29 december 2016

Gott nytt 2017!

Här ser och hör vi en snutt från det amerikanska nyårsfirandet för nästan sextio år sedan: Guy Lombardo & His Royal Canadians framför "Melodie D'Amour" vid nyåret 1957-1958. Enjoy!
Vi ses nästa år. Då kommer det som vanligt att skrivas om mer film, film, film på Klassiska Hollywood.


18 december 2016

Kirk Douglas 100 år

Tidigare i år var det Olivia de Havilland. Nu har även Kirk Douglas fyllt 100 år! Ett stort grattis från Klassiska Hollywood till en av de sista aktörerna från den amerikanska filmens guldålder som fortfarande är i livet. Hurra!

 Med Barbara Stanwyck i The Strange Love of Martha Ivers 1946

 Oscarsnominerad i Champion 1949

 Berömd huvudroll 1951: Ace in the Hole av Billy Wilder

 Oscarsnominering nummer två: Med Lana Turner i The Bad and the Beautiful 1952

 Ytterligare en Oscarsnominering: En av hans mest minnesvärda roller, som Vincent van Gogh i Lust for Life 1956

 Som Doc Holliday, med Burt Lancaster som Wyatt Earp, i Gunfight at the O.K. Corral 1957

I Paths of Glory av Stanley Kubrick, också 1957

4 december 2016

The Big Parade (1925)

Huvudroller: John Gilbert, Renée Adorée, Hobart Bosworth, Claire McDowell
Regissör: King Vidor
Producent: Irving Thalberg
Manus: Harry Behn, efter den självbiografiska romanen Plumes av Laurence Stallings
Musik: William Axt
Foto: John Arnold
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 5 november 1925
Svensk titel: Den stora paraden

En klassikerstämplad stumfilm, ett romantiskt krigsdrama med en del komiska inslag (under första halvan), som utspelar sig under första världskriget. Eller "The Great War", som det kallades då det begav sig.
John Gilbert spelar en ung slashas som låter sig övertygas om "nödvändigheten" att ta värvning i armén när USA 1917 går in i kriget. Han och hans kamrater hamnar i Frankrike och inledningsvis skildrar filmen mest det obekväma livet i fält, i väntan på strid, och ynglingarnas romantiska eskapader med lokala kvinnor. Helt central för berättelsen är romansen mellan huvudpersonen och fransyskan Melisande (Renée Adorée). Men sedermera hettar det naturligtvis till ordentligt då soldaterna konfronteras med slagfälten, skyttegravarna och döden.
Det här är en lång film - alltför lång, faktiskt - som klockar in på två och en halv timme och är som en kombo av två olika filmer. Dels första halvan, som är romantisk, lättsam och innehåller en del komik, och dels den andra, som är våldsam, spännande och mycket suggestiv. Krigets och inte minst skyttegravarnas helvete skildras bra. 
The Big Parade var en föregångare till och inspiration för den mer kända All Quiet on the Western Front från 1930 (läs om den här!) men den senare filmen är bättre, mer fokuserad och starkare. Men, som jag nyss nämnde, The Big Parade är alls inte utan förtjänster.
Den är dock för lång. Och slutet tämligen osannolikt.
Betyg: 3/5



 

24 november 2016

Stil, som sagt

 Cary Grant
 
 Bette Davis
 
 Ingrid Bergman
 
 Gary Cooper
 
 Gregory Peck
 
 Katharine Hepburn
 
 Fred Astaire
 
 Bing Crosby
 
 Greta Garbo
 
Hedy Lamarr och William Powell

18 november 2016

Man hade stil i det klassiska Hollywood

Gary Cooper

Ginger Rogers

James Stewart

Katharine Hepburn

Fred Astaire och Joan Crawford

Jean Harlow

Errol Flynn

Clark Gable och Carole Lombard

Rita Hayworth

Cary Grant

13 november 2016

The Sign of the Cross (1932)

Huvudroller: Fredric March, Claudette Colbert, Charles Laughton, Elissa Landi
Regissör: Cecil B. DeMille
Producent: Cecil B. DeMille
Manus: Waldemar Young, Sidney Buchman, efter en pjäs av Wilson Barrett
Musik: Rudolph G. Kopp
Foto: Karl Struss
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 30 november 1932
Svensk titel: I korsets tecken

Ett påkostat och hejdundrande kostymspektakel regisserat av den legendariske Cecil B. DeMille, mannen bakom sådana klassiker som exempelvis The Ten Commandments - som han faktiskt gjorde två gånger, som stumfilm 1923 och ljuddito 1956, Cleopatra (1934), Samson and Delilah (1949) och The Greatest Show on Earth (1952).
Stora, brett upplagda, episka filmer var DeMilles specialitet, och även The Sign of the Cross följer denna linje. Här skyggar man inte för vare sig komplicerade masscener, flashiga kostymer eller påkostad scenografi.
Filmen utspelar sig år 64 e. Kr. och handlar om hur kristna förföljdes, fängslades, torterades och avrättades i dåtidens Rom. En kärlekshistoria mellan prefekten Marcus Superbus (Fredric March) och en ung kristen kvinna (Elissa Landi) blir själva storyn med ovanstående som fond och förutsättning.
Det är tämligen välgjort och ganska medryckande, men slagsmåls- och stridsscenerna är taffliga och föråldrade och det blir mer komiskt än otäckt när gladiatorer och kristna dödsdömda får tampas med björnar, krokodiler och gorillor inför amfiteaterns illustra jätteskara dekadenta romare.
The Sign of the Cross är ett slående exempel på en Hollywoodfilm som gjordes innan den s.k. produktionskoden togs i bruk. Denna kod anammades 1934 av Motion Picture Producers and Distributors of America för att hindra alltför "vågade" filmer (beträffande bl.a. sex och våld) från att se dagens ljus, och är ett tänkbart ämne för ett särskilt blogginlägg nån gång framöver. Filmen innehåller bl.a. en känd/ökänd scen där Claudette Colbert (som kejsarinnan Poppaea) badar i mjölk, och en "lesbisk" danssekvens.
Colbert, Fredric March och Charles Laughton är tre starka skäl till att se The Sign of The Cross. En samling självlysande aktörer. Framför allt Laughton är sevärd här. Hans loje, plufsige och dekadente Nero är en ren fröjd att beskåda!
(Jag har tyvärr inte hittat något vettigt filmklipp att lägga upp.)
Betyg: 3/5


 

29 oktober 2016

Love Happy (1949)

Huvudroller: Groucho Marx, Chico Marx, Harpo Marx, Ilona Massey
Regissör: David Miller
Producenter: Mary Pickford, David Miller
Manus: Mac Benoff, Frank Tashlin, efter en story av Harpo Marx
Musik: Ann Ronell
Foto: William Mellor
Studio: United Artists
Premiär: 12 oktober 1949
Svensk titel: Sardinmysteriet

Det här var den sista produktionen för vita duken som bröderna Marx gjorde tillsammans, och som film betraktad är den lätt glömd.
Love Happy var från början tänkt som en Harpo Marx-film (Harpo deltog i arbetet med filmens manus), utan inblandning av Groucho och Chico, men när Chico väl kommit med så vägrade finansiärerna att ställa upp med några pengar om inte också Groucho var med. Groucho har sagt att skälet till att bröderna gjorde Love Happy var för att hjälpa Chico att betala sina spelskulder.
Filmen handlar om en kämpande teaterensemble som vill sätta upp en show på Broadway. Harpo och Chico spelar ett par fixare som är involverade med ensemblen. Av en slump får de ett gäng gangsters på halsen, ett gäng som smugglat ett dyrbart diamanthalsband i en sardinburk - en burk som Harpo råkar ta när han är ute och snattar mat till teaterensemblen. Groucho gör en (mindre än vanligt) roll som en privatdetektiv som anlitas för att finna halsbandet.
Love Happy är en blek Marxfilm. Bröderna återupprepar skämt från sina glansdagar och framför allt Chico och Groucho går på tämligen trött autopilot. Det är kul att Harpo får ta stor plats, men hans spelstil gör att man inte riktigt vet vilken publik filmen egentligen vänder sig till. Barn? Vuxna? Man svävar lite fram och tillbaks. Som publik saknar man anarkismen och ordduellerna mellan Groucho och Chico som kännetecknade deras tidigare filmer.
Anmärkningsvärt är att de tre bröderna inte har en enda scen tillsammans. Ja, Groucho och Chico syns aldrig i bild samtidigt.
De bästa Marxfilmerna ser man gärna om och om igen. Love Happy räcker det att se en gång. Om ens det.
Marilyn Monroe dyker upp i en minimal biroll. Vid den här tiden var hon fortfarande helt okänd.
Betyg: 2/5






26 september 2016

To Have and Have Not (1944)

Huvudroller: Humphrey Bogart, Lauren Bacall, Walter Brennan, Dolores Moran
Regissör: Howard Hawks
Producenter: Howard Hawks, Jack L. Warner
Manus: Jules Furthman, William Faulkner, efter en roman av Ernest Hemingway
Musik: William Lava, Franz Waxman, Hoagy Carmichael
Foto: Sidney Hickox
Studio: Warner Bros.
Premiär: 11 oktober 1944
Svensk titel: Att ha och inte ha

Ett romantiskt krigsäventyr som spelades in under - och handlar om - andra världskriget, och dessutom filmen som var Lauren Bacalls debut på vita duken.
Filmen utspelar sig i Karibien under ovan nämnda krig, närmare bestämt i och kring den franska kolonin Martinique. Humphrey Bogart spelar Harry Morgan, en luttrad amerikan som i nån sorts exil tjänar sitt levebröd på att hyra ut sin lilla fiskebåt till turister och mer eller mindre ljusskygga individer. Han får här uppdraget att under största möjliga hysch-hysch förflytta en fransk motståndsman och dennes hustru alltmedan han blir romantiskt involverad med en ung nattklubbssångerska (Lauren Bacall, givetvis).
To Have and Have Not, som bara till minimal del följer Hemingways berömda roman, är en film som andas kvalitet rakt igenom. För mig personligen plockar den hem fem poäng av fem möjliga. Den är klockren på alla fronter. Dialogen är extremt välskriven och oavbrutet en ren njutning, regin är slipad och driven (den oerhört mångsidige Howard Hawks borgade naturligtvis för kvalitet), huvudrollsinnehavarna mycket väl valda (Humphrey Bogart gör en av sina allra bästa roller och Lauren Bacall är självlysande och supercool i sin debut), birollerna är befolkade av mycket säkra kort (nämnas bör Dan Seymour som pösigt dryg säkerhetspolischef och Walter Brennan som ständigt småberusad sidekick och comic relief till Bogart), spänningen är i det närmaste konstant och som helhet har filmen en stark och stämningsfull, minnesvärd atmosfär.
Kompositören/pianisten (med mera) Hoagy Carmichael är med på ett hörn och agerar/spelar/sjunger i en sympatisk biroll.
Lauren Bacalls entré i filmen är legendarisk ("Anybody got a match?") och personkemin mellan henne och Bogart är så bra att den nästan går att vidröra. Inte undra på - under inspelningen blev de ett par (Bogart var 45 år och gift, Bacall 19) och sedermera gifte de sig.
De gjorde totalt fyra filmer tillsammans och har gått till historien som ett av starkast lysande paren på (och utanför) vita duken.
To Have and Have Not får inte missas. En otroligt bra film.
Betyg: 5/5





30 augusti 2016

Today We Live (1933)

Huvudroller: Joan Crawford, Gary Cooper, Franchot Tone, Robert Young
Regissör: Howard Hawks
Producent: Howard Hawks
Manus: William Faulkner (dialog), Edith Fitzgerald, Dwight Taylor, efter novellen Turn About av William Faulkner
Foto: Oliver T. Marsh, Elmer Dyer
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 14 april 1933
Svensk titel: I dag lever vi

Ett romantiskt krigsdrama som blev den enda film som megastjärnorna och ikonerna Joan Crawford och Gary Cooper gjorde tillsammans.
Även bakom kameran fanns tunga namn; Today We Live regisserades/producerades av den begåvade Howard Hawks, och manuset baserades på en berättelse (publicerad i Saturday Evening Post 1932) av William Faulkner (Nobelprisvinnare i litteratur 1949).
Grundhistorien är ganska enkel: Filmen utspelar sig i England under första världskriget, där två officerare, den ene en flygare (Gary Cooper) och den andre i flottan (Robert Young), konkurrerar om en ung kvinnas (Joan Crawford, naturligtvis) gunst.
Nöjer man sig med att läsa så här långt så kanske man tycker att "Jaha?" och kväver en gäspning. Men då ska jag skynda mig att påpeka att Today We Live faktiskt är en bra film. Den är väl idag tämligen bortglömd och får ganska ljumma omdömen på olika betygssajter, men jag tycker den är värd att ses.
Det finns mycket som är bra; dialogen (Faulkner, som sagt!) är välskriven och känns fräsch och levereras av ett gäng begåvade aktörer. Crawford agerar med självsäker pondus och elegans, Cooper spelar med små men effektiva medel där både maskulinitet och känslig lyhördhet får plats, och även Franchot Tone (bortglömd idag) är bra - lite nedtonad men stilsäker. Ett lyckat grepp är att man i princip klarar sig helt utan musik - det ger ett dämpat och lätt klaustrofobiskt intryck som funkar utmärkt i samklang med storyn. Stridsscenerna (i luft och på vatten) är välgjorda och spännande för sin tid.
Det melankoliska slutet spelas dock igenom aningen snabbt.
Men som helhet: En bra och sevärd film, tycker jag.
Betyg: 4/5




 

23 juli 2016

Mutiny on the Bounty (1935)

Huvudroller: Clark Gable, Charles Laughton, Franchot Tone, Herbert Mundin
Regissör: Frank Lloyd
Producenter: Frank Lloyd, Irving Thalberg
Manus: Talbot Jennings, Jules Furthman, Carey Wilson, efter en roman av Charles Nordhoff, James Norman Hall
Musik: Herbert Stothart, Nat W. Finston
Foto: Arthur Edeson
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 8 november 1935
Svensk titel: Myteri

En maffig äventyrsfilm som - föga förvånande - utspelar sig till havs.
Filmen är baserad på en roman med samma namn, skriven av Charles Nordhoff och James Norman Hall. Denna roman var den första i en trilogi som handlar om myteriet ombord på det brittiska handelsfartyget HMS Bounty. (De andra två böckerna i trilogin heter Men Against the Sea och Pitcairn's Island.) Fartyget och myteriet var i högsta grad verkliga, och huvudkaraktärerna likaså, men både boken (böckerna) och filmen tar sig frikostiga friheter med återskapandet av historien. (Konstnärlig frihet, heter det ju faktiskt.) Jag bryr mig dock inte om att gräva i detta, jag fokuserar på filmen och inget annat.
HMS Bounty avseglar 1787 från England till Tahiti, där man ska samla in plantor från brödfruktträdet, vilka ska fraktas till Antillerna. Charles Laughton spelar fartygets befälhavare, kapten Bligh - en grym och sadistisk ledare som inte drar sig för att dela ut fysiska bestraffningar mot mannarna i den hårt hållna besättningen. Clark Gable gör rollen som fartygssekonden Fletcher Christian, som till slut leder manskapet i myteriet mot Bligh och hans närmaste underhuggare.
Filmen blev en stor framgång då den kom, vilket känns förståeligt; den är flyhänt regisserad av Frank Lloyd och är befolkad av en rad mycket kompetenta aktörer som jobbar med en välskriven dialog, den är mustig, grym och medryckande och (delvis) inspelad i miljöer som då det begav sig måste ha setts som väldigt exotiska - bl.a. Franska Polynesien och södra Stilla havet.
Clark Gable är, som nästan alltid, väldigt bra och passande i sin hjälteroll, med sin kraftfulla och maskulina utstrålning och starka karisma, men det är den suveräne karaktärsskådespelaren Charles Laughton som stjäl föreställningen. Han agerar med en stor och varierad palett till sitt förfogande och är väldigt övertygande när han axlar sin osympatiske karaktär.
Även i de mindre rollerna finns det ett flertal duktiga aktörer.
Mutiny on the Bounty är ytterligt spännande och sevärd! Belönad med en Oscar för Bästa film.
Betyg: 4/5






18 juli 2016

Sons of the Desert (1933)

Huvudroller: Stan Laurel, Oliver Hardy, Mae Busch, Dorothy Christy
Regissör: William A. Seiter
Producent: Hal Roach
Manus: Byron Morgan, efter en story av Frank Craven
Musik: William Axt, George M. Cohan, Marvin Hatley m.fl.
Foto: Kenneth Peach
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 29 december 1933
Svensk titel: Följ med oss till Honolulu

Engelsmannen Stan Laurel och amerikanen Oliver Hardy (ja, "Helan och Halvan" säger vi ju i Sverige - jag refererar dock till dem som det var tänkt, helt enkelt "Laurel & Hardy") gjorde en hel drös filmer tillsammans; 72 kortfilmer (32 stumma och 40 ljudfilmer) och 23 långfilmer. Av långfilmerna är Sons of the Desert från 1933 en av de mest kända och inte sällan betraktad som också en av de bästa. (Jag kan personligen inte yttra mig om den saken, då jag sett alldeles för få av deras filmer.)
I denna film spelar våra klantiga hjältar medlemmar av det slutna sällskapet "Sons of the Desert, Oasis 13". Detta sällskap ska hålla ett konvent i Chicago, och Stan och Oliver vill gärna resa dit. Dock hindras de av sina fruar, som förbjuder dem att medverka på konventet. Hardy fejkar dock att han blivit sjuk (nån märklig blandning av influensa och depression) och Laurel arrangerar med en doktor (egentligen en veterinär) som ska "undersöka" Hardy och ordinera en resa till Honolulu för att han ska bli "frisk". Hardys fru går med på detta, och Laurel får följa med. Självklart åker de istället till Chicago, och så är cirkusen i full gång.
Mycket av Laurel & Hardys humor bygger på att de är hunsade av sina fruar, och det känns väl sisådär kul på 2010-talet. Dock var de helt OK på slapstick, och ett härligt samspel hade de ju. Inte minst i det "lilla" spelet, med tafatt grälande, bollande av dialog fullproppad med missförstånd och festliga minspel. I synnerhet Laurel var en förstklassig komiker, med sin rikedom av ansiktsuttryck och bortkomna solonummer.
Laurel & Hardy var roliga, men i jämförelse med sina samtida framstår de som lite av "comedy light". De saknade Buster Keatons genialiska fysiska komik, bröderna Marx verbala briljans och surrealism och Charlie Chaplins poetiska handlag.
Lustig underhållning för stunden.
Betyg: 3/5




7 juli 2016

The Broadway Melody (1929)

Huvudroller: Anita Page, Bessie Love, Charles King, Jed Prouty
Regissör: Harry Beaumont
Producenter: Irving Thalberg, Lawrence Weingarten
Manus: Sarah Y. Mason, Norman Houston, James Gleason, Earl Baldwin
Musik: Nacio Herb Brown, Arthur Freed, Willard Robison
Foto: John Arnold
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 1 februari 1929
Svensk titel: Broadways melodi

The Broadway Melody är viktig ur ett filmhistoriskt perspektiv. Filmen var Metro-Goldwyn-Mayers första musikal, och dessutom Hollywoods allra första "all-talking musical" - alltså en ljudfilm där allt var hörbart, inklusive hela dialogen. Den var också den första ljudfilm att vinna en Oscar för bästa film. Filmen var också en av de första musikalerna som innehöll en Technicolor-sekvens. Färgavsnittet är dock nu förlorat - The Broadway Melody finns nu för tiden enbart tillgänglig helt i svartvitt.
Filmen handlar om två systrar från landet (spelade av Anita Page och Bessie Love, som båda var stjärnor under den senare delen av stumfilmsepoken och kring skiftet till ljudfilm) som kämpar för att slå igenom med sång och dans på Broadways glittrande och lockande tiljor. Men kärleksbekymmer och -rivaliteter kommer i vägen och det blir komplikationer. Såklart.
Storyn är inte mycket att skriva hem och berätta om, och tyvärr är filmen inte på långa vägar lika bra som den är filmhistoriskt betydelsefull. Det skulle komma många fler musikaler under 1930-talet som var mycket mer påkostade, koreografiskt/scenografiskt genomarbetade och som matchade intrycken av glittret och glamouren från exempelvis Broadway på ett långt bättre sätt.
Något som också ligger The Broadway Melody i fatet är att den är så överdrivet melodramatisk och illa spelad. Anita Page vräker på med stumfilmsinspirerade utspel så att man sitter och skruvar på sig i soffan. Bessie Love (Oscarsnominerad för sin insats, faktiskt) spelar också ut, men hon är bättre och har mer kontroll på vad hon gör. Hennes spel tar med ögonen och ansiktet på ett mer trovärdigt sätt och hon skiner absolut klarast i en väldigt tafflig ensemble.
Musiken är bra. Flera av numren skrivna av Nacio Herb Brown och Arthur Freed, inte minst titelsången, hjälper Bessie Love med att rädda filmens betyg till knappt godkänt.
En rejäl dos skön 1920-talsslang får man också.
Betyg: 2/5





3 juli 2016

Olivia de Havilland 100 år

Den 1:a juli var en dag av filmhistorisk betydelse, då en av de sista nu levande stjärnorna från "The Golden Age of Hollywood" - Olivia de Havilland - fyllde 100 år.
Hon föddes i Tokyo av engelska föräldrar 1916. Hennes far var engelskaprofessor och sedermera patentjurist, och hennes mor en teaterskådespelare som skolats vid Royal Academy of Dramatic Art i London, och de Havilland fick en god utbildning och lärde sig uppskatta de sköna konsterna.
Hennes syster, Joan Fontaine (1917-2013), blev också en framgångsrik skådespelare.
Olivia de Havilland debuterade på vita duken 1935 med en roll i en filmatisering av William Shakespeares A Midsummer Night's Dream, och efter filmer som exempelvis piratäventyret Captain Blood (1935) och kostymdramat Anthony Adverse (1936) så slog hon igenom stort i The Adventures of Robin Hood 1938 - ett av totalt åtta samarbeten med Errol Flynn, för övrigt.
Warner Bros., som gjorde Robin Hood-filmen, lyckades dock inte erbjuda henne tillräckligt utmanande roller efter denna block buster. När Metro-Goldwyn-Mayers producent David O. Selznick flaggade för att han ville ha henne med i 1939 års Gone with the Wind, så lobbade de Havilland så framgångsrikt för Jack Warners hustru att Warner Bros. gick med på att släppa henne för denna MGM-produktion. Filmen blev en fenomenal framgång, och betraktas idag som en verklig klassiker, och de Havilland fick sin första Oscarsnominering för birollen som Melanie Hamilton.
Denna roll utstrålade en lågmäld dignitet och inre styrka och detta skulle kunna stå som ledord för Olivia de Havillands framtoning och talang som skådespelare, i kombination med en varm naturlighet, intellektuell mognad och tidlös skönhet. En stjärna med lyskraft och integritet.
Efter sin återkomst till Warner Bros. krävde hon bättre och mer dramatiska roller än de ofta ointressanta (mer eller mindre) dussinfilmer hon blev erbjuden. Bolaget stängde av henne i sex månader för hennes vägran att göra filmer som inte intresserade henne. De Havilland stämde då Warner Bros. och avgick med segern i den rättsprocess som följde.
Efter andra världskriget började hon få mer utmanande och substantiella roller. 1947 fick hon sin första Oscarsstayett, för huvudrollen i det romantiska dramat To Each His Own som hon gjorde för Paramount Pictures. En god revansch efter problemen med Warner Bros. Hon gjorde dubbla roller som tvillingsystrar i det psykologiska dramat The Dark Mirror (1946) och rosades för sin insats i The Snake Pit (1948), en av de första filmerna som på ett seriöst sätt skildrade mentalsjukdom. Hon belönades med sin andra Oscar för sin huvudroll i dramat The Heiress (1949), där hon spelade mot Montgomery Clift.
1949 fick hon sitt första barn och vid 1950-talets början gjorde hon sina första betydande teaterroller och drog ner på antalet framträdanden på vita duken. Hon flyttade till Paris vid 50-talets mitt (där bor hon fortfarande) och vid början av 1960-talet gjorde hon sina sista filmhuvudroller, bl.a. i den psykologiska thrillern Hush... Hush, Sweet Charlotte (1964) där hon spelade mot Bette Davis.
Från mitten av 60-talet började hon också göra hyllade framträdanden i TV-serier. 1988 pensionerade hon sig som skådespelare.
2008 belönades hon med National Medal of Arts i USA, och 2010 blev hon medlem av den franska Hederslegionen. Två mycket tunga erkännanden av en kvinna som faktiskt borde kallas den amerikanska filmens "Grand Old Lady".
Här på bloggen har jag hittills skrivit om fyra filmer där Olivia de Havilland medverkar - det blir flera, det lovar jag (klicka på titlarna för att läsa blogginläggen): The Adventures of Robin Hood, Gone with the Wind, Strawberry Blonde och Captain Blood.