som betraktare är hela tiden tätt inpå honom, vi följer hans våndor och beslut och delar den stegrande spänningen med honom.

High Noon belönades med fyra Oscarsstatyetter, bl.a. en för bästa manliga huvudroll. Särskilt denna är klart välförtjänt.

En del ansåg att Cooper, fyllda 50 (nästan 30 år äldre än Kelly vid inspelningen), var för gammal för rollen. Jag tycker tvärtom att hans ålder ger en tyngd och pondus åt Will Kane som passar perfekt för historien.

En kuriositet är att Lee Van Cleef, mest känd för sina roller i Clint Eastwoods spaghettiwesterns under 60-talet, medverkar i en (stum) roll som en av banditerna.
Betyg: 4/5

Out of the Past (1947)

Huvudroller: Robert Mitchum, Jane Greer, Kirk Douglas, Rhonda Fleming
Regissör: Jacques Tourneur
Producent: Warren Duff
Manus: Daniel Mainwaring (baserat på boken Build My Gallows High av James M. Cain)
Musik: Roy Webb
Foto: Nicholas Musuraca
Studio: RKO Radio Pictures
Premiär: 13 november 1947
Svensk titel: Skuggor ur det förflutna

Robert Mitchum är väl i de svenska TV-sofforna kanske mest ihågkommen för miniserien Krigets vindar från 1983. Men hans karriär bestod ju av betydligt mer än så.

Han har lovordats för sina insatser i filmer som The Night of the Hunter (1955) och Cape Fear (1962) och just de osympatiska rollerna blev tidigt lite av hans signum. Han blev också en viktig gestalt inom film noir. Och där räknas Out of the Past som en verklig milstolpe.

Här finns alla ingredienser: En hårdkokt story om falskspel och kriminalitet, stämningsfullt foto, ödesmättad atmosfär, berättarröst, flashbacks, en farlig femme fatale och massor av cigarettrök.

Robert Mitchums antihjälte är en f.d. privatdetektiv vars förflutna hunnit ikapp honom, ett förflutet bland annat representerat av en skrupelfri klient i Kirk Douglas (en mycket tidig roll för honom, för övrigt) gestalt. Filmens femme fatale görs på ett mycket minnesvärt sätt av Jane Greer.

Storyn är bitvis rätt snårig. "If only we had some way of knowing what's going on in the last half of this film, we might get more pleasure from it. As it is, the challenge is worth a try", skrev filmkritikern Bosley Crowther.

Den legendariske filmrecensenten Roger Ebert kallade Out of the Past för "The greatest cigarette-smoking film of all time". Och ja, Robert Mitchum bolmar verkligen hej vilt.

Jag gillar den här filmen. Den är väldigt stämningsfull och fotot mycket fint. Mitchum passar perfekt in i rollen med sin lugna, tillbakalutade och återhållsamma spelstil. Den karismatiska Jane Greer matchar honom utmärkt och det är kul att se en tidig insats av en självlysande Kirk Douglas.
Betyg: 4/5

Om bloggen

Jag älskar film. Och kanske särskilt film från "the Golden Age of Hollywood" - alltså i runda slängar tidsperioden mellan The Jazz Singer 1927 och tidigt 60-tal. Det som ofta också kallas det "klassiska Hollywood". Då de kvinnliga stjärnorna kunde heta Katharine Hepburn och Lauren Bacall, och de manliga Cary Grant och James Stewart. För att bara nämna några.

Jag älskar film. Men jag är ingen filmvetare. Jag tycker att detta bör poängteras. Jag har inga ambitioner att vara "allvetande", jag är inte skolad inom filmvetenskapen. Att jag på sin höjd är autodidakt skiner säkert igenom i mina "analyser". MEN jag är en hyfsat receptiv entusiast, och jag älskar dessa gamla filmer.

Den här bloggen handlar om min filmsamling från denna klassiska, gyllene Hollywoodepok. Jag tar upp de filmer som ingår i min ständigt växande samling, och jag pratar om dessa på olika vis. Möjligen ett och annat utöver detta. Man får se vad det utvecklar sig till.

Vad är det då med "Hollywoods gyllene era" som är så tilldragande? Varför älskar jag dessa filmer?

Ja, till att börja med handlar det om det fenomen som journalisten Karin Magnusson kallade "att vara nostalgisk inför en tid man inte upplevt". Kort sagt en kanske längtansfull känsla som man rent personligen förknippar med något man älskar och skulle velat ha varit med om "då det begav sig". Jag tror inte det handlar om att det skulle varit "bättre förr" - vår bästa tid är ju, som bekant, nu. Det är bara så enkelt att man skulle velat vara med!

Dock: Jag har ingen naiv tro på att världen var fantastisk på den tiden. Det utspelade sig världskrig och hemskheter precis som idag, relationer mellan kön, samhällsklasser och människor av olika ursprung lämnade en del övrigt att önska.

Det är filmerna jag bloggar om.

Personligen är jag förtjust i tanken att till vardags bära kostym med väst, hatt och rock (apropå 30- och 40-talet) men det är en helt annan historia.

Jag gillar också känslan av filmen som matiné, verklighetsflykt, dröm. "Drömfabrik" är ju en benämning som ofta förknippas med gamla Hollywoodfilmer från denna de stora filmstudiornas era. Jag vet, det låter mossigt..."drömfabrik". Men det ligger något i det.

Jag uppskattar också dessa filmers fokus på aktörerna och berättelsen. Kameran lägger ingen tonvikt på sig själv, så att säga. Det är historien och karaktärerna som är det centrala.

Slutligen så är jag fascinerad av USA, detta mångfacetterade, besynnerliga land där borta i väst. Jag har rest en del, men har fortfarande USA kvar att besöka. Det är så många delar av denna kontinent jag vill se att jag inte riktigt vet var jag ska börja...

Men detta är, som det heter, någonting helt annat. Den här bloggen ska handla om film.

Nu kör vi. Tystnad, tagning!

Cary Grant, Katharine Hepburn och James Stewart i "The Philadelphia Story", 1940.