Where the Sidewalk Ends (1950)

Huvudroller: Dana Andrews, Gene Tierney, Gary Merrill, Bert Freed
Regissör: Otto Preminger
Producent: Otto Preminger
Manus: Ben Hecht, story av Victor Trivas, Frank P. Rosenberg, Robert E. Kent, efter romanen Night Cry av William L. Stuart
Musik: Cyril Mockridge
Foto: Joseph LaShelle
Studio: 20th Century Fox
Premiär: 26 juni 1950
Svensk titel: Nattens vargar

Dana Andrews och Gene Tierney spelade mot varandra i en rad filmer, bl.a. dramakomedin Tobacco Road (1941) och det mycket sevärda film noir-dramat Laura från 1944 (läs mer här!).

Where the Sidewalk Ends är ett annat av deras samarbeten inom film noir, och bakom kameran fanns samme regissör som gjorde Laura - Otto Preminger.

Andrews spelar en kriminalpolis som försöker skaka av sig arvet från sin kriminelle far, men som sätter krokben för sig själv genom att hela tiden falla till föga för sitt hetsiga och våldsamma temperament. När hans oaktsamhet under en mordutredning orsakar en misstänkts död, så blir det stora problem...

Where the Sidewalk Ends är bra film noir, men den kommer inte upp till samma höjder som den ytterst kvalitativa Laura. Om man ska jämföra verk av samme regissör. Mycket beror väl detta på story och manus; dialogen är visserligen bra och slipad, men historien i sig har en del inslag som helt enkelt inte känns särskilt trovärdiga. Kan man säga utan att för den skull avslöja för mycket för den som inte sett filmen.

På skådespelarsidan är det bättre ställt - inte minst när det gäller Dana Andrews. Han gör en bra rollprestation, med ett djup och en mångfacetterad resonans som inte riktigt hade fallit på plats i Laura, som ju kom sex år tidigare. Gene Tierney är också bra, men inte lika självlysande som i exempelvis ovan nämnda film eller dramat Leave Her to Heaven (läs mer här!). Där var hon å andra sidan fenomenal.

Fotot är fint och musiken minnesvärd och tämligen framträdande.

Den svenska titeln på den här filmen är Nattens vargar. Oklart varför.
Betyg: 3/5

On the Waterfront (1954)

Huvudroller: Marlon Brando, Lee J. Cobb, Karl Malden, Eva Marie Saint
Regissör: Elia Kazan
Producent: Sam Spiegel
Manus: Budd Schulberg, efter artikelserien Crime on the Waterfront av Malcolm Johnson
Musik: Leonard Bernstein
Foto: Boris Kaufman
Studio: Columbia Pictures
Premiär: 28 juli 1954
Svensk titel: Storstadshamn

Ett stycke spännande och rå realism av mästaren Elia Kazan.

On the Waterfront är en film om våld och korruption i fackföreningarna bland hamnarbetarna i New York City. Marlon Brando spelar en f.d. boxare som hankar sig fram på tillfälliga jobb i hamnen och slits mellan olika lojaliteter - en verklighet som bokstavligen handlar om liv och död. Allt ställs på sin spets när han blir tvungen att välja ifall han ska vittna mot den korrupte fackboss som har försett honom med arbete men som också är knuten till maffian.

Det här är ett kärvt och realistiskt drama av hög klass. Regin är driven och koncentrerad, fotot är rått men vackert, manuset enkelt men samtidigt (eller kanske just därför) effektivt och flera av aktörerna är rent strålande. Musiken är skriven av Leonard Bernstein och mycket bra.

Marlon Brando är elektrisk och starkt karismatisk i huvudrollen, Karl Malden är suverän i rollen som en präst som kämpar för hamnarbetarna, och Eva Marie Saint imponerar i sin debutroll som systern till en fackföreningsledare som mördats av maffian. Lee J. Cobb gör också en minnesvärd roll som Brandos boss.
Marlon Brandos sätt att spela denna roll var präglat av en sorts realism som nog inte riktigt hade setts på vita duken förut. Den inflytelserike kritikern Roger Ebert har menat att Kazan och Brando med denna film förändrade amerikanskt filmskådespeleri för alltid. Det må vara hur det vill med den saken, men något jag gillar med Brandos framträdande i denna film är de små detaljerna i hans agerande som gör honom så trovärdig; hur han kan hitta ett stycke rekvisita i en scen och plocka och fixa och hålla på med detta föremål, på ett till synes slumpmässigt och tankspritt sätt. Helt enkelt som man gör i verkliga livet. Resultatet blir att hans karaktär känns väldigt realistisk. Ett exempel på detta är när han borstar av (och sedermera tar på sig) en av Eva Marie Saints vantar, som hon tappat på marken. Han bara står helt disträ och donar med den, och det gör hela scenen verklig.

On the Waterfront tilldelades hela åtta Oscars, för bl.a. bästa film, regi, manliga huvudroll (Brando) och kvinnliga biroll (Saint). 1997 röstades den fram av amerikanska filminstitutet som den åttonde bästa amerikanska filmen någonsin, efter Citizen Kane (1941), Casablanca (1942), The Godfather (1972), Gone with the Wind (1939), Lawrence of Arabia (1962), The Wizard of Oz (1939) och The Graduate (1967).

Eva Marie Saint var (ja, eller är, hon är fortfarande i livet) en begåvad skådespelare som förutom denna gjorde bra rollprestationer i exempelvis Hitchcocks North by Northwest (1959, med Cary Grant) och melodramat Raintree County (1957, med Montgomery Clift och Elizabeth Taylor).
I Sverige är hon väl kanske mest känd för sin roll som mamman i TV-serien How the West Was Won (ja ni vet, Familjen Macahan).
Betyg: 4/5

The Asphalt Jungle (1950)

Huvudroller: Sterling Hayden, Louis Calhern, Sam Jaffe, Jean Hagen
Regissör: John Huston
Producent: Arthur Hornblow Jr.
Manus: Ben Maddow, John Huston, efter en roman av W. R. Burnett
Musik: Miklós Rózsa
Foto: Harold Rosson
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 23 maj 1950
Svensk titel: I asfaltens djungel

En film noir som brukar räknas som en av de allra bästa inom denna klassiska och mycket populära genre.

The Asphalt Jungle handlar om en grupp män, karaktärer i den så kallade undre världen, som samlas kring planerandet och genomförandet av en avancerad juvelstöld. (Staden som är skådeplats för detta nämns aldrig vid namn, men det brukar antas att det är Cincinnati, Ohio.)

Det här är inte bara en bra film noir, det är en bra "kuppfilm" och en bra film överhuvud taget, oavsett genre. Den har faktiskt det mesta; en bra story och ett vasst manus med klockren dialog, snyggt foto, suggestiva och stämningsfulla scenerier och mycket bra skådespelare.

Och för regin står ju en verklig mästare - John Huston. Han har dykt upp här på bloggen tidigare, och kommer göra det igen, och det behöver väl vid det här laget för filmälskare knappast påpekas att han är mannen bakom sådana storverk som The Maltese Falcon (1941, med Humphrey Bogart), The Treasure of the Sierra Madre (1948, med Bogart), The African Queen (1951, med Bogart och Katharine Hepburn), Moulin Rouge (1952, med José Ferrer och Zsa Zsa Gabor) och The Misfits (1961, både Clark Gables och Marilyn Monroes sista film).

En av de mest påtagliga styrkorna med The Asphalt Jungle är dess aktörer. Det handlar absolut inte om de mest namnkunniga stjärnorna, men däremot om en samling väldigt skickliga karaktärsskådespelare. En efter en är strålande här; från Sam Jaffe som gestaltar en hal och ganska slemmig tysk, hjärnan bakom kuppen, till Louis Calhern som gör en fullständigt korrupt advokat och som levererar den allra minsta stickreplik med osviklig tajming och suverän känsla. Och i huvudrollen (får man väl kalla det - detta är egentligen en ensemblefilm utan verklig huvudroll) finns Sterling Hayden, som verkligen kunde kännas brutal och otäck.

Sterling Hayden, förresten, minns nog många från Francis Ford Coppolas The Godfather (1972), där han gör en liten men viktig roll som korrumperad polis. Eller från Stanley Kubricks Dr Strangelove (1964), där han briljerar som den fullständigt galne generalen Jack D. Ripper.

Notera att Marilyn Monroe, som var helt okänd 1950, gör en liten men betydelsefull biroll i The Asphalt Jungle.
Betyg: 4/5

The Blue Dahlia (1946)

Huvudroller: Alan Ladd, Veronica Lake, William Bendix, Howard Da Silva
Regissör: George Marshall
Producent: John Houseman
Manus: Raymond Chandler
Musik: Robert Emmett Dolan, Harry Simeone, Bernie Wayne, Victor Young
Foto: Lionel Lindon
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 19 april 1946
Svensk titel: Blå dahlian

Alan Ladd spelar en hemvändande soldat som blir misstänkt för att ha mördat sin hustru, som är otrogen med en nattklubbsägare. Veronica Lake gör rollen som nattklubbsägarens hustru.

The Blue Dahlia är en stilfull film noir med mycket välskriven dialog (för manus står ju faktiskt den begåvade Raymond Chandler). Filmen är från en period då denna genre blomstrade, och utgör ett fint smakprov på denna stil inom den cinematografiska konsten. The Blue Dahlia lunkar på i ett perfekt (inte för högt) tempo, och även om den kanske börjar lite försiktigt och trevande så tar den sig om inte annat i samma ögonblick som Veronica Lake gör entré.

Alan Ladd och Veronica Lake gjorde en rad filmer tillsammans, och personkemin känns otvungen och bra när de samsas om den vita duken. Ladd kunde emellanåt upplevas som aningen torr i jämförelse med många andra manliga stjärnor från samma era, men när han parades ihop med Lake så funkade han bra.

Förutom The Blue Dahlia så gjorde Ladd och Lake till exempel film noir-succéerna This Gun for Hire (1942, efter romanen A Gun for Sale av Graham Greene) och The Glass Key (också 1942, efter en roman av Dashiell Hammett) ihop.

Alan Ladd är väl idag kanske mest ihågkommen för sin roll i västernklassikern Shane (svensk titel: Mannen från vidderna) från 1953, där han spelade mot Jean Arthur.

En anledning till att Ladd och Lake parades ihop på vita duken var att hon var en av få kvinnliga stjärnor som var kortare än honom. (Ladd var knappt 170 cm lång, och Lake 151 cm.) Det var ju - och är väl kanske fortfarande - helt barockt att föreställa sig att en kvinnlig huvudrollsinnehavare skulle vara längre än sin manlige motpart...
Betyg: 3/5

Some Like It Hot (1959)

Huvudroller: Marilyn Monroe, Tony Curtis, Jack Lemmon, George Raft
Regissör: Billy Wilder
Producent: Billy Wilder
Manus: Billy Wilder, I.A.L. Diamond, efter en story av Robert Thoeren, Michael Logan
Musik: Adolph Deutsch
Foto: Charles Lang
Studio: United Artists
Premiär: 29 mars 1959
Svensk titel: I hetaste laget

En av alla tiders mest kända och uppskattade filmkomedier, gjord av den mångfaldigt begåvade regissören Billy Wilder. Han kunde skapa suggestiva och genomarbetade dramafilmer som Sunset Boulevard (klicka här) och starka närporträtt kring kontroversiella ämnen såsom The Lost Weekend (klicka här), men han kunde alltså också göra lättsamma och helt igenom underhållande komedier som Some Like It Hot.

Året är 1929. Två utfattiga jazzmusiker (Jack Lemmon och Tony Curtis) i Chicago blir vittnen till en blodig gangsteruppgörelse och tvingas att fly hals över huvud från stan för att själva inte bli undanröjda av banditerna. Genom en artistagentur får de veta att en damorkester på väg till Florida söker två musiker som råkar spela just deras instrument, och chansen verkar till en början tredelat lyckad: De får en anledning att maskera sig och följaktligen lättare undkomma bovarna, de kommer bort från stan, och de får jobb. Sagt och gjort, de klär ut sig till kvinnor och blir anställda i orkestern. Omgående träffar de naturligtvis orkesterns sångerska/ukulelespelare Sugar Cane (Marilyn Monroe), och när de når Florida så uppstår heta känslor...lite överallt! Och förvecklingarna står som spön i backen.

Det här är en mycket lyckad och underhållande film som tuffar på i ett högt tempo från första början. Att se män i kvinnokläder upplevs väl knappast som lika dråpligt 2014 som det gjorde 1959, men det spelar mindre roll. Det är en välskriven och skicklig filmkomedi som undviker att bli plump och billig - filmens story skulle kunna bjuda in till enkla och flåsiga grabbskämt, men jag tycker att man klarar sig bra undan från sådant. Some Like It Hot känns lite mer sofistikerad än så.

Välspelat är det, och det finns gott om roliga karaktärer bland birollerna. I huvudtrojkan tycker jag att Jack Lemmon lyser starkast; han var väl ganska uppenbart den skickligaste och mest mångbegåvade av de tre. Han kunde spela det mesta, och gjorde minnesvärda roller genom hela sin långa karriär. (Missa exempelvis inte komedin The Apartment (1960, också av Billy Wilder), anti-kärnkraft-thrillern The China Syndrome (1976) och Robert Altmans mästerliga ensemblefilm Short Cuts (1993).)

Marilyn Monroe bjuder på flera sångnummer, av vilka åtminstone två är verkligt klassiska: "I Wanna Be Loved by You" och "I'm Through with Love".

En väldigt rolig film, med ett klockrent slut! Oscarsbelönad för sin kostymdesign, för övrigt. Och Lemmon var nominerad för sin roll.
Betyg: 5/5