30 mars 2016

Love Finds Andy Hardy (1938)

Huvudroller: Mickey Rooney, Judy Garland, Lewis Stone, Lana Turner
Regissör: George B. Seitz
Producenter: Lou L. Ostrow, Carey Wilson
Manus: Vivien R. Bretherton, William Ludwig, Aurania Rouverol
Musik: David Snell
Foto: Lester White
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 22 juli 1938
Svensk titel: Andy Hardy och kärleken

"Andy Hardy" var en karaktär, spelad av Mickey Rooney, som gav upphov till en serie om sexton långfilmer mellan 1937 och 1958. I första filmen, A Family Affair från 1937, var unge Hardy en sidokaraktär men snart kom han att stå i centrum för dessa komedier som handlade om hans familj och deras öden och eskapader. Efter den femtonde filmen, Love Laughs at Andy Hardy från 1946, var det nog inte tänkt att det skulle göras några fler, men 1958 återkom man med Andy Hardy Comes Home (karaktären hade då blivit vuxen) och ambitionen var att fortsätta med filmserien. Filmen floppade dock, och några fler blev det aldrig.
Andy Hardy-filmerna representerar, som Rooneys agent Red Doff uttryckte saken i samband med premiären av Andy Hardy Comes Home,  "(...) good, warm, wholesome family comedy - no violence, no monsters, no sex!". En väldigt bra sammanfattning - och Love Finds Andy Hardy är inget undantag från detta.
Filmen handlar om tonårige Andy Hardys kärleksbekymmer inför den stora julbalen i den lilla staden i mellanvästern där han bor. Judy Garland (hon gjorde tre Andy Hardy-filmer) och Lana Turner (en tidig roll för henne) medverkar som två av de tre flickor som Andy Hardy blir känslomässigt involverad med.
Mickey Rooney med sin livliga, roliga spelstil är klockren som Andy Hardy, och personkemin mellan honom och Judy Garland (som såklart sjunger några sånger också) är mycket fin.
Det här är en sentimental komedi om livet bland vanliga, hederliga människor i det idealiserade "small town America". En värld (i allra högsta grad nu svunnen) där de unga respekterar sina föräldrar, där invånarna i den lilla staden är fromma, patriotiska, generösa och toleranta, där skämten är rumsrena och där mammorna är hemmafruar med förkläde runt midjan och nybakade äppelpajer på fönsterbrädan. Andy Hardy slänger sig med uttryck som "Gee, this is swell!", "Darn tootin'!" och "Doggone tootin'!".
Det är käckt och rejält men samtidigt roligt och underhållande tack vare hantverksskickligheten och skådisarnas lyskraft. Säkert inte en film i allas smak, men om man som jag uppskattar klassisk americana så är det ändå svårt att stå emot charmen i det hela.
Mickey Rooney och Judy Garland jobbade ofta tillsammans, inte minst i sång- och dansfilmer, och var ett väldigt populärt par på vita duken när det begav sig. I en dokumentär från 1992 beskrev Rooney mycket fint deras vänskap:
"Judy and I were so close we could've come from the same womb. We weren't like brothers or sisters but there was no love affair there; there was more than a love affair. It's very, very difficult to explain the depths of our love for each other. It was so special. It was a forever love. Judy, as we speak, has not passed away. She's always with me in every heartbeat of my body."
Betyg: 3/5




 

19 mars 2016

An American in Paris (1951)

Huvudroller: Gene Kelly, Leslie Caron, Oscar Levant, Georges Guétary
Regissör: Vincente Minnelli
Producent: Arthur Freed
Manus: Alan Jay Lerner
Musik: George Gershwin, Ira Gershwin, Saul Chaplin
Foto: Alfred Gilks, John Alton
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 11 november 1951
Svensk titel: En amerikan i Paris

En mycket påkostad och färgsprakande sång- och dansfilm, ett bekymmerslöst och romantiskt amerikanskt vykort från Paris (även om filmen såklart spelades in i en studio i Hollywood).
Gene Kelly spelar konstnären och f.d. soldaten Jerry Mulligan, som blivit kvar i den franska huvudstaden efter andra världskrigets slut, med förhoppningen att slå igenom som målare. Två kvinnor kommer i hans väg; dels en rik konstmecenat som tar honom under sina vingars beskydd, dels flickvännen till en bekant (vilket Mulligan är lyckligt ovetande om då han blir hals över huvud förälskad i den unga fransyskan). Det blir romantiska förvecklingar både här och där.
An American in Paris har två centrala huvudroller, skulle man med fog kunna påstå. Dels Gene Kelly, och dels Gershwins musik. Kelly dominerar filmen med sin utstrålning, varma humor, uppfinningsrika koreografi och energiska, självsäkra dans. Och musiken - ja, vad ska man säga - den är förstås makalös. Gershwin är ju ändå Gershwin, som bekant. An American in Paris var ju från början ett "symfoniskt poem" av den store kompositören, och här finns ett pärlband av kända stycken: "I Got Rhythm", "Our Love Is Here to Stay" och "'S Wonderful", för att nämna några.
Så det är inte där skon klämmer. För klämmer gör den, lite grann. Manusmässigt, till exempel. Filmen är inte alls lika minnesvärd i denna bemärkelse som exempelvis Singin' in the Rain (Kellys verkliga mästerverk, från året därpå - länk här!). Det blir liksom lite för ytligt och platt. Dock snyggt gjort.
Det andra stället där skon klämmer är kombinationen Kelly - Leslie Caron. Eller Caron (här i sin allra första film), rättare sagt. Hon dansar jättebra såklart, men som aktör saknar hon (åtminstone här) i princip all den utstrålning som rollen kräver. Och personkemin med Kelly haltar. Inte i dansens virvlar, men i spelscenerna. Det funkar inte, helt enkelt. Det blir väldigt svårt att tro på, eller bli intagen av, deras kärlekshistoria.
Och Gene Kellys sidekick Oscar Levant är inte alls lika karismatisk som Donald O'Connor i Singin' in the Rain. Så sammantaget blir An American in Paris en blandad upplevelse. 
Betyg: 3/5 




11 mars 2016

Captain Blood (1935)

Huvudroller: Errol Flynn, Olivia de Havilland, Lionel Atwill, Basil Rathbone
Regissör: Michael Curtiz
Producenter: Harry Joe Brown, Gordon Hollingshead
Manus: Casey Robinson, efter en roman av Rafael Sabatini
Musik: Erich Wolfgang Korngold
Foto: Ernest Haller, Hal Mohr
Studio: Warner Bros.
Premiär: 28 december 1935
Svensk titel: Kapten Blod

Captain Blood blev Errol Flynns genombrottsfilm och gjorde honom till stjärna och den naturlige arvtagaren till Douglas Fairbanks inom den s.k. swashbuckler-genren (länk). Swashbuckler är ett svåröversatt engelskt ord. Man skulle eventuellt kunna ge det betydelsen "skrävlande fäktare", "äventyrare", "våghals" eller liknande. Det handlar hur som helst om en slags heroisk arketyp som fäktas med värja eller svärd och kännetecknas av sina ridderliga ideal. Rötterna till denna typ av karaktär finns i europeisk äventyrslitteratur, men har då alltså även gett upphov till en särskild filmgenre. Sjörövarfilmer från klassiska Hollywood är ett bra exempel på dylika.
Även Olivia de Havilland slog igenom med Captain Blood (hennes blott fjärde långfilm) - filmen var f.ö. det första av hela åtta samarbeten mellan henne och Flynn.
Flynn spelar doktorn Peter Blood som tillsammans med ett gäng medfångar flyr från den ö där de hålls som slavar efter att ha blivit dömda för uppror mot kungadömet i 1600-talets England. För att revanschera sig blir de pirater och röjer runt med stulet fartyg, värjor och ett frejdigt humör i Västindien.
Basil Rathbone spelar en partner/rival till Blood, och dessa möts i en duell som hör till filmens höjdpunkter. (Rathbone, Flynn och de Havilland spelade senare mot varandra ånyo i The Adventures of Robin Hood (länk) från 1938.)
Errol Flynn var perfekt i den här typen av roller; en driftig, atletisk äventyrare som med skicklig värja, snitsiga repliker och ett charmigt leende härjade på vita duken. En arketypisk filmhjälte, helt enkelt.
Captain Blood är en underhållande film, ett stycke medryckande eskapism. Miljöerna är spännande, regin skicklig i de storslagna och imponerande fäktnings- och bataljscenerna, och stjärnorna i de ledande rollerna lyser fint. Dialogen är dessutom riktigt bra; den är kryddad med gott humör och humor och i stort sett alla repliker är skrivna och framförda med en omsorgsfull formuleringsförmåga som gör hela spektaklet riktigt njutbart.
Betyg: 4/5





5 mars 2016

Safety Last! (1923)

Huvudroller: Harold Lloyd, Mildred Davis, Bill Strother, Noah Young
Regissörer: Fred C. Newmeyer, Sam Taylor
Producent: Hal Roach
Manus: Hal Roach, Sam Taylor, Tim Whelan, H. M. Walker, Jean Havez, Harold Lloyd
Foto: Walter Lundin
Studio: Hal Roach Studios
Premiär: 1 april 1923
Svensk titel: Upp genom luften

Ytterligare en stumfilm från 1923. Och genom Safety Last! så gör den tredje legendariske komikern i den tunga och omhuldade trojkan Chaplin - Keaton - Lloyd sin imponerande entré på bloggen.
Harold Lloyd blev känd och berömd under stumfilmsepoken, även om han senare även gjorde talfilmer. Ingen kan matcha Charlie Chaplins idag ikoniska status, men Lloyd var åtminstone mer produktiv än Chaplin och gjorde nästan 200 kort- och långfilmer mellan 1914 och 1947, då han pensionerade sig från vita duken.
Lloyds mest bekante typ av karaktär var en glasögonprydd, företagsam everyday man som i sin jakt på framgång drogs in i allehanda vildsinta äventyr och passade bra in i det glada 1920-talets USA.
Safety Last! är hans stora klassiker på långfilmssidan, men värda att nämna är också Grandma's Boy från 1922 som kombinerar komik med trovärdig karaktärsutveckling, The Freshman (1925, hans kommersiellt sett mest framgångsrika film) och Welcome Danger (1929, hans första talfilm).
I Safety Last! spelar Lloyd en ung man som reser från landsbygden till den stora staden för att bli framgångsrik och välbärgad. Han skriver regelbundet brev hem till sin fästmö för att rapportera om sin succéartade yrkeskarriär, men blir tvungen att upprätthålla illusionen om att han inte arbetar som ett lågavlönat affärsbiträde - vilket han alltså gör. Dessutom skickar han hem en massa dyra presenter - som han inte har råd att betala - till fästmön. När hon beslutar sig för att komma och besöka honom så blir det komplicerat. Lloyd får reda på att varuhusets direktör tänker betala 1000 dollar (mycket pengar på den tiden) till den som vågar klättra upp - som ett PR-trick - längs hela fasaden och upp till taket på den skyskrapa där man befinner sig. Lloyd är desperat efter snabba pengar, och erbjuder en kompis hälften om denne utför klättringen, men förvecklingar och omständigheter tvingar honom själv att ge sig upp längs byggnaden...
Sekvensen med klättringen utgör avslutningen och en lång del av filmen, och är naturligtvis dess höjdpunkt (ha ha). Scenen där Lloyd hänger i visarna på en klocka högt uppe på fasaden har blivit ikonisk. Hela denna sekvens är väldigt rolig, spännande och välgjord. Lloyd drabbas hela tiden av dråpliga svårigheter på sin väg upp (sällskapliga duvor, trassliga rep, en mus som kryper in i hans byxben...) och det blir skön komik och slapstick på hög (ha ha) nivå.
Vad som i övrigt gör Safety Last! så sevärd är dess muntra humör. Lloyd hade en sympatisk och bekymmerslöst driftig utstrålning, och det är något som återspeglas i filmen som helhet. Och det smittar - detta är verkligen god underhållning.
Alltihop är så medryckande och intagande att man efter en stund glömmer att det är en stumfilm. Jag antar att detta är ett bra betyg. Berättelsen och humorn är det viktiga - ifall man hör något tal eller inte, det är sekundärt.
Betyg: 4/5