27 mars 2015

Steamboat Bill Jr. (1928)

Huvudroller: Buster Keaton, Ernest Torrence, Marion Byron, Tom McGuire
Regissörer: Charles Reisner, Buster Keaton
Producent: Joseph M. Schenck
Manus: Carl Harbaugh, Buster Keaton
Foto: Bert Haines, Devereaux Jennings
Studio: United Artists
Premiär: 12 maj 1928
Svensk titel: Hans son på galejan

Stumfilmer i min samling är ungefär som sibiriska tigrar. Sällsynta, men de finns.
Steamboat Bill Jr. var den sista filmen som Buster Keaton spelade in för United Artists. Efter denna flyttade han över till Metro-Goldwyn-Mayer, där han gjorde The Cameraman i sin typiska stil, men därefter förlorade han all sin kreativa kontroll till studion.
Här spelar Keaton sonen till en flodbåtskapten som fått tuff konkurrens av ett större och rikare rederi. Sonen börjar jobba för fadern och hamnar samtidigt i en kärlekshistoria med konkurrentens dotter, till de bägge kaptenernas stora förtret.
Steamboat Bill Jr. är en väldigt rolig och fartfylld film som är oavbrutet underhållande. Själva storyn är inte mycket att hurra för, men det känns väl inte direkt som att huvudsyftet här var att göra en oförglömlig filmisk berättelse. Poängen var snarare att hitta passande situationer för Buster Keatons komiska geni.
Man kan verkligen hoppas att yngre generationer får upptäcka den gamla generationens filmkomiker, såsom Charlie Chaplin, Marx Brothers, Laurel & Hardy, Harold Lloyd - och Buster Keaton. De var föregångare och pionjärer och mästare på så många sätt och vis. Kort och gott, ofta förbannat roliga.
Buster Keatons trademark var hans gravallvarliga uppsyn (han kallades "The Great Stone Face") i kombination med halsbrytande fysisk komik. Han gjorde sina egna stunts, långt innan man började med fullt tillfredsställande säkerhetsanordningar för sådant. Och bortsett från de våghalsiga stunttricken, så bjöd han allt som oftast på rent förstklassig slapstick som är en njutning att se.
Den mest kända sekvensen i Steamboat Bill Jr. är den kaosartade orkan som avslutar filmen. Här går man verkligen all-in med avancerade scener av ren destruktion och fysisk humor på hög nivå och i rasande tempo. Buster Keaton briljerar i scen efter scen, och vi ser här bl.a. den rent vansinniga sekvensen där en hel husvägg faller över honom och han klarar sig genom att han står stilla och hamnar mitt i ett öppet fönster. Väggen vägde hur mycket som helst och scenen filmades helt utan säkerhetsanordningar. Ren idioti såklart, men fullständigt lyckat och en snutt som blivit ikonisk.
Betyg: 4/5




16 mars 2015

Room Service (1938)

Huvudroller: Groucho, Chico och Harpo Marx, Lucille Ball, Ann Miller
Regissör: William A. Seiter
Producent: Pandro S. Berman
Manus: Morrie Ryskind, Glenn Tryon, Philip Loeb, efter en pjäs av Allen Boretz, John Murray
Musik: Roy Webb
Foto: J. Roy Hunt
Studio: RKO Radio Pictures
Premiär: 30 september 1938
Svensk titel: Panik på hotellet

Room Service var den tredje långfilmen som bröderna gjorde som trio, utan lillbrorsan Zeppo, som var med i de fem första filmerna och därefter bytte karriär och blev en mycket framgångsrik mekanisk uppfinnare och teateragent.
Det här är också den enda av brödernas långfilmer som inte skrevs direkt för dem. Room Service var från början en pjäs, med samma namn, som hade premiär på Broadway 1937.
Den är inte lika galen som övriga Marxfilmer, och mer koncentrerad rent fysiskt. Det känns liksom att den ursprungligen var en teaterpjäs.
Groucho spelar teaterproducenten Gordon Miller, som försöker sätta upp en pjäs (uppbackad av den mystiske finansiären Zachary Fisk) och samtidigt undvika att bli vräkt från sitt hotellrum (som han inte har råd att betala för). Chico och Harpo spelar hans båda medhjälpare (Harpo med det fantastiska namnet Faker Englund).
Filmen utspelar sig till allra väsentligaste delen i ett och samma hotellrum, och detta kommer sig naturligtvis av att storyn från början skrevs för teaterscenen. 
Room Service saknar den klassiska, anarkistiska Marxkänslan, men är ändå en väldigt rolig, fokuserad och sevärd film. Galna inslag saknas inte - en av de mest minnesvärda scenerna är den där Harpo inne på hotellrummet jagar en livs levande kalkon med ett baseballträ.
Lucille Ball gör här en tidig roll; hon blev ju sedermera under 1950-talet en stor TV-stjärna.
Betyg: 3/5




12 mars 2015

Dumbo (1941)

Röster: Edward Brophy, Verna Felton, Cliff Edwards, Herman Bing
Regissörer: Ben Sharpsteen, Norman Ferguson, Wilfred Jackson m.fl.
Producent: Walt Disney
Manus: Otto Englander, Joe Grant, Dick Huemer, efter en storyline av Helen Aberson, Harold Pearl
Musik: Frank Churchill, Oliver Wallace
Studio: Walt Disney Productions, RKO Radio Pictures
Premiär: 31 oktober 1941
Svensk titel: Dumbo

Vad sägs om den här övergången då? Från en film om bombflygare under andra världskriget till en film om en flygande elefant. Helt crazy.
Dumbo var Disneys fjärde animerade långfilm i ordningen, och den är en av deras kortaste filmer överlag. Den klockar in på dryga timmen.
Filmen handlar om den lille cirkuselefanten Jumbo Jr., som blir mobbad på grund av sina väldigt stora öron och får öknamnet Dumbo. Hans mamma blir kedjad i en låst vagn efter att hon försvarat sin pojke när han blivit illa behandlad, och Dumbos ende vän när mamman inte längre kan vara vid hans sida är musen Timothy, som gör allt han kan för att hjälpa och stå upp för den lille elefanten. Historien tar en vändning när det visar sig att Dumbo tack vare sina stora öron faktiskt kan flyga! Han blir naturligtvis cirkusens huvudattraktion.
Det här är en väldigt snäll, rar och ömsint film som värmer och berör. Animeringen är förstås av yppersta klass och både fantasifull och rolig. Man bör ha en näsduk till hands - berättelsen om Dumbo är hjärteknipande och stundtals oerhört rörande.
Filmens svaga del är det sega avsnitt där Timothy och Dumbo hallucinerar efter att råka dricka vatten uppblandat med champagne. Det är flummigt psykedeliskt och passar dåligt in i helheten, och är dessutom för långt.
Elefantens sidekick Timothy är väl inte en klassisk figur på samma sätt som exempelvis Jiminy Cricket i Pinocchio, men han är ändå kul och charmig. Ett gäng kråkor som också hjälper Dumbo är även de väldigt festliga.
Humorn är en stor del av vad som gör Dumbo sevärd; flera scener - inte minst med de stroppiga övriga elefanterna (förutom Dumbos mamma, då) på cirkusen - bjuder på ren och skär slapstick.
Och lille Dumbo själv måste ju vara en av Disneys sötaste, mest bedårande figurer.
Betyg: 3/5




7 mars 2015

Twelve O'Clock High (1949)

Huvudroller: Gregory Peck, Gary Merrill, Dean Jagger, Millard Mitchell
Regissör: Henry King
Producent: Darryl F. Zanuck
Manus: Henry King, Sy Bartlett, Beirne Lay Jr. efter en roman av Bartlett och Lay Jr.
Musik: Alfred Newman
Foto: Leon Shamroy
Studio: 20th Century Fox
Premiär: 21 december 1949
Svensk titel: Luftens örnar

Detta är en krigsfilm som utspelar sig under andra världskriget, inspelad bara några år efter att detta tagit slut.
Twelve O'Clock High tilldrar sig på en amerikansk flygbas i England i början av USA:s medverkan i striderna. Gregory Peck spelar en hårdnackad general som får uppdraget att ta kommandot över en olycks- och otursdrabbad grupp bombflygare och leda dem till välbehövliga framgångar mot fienden.
Det här är en mycket stram, koncentrerad och fokuserad film. Den håller ett genomgående ganska sävligt tempo, det actionmättade ämnet till trots, och även om detta kanske känns främmande för en nutida krigsfilmsbiopublik, så tycker jag att det passar bra; på en flygbas under andra världskriget så känns det logiskt att mycket tid gick åt till att vänta. Att vänta på order från befälen, att vänta på väderleksrapporter, att vänta på bombplan som återvände från uppdrag, att vänta på nya uppdrag. Men när det väl smällde till - då smällde det till rejält. Det här fångar filmen bra.
En svaghet med Twelve O'Clock High är däremot att man inte kommer de unga flygarna så nära, som karaktärer. Historien fokuserar på befälen, och mycket såklart på Gregory Peck. Han är väldigt bra, och åstadkommer ett av de stramaste och kärvaste porträtt jag sett honom göra på vita duken. Men (och detta är ett tecken på att det är en stor aktör vi ser) hans general är ingen hårding som inte kan krackelera. Mot slutet av filmen lägger Peck an en annan ton, och dimensionerna blir plötsligt fler, och budskapet breddat. Mycket framgångsrikt, ska tilläggas.
Filmen har inga ambitioner att vara en "stor" eller "episk" krigsfilm, och det är en av dess finaste förtjänster. Här rör det sig om en liten story kring ett specifikt skede, och man koncentrerar sig väldigt fokuserat och strängt på detta. Dessutom finns här en väldigt bra prolog och epilog, som knyter ihop det hela mycket fint.
Twelve O'Clock High belönades med två Oscars: Bästa ljud och bästa manliga biroll (Dean Jagger, klart värd sin statyett!).
En minnesvärd film.
Betyg: 4/5