Suspicion (1941)

Huvudroller: Joan Fontaine, Cary Grant, Nigel Bruce, Sir Cedric Hardwicke
Regissör: Alfred Hitchcock
Producent: Alfred Hitchcock, Harry E. Edington
Manus: Samson Raphaelson, Joan Harrison, Alma Reville, efter romanen Before the Fact av Francis Iles
Musik: Franz Waxman
Foto: Harry Stradling Sr.
Studio: RKO Radio Pictures
Premiär: 14 november 1941
Svensk titel: Illdåd planeras?

Cary Grant gjorde fyra filmer tillsammans med Alfred Hitchcock, och det här var den första. De övriga var Notorious (1946, med Ingrid Bergman), To Catch a Thief (1955, med Grace Kelly) och den mästerliga North by Northwest (1959, med Eva Marie Saint).

Joan Fontaine spelade i två filmer av Hitchcock, denna och Rebecca (med Laurence Olivier) som kom året innan. Hon belönades med en Oscar för sin rollprestation i Suspicion, och blev således den enda skådespelare som vunnit en sådan i en Hitchcockfilm.

Joan Fontaine gör här rollen som en kvinna som gifter sig med en charmerande playboy (Grant, vem annars?) som sedermera visar sig vara en oansvarig och lögnaktig spelmissbrukare. Hans affärspartner dör plötsligt under mystiska omständigheter, och hustrun börjar misstänka sin make...

Det här är en rappt berättad, psykologisk thriller som börjar ganska banalt men tar sig efter hand. Man förstår egentligen inte varför de båda gifter sig - ja, historien känns väl enkel inledningsvis, men spänningen stiger allt eftersom, och kvalitén på filmen likaså. Hitchcock har absolut gjort bättre filmer, men jag vill ändå rekommendera den. Inte minst med tanke på Joan Fontaine, som är bra.

Hon var en klart lysande stjärna under 1940-talet, då hon förutom nämnda titlar gjorde fint ifrån sig i filmer som t.ex. de romantiska dramerna The Constant Nymph (1943, med Charles Boyer), Jane Eyre (1943, med Orson Welles) och Letter from an Unknown Woman (1948).

Joan Fontaine gick ur tiden så sent som 2013, vid en ålder av 96 år. (Hon var yngre syster till Olivia de Havilland, som i högsta grad fortfarande är i livet, 98 år gammal vid dags dato.)
Betyg: 3/5

Easy Living (1937)

Huvudroller: Jean Arthur, Edward Arnold, Ray Milland, Luis Alberni
Regissör: Mitchell Leisen
Producenter: Arthur Hornblow, William LeBaron
Manus: Preston Sturges, efter en story av Vera Caspary
Musik: Ralph Rainger, Leo Robin m.fl.
Foto: Ted Tetzlaff
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 7 juli 1937
Svensk titel: Pappa har en väninna

En finfin screwballkomedi från det (åtminstone ur Hollywoodperspektiv) härliga 30-talet, författad av en av giganterna inom genren - Preston Sturges.

Den stormrike bankmannen J. B. Ball (Edward Arnold) tröttnar på sin familjs extravaganta vanor och kastar ut en av sin hustrus dyra pälsar från balkongen. Pälsen landar på den fattiga Mary Smith (Jean Arthur), som dras in i familjens förehavanden och misstas för att vara den kände bankmannens älskarinna.

Det här är en mycket rolig och snyggt ihopsnickrad screwballkomedi. Easy Living är ledigt och flyhänt berättad och tuffar på i god och säker stil, gjord av ett begåvat gäng. Man kan ju påpeka att det gjordes smått kopiösa mängder av den här typen av rullar under Hollywoods guldår, och det är väl sant, men därmed inte sagt att det inte är bra filmer. För det är det ju. Rackarns bra och underhållande filmer.

Jean Arthur i centrum är klockren med sin naturliga och okonstlade spelstil och sin sympatiska utstrålning, och hon utgör en fin kombo tillsammans med Ray Milland (som spelar bankmannens son). Hejdlöst rolig är dessutom Luis Alberni, som gör en galen hotellägare med hysterisk och smått suspekt dialekt av oklart sydeuropeiskt snitt.

Jean Arthur var en mycket duktig och sevärd skådespelare som även kan ses i bl.a. Frank Capras tre klassiker Mr. Deeds Goes to Town (1936, med Gary Cooper), You Can't Take It With You (1938, med James Stewart) och Mr. Smith Goes to Washington (1939, också med Stewart), samt krigstidskomedin The More the Merrier (1943, med Joel McCrea) och västernfilmen Shane (1953, med Alan Ladd).

Shane blev hennes sista film. Hon kom senare att göra en mindre skådespelarcomeback både på scen och i TV, och jobbade sedermera även som dramalärare.

En av hennes elever vid Vassar College var en ung Meryl Streep.
Betyg: 3/5

Klassiska Hollywood fyller 1 år!

Ja, bloggen alltså.

Tiden går fort när man har roligt. Nu har jag varit igång med detta i precis ett år, och jag kan lova er att jag inte har den minsta tanke på att sluta. Varför skulle jag? :-)

Min samling med filmer från Hollywoods gyllene era består av många fler än vad som hittills synts här, och flera härliga guldkorn tillkommer i jämn takt. Och allt kommer att skrivas och berättas om här på bloggen, såklart!

Jag får tacka för uppmärksamheten. Väl mött under år nummer två!

För att fira denna högtid så bjuder jag på en rad fina och/eller roliga bilder från denna svunna epok, då stil och elegans var något självklart, då stjärnorna lyste som starkast, och då det gjordes en så enorm mängd fantastiska filmer.

 Bing Crosby gör reklam för choklad 1951.

 Carole Lombard ska skjuta lerduvor 1938.

 Gary Cooper och Ingrid Bergman i paus under inspelningen av Saratoga Trunk 1945.

 Fred Astaire stuffar med sonen Fred Jr. 1941.

 Clark Gable förfriskar sig under inspelningen av It Happened One Night 1934.

 Gene Kelly i Summer Stock, 1950.

 Rita Hayworth och Orson Welles spelar in The Lady from Shanghai 1947.

 James Stewart gör reklam för strumpor 1947.

 Katharine Hepburn under inspelningen av Bringing Up Baby 1938.

 Mickey Rooney och Judy Garland i Love Finds Andy Hardy 1938.

 Myrna Loy, William Powell och regissören W. S. Van Dyke spelar in The Thin Man 1934.

 Marlene Dietrich äter frukost 1936.

 Carole Lombard pryder omslaget till Photoplay 1940.

Tyrone Power och Loretta Young i Love Is News 1937.

Pinocchio (1940)

Röster: Cliff Edwards, Dickie Jones, Christian Rub, Walter Catlett
Regissörer: Ben Sharpsteen, Hamilton Luske m.fl.
Producent: Walt Disney
Manus: Ted Sears, Otto Englander, Webb Smith m.fl. efter barnboken The Adventures of Pinocchio av Carlo Collodi
Musik: Leigh Harline, Paul J. Smith, Oliver Wallace
Studio: Walt Disney Productions, RKO Radio Pictures
Premiär: 23 februari 1940
Svensk titel: Pinocchio

Det här var Disneystudions andra animerade långfilm i ordningen, efter framgången med mästerverket Snow White and the Seven Dwarfs 1937. Även om Pinocchio inledningsvis inte var någon kassasuccé att tala om, så har den i efterhand höjts till skyarna och räknas numera som en av Disneys bästa animerade filmer.

Pinocchio är baserad på en italiensk barnbok skriven av Carlo Collodi. Pinocchio är namnet på en pojkdocka som tillverkas av träsnidaren Geppetto. Pinocchio trollas till liv av en blå fé, efter att Geppetto sett en fallande stjärna och önskat att dockan var en livs levande pojke. Fén lovar Pinocchio att han ska bli en riktig pojke om han lovar att vara modig, ärlig och osjälvisk. Hon utser också syrsan Jiminy Cricket (Benjamin Syrsa, ni vet) till att vara Pinocchios "samvete". Filmen skildrar sedan alla de äventyr som Pinocchio hamnar i under sina försök att bli en riktig pojke.

Det här är en suveränt animerad, rolig, spännande och rörande film som hade som tydlig ambition att lära barn värdet av hårt arbete, ärlighet och sunda ideal.

Animationen, till exempel av vatten, skuggor, rök och mekaniska maskiner, var revolutionerande för sin tid och än idag mycket imponerande.

Pinocchio är en fin saga som bjuder på det mesta, inte minst humor och charm. Men den är också otäck på sina håll, så de minsta barnen bör se filmen tillsammans med någon vuxen. Det är för övrigt passande då jag tycker att Pinocchio kan ge behållning för hela familjen.

Jiminy Cricket är en av Disneys charmigaste karaktärer - klok, rolig och munter och dessutom utrustad med en mycket fin sångröst... Rösten tillhörde Cliff Edwards, som ju naturligtvis också framförde filmens stora musikaliska slagnummer, den ljuvliga "When You Wish Upon A Star".

Ovan nämnda sång fick en Oscar, precis som själva filmmusiken.
Betyg: 4/5