De tecknade filmstjärnorna har hittills lyst med sin frånvaro här på bloggen. Men det betyder inte att de är bortglömda. Jag kan redan nu utlova att det under 2015 kommer att publiceras flera recensioner av klassiska, animerade långfilmer från Hollywoods gyllene epok. Och just idag - då det är första advent - vill jag tillsammans med Jiminy Cricket (ja, ni kanske känner honom bättre som Benjamin Syrsa) skicka ett varmt och hjärtligt "season's greetings" ut i det dystra novembermörkret. Varsågoda - ett ljuvligt, gåshudsframkallande och inte helt obekant litet klipp.
Rösten tillhörde Cliff Edwards, inte att förglömma.
Huvudroller: Spencer Tracy, Katharine Hepburn, Angela Lansbury, Van Johnson
Regissör: Frank Capra
Producenter: Frank Capra, Anthony Veiller
Manus: Myles Connolly, Anthony Veiller, efter en pjäs av Russel Crouse, Howard Lindsay
Musik: Victor Young
Foto: George Folsey
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 30 april 1948
Svensk titel: I valet och kvalet
Spencer Tracy och Katharine Hepburn gjorde nio filmer tillsammans, och var även ett par privat från 1941 fram till hans död 1967. (Tracy var separerad från sin hustru under alla dessa år, men de skilde sig aldrig.) Bland de filmer som Hepburn och Tracy gjorde ihop kan exempelvis nämnas dramakomedin Woman of the Year (1942), den romantiska komedin Without Love (1945), westernfilmen The Sea of Grass (1947) och komedin Adam's Rib (1949).
State of the Union av mästaren Frank Capra är en satirisk, politisk komedi som från början var en populär och kritikerrosad pjäs som spelades 765 gånger på Broadway mellan åren 1945 och 1947.
Spencer Tracy gör rollen som flygindustripampen Grant Matthews, som övertalas av sin älskarinna, den inflytelserika tidningsmagnaten Kay Thorndyke (Angela Lansbury), att ställa upp som presidentkandidat för republikanerna vid 1948 års partikonvent. Matthews återförenas med sin hustru (Katharine Hepburn) för valkampanjen, men de båda märker snart att deras mer radikala politiska åsikter är oförenliga med det som partiets inre krets och den mäktiga tidningskvinnan står för. Matthews och hans hustru blir alltmer desillusionerade av det politiska rävspelet i kampanjandet, och blir också tvungna att ompröva sin egen relation...
State of the Union är en film som nog kräver en viss kunskap om och intresse för det amerikanska politiska samhället och dito historien. Dessutom är det en pratig film som håller ett högt tempo och där det finns nyanser i storyn och dialogen som kan vara lätta att missa om man till exempel äter popcorn istället för att titta och lyssna.
Duon i huvudrollerna är bra och deras personkemi förstås top notch. Spencer Tracy passade mycket bra där han fick utlopp för sin naturliga, okonstlade spelstil, och Katharine Hepburn lyste alltid klart när hon fick porträttera en kvinna med starka övertygelser. Angela Lansbury imponerar och Van Johnson är också bra.
En intressant och sevärd film. Men väldigt pratig. Betyg: 3/5
Huvudroller: Orson Welles, Joseph Cotten, Dorothy Comingore, Everett Sloane
Regissör: Orson Welles
Producent: Orson Welles
Manus: Herman J. Mankiewicz, Orson Welles
Musik: Bernard Herrmann
Foto: Gregg Toland
Studio: RKO Radio Pictures
Premiär: 1 maj 1941
Svensk titel: En sensation
Orson Welles första långfilm.
Han spelar den påhittade (men av verkliga personer - bl.a. William Randolph Hearst - möjligen inspirerade) tidningsmagnaten Charles Foster Kane. Filmen berättar om Kanes liv, från fattig pojke som blir ivägskickad hemifrån av sina föräldrar för att få ett bättre liv hos en förmögen bankman, till idealist inom tidningsvärlden och sedermera maktgalen krösus och slutligen isolerad excentriker.
Citizen Kane har genom decennier och i alla möjliga sammanhang blivit kallad för en av de bästa filmer som någonsin gjorts, om inte den allra bästa. Detta är en åsikt som delats av både kritiker, filmskapare och fans. Självklart beror det väl som alltid på vem man frågar, och såklart också när man frågar, men faktum är att Citizen Kane funnits på "bästa"-listorna både länge och väl, och fortsätter att göra så, tillsammans med andra storheter såsom The Godfather, Ladri di biciclette (på svenska: Cykeltjuven), Casablanca, Vertigo, Goodfellas, etc. Det är dock inte min avsikt att försöka avgöra hur sådana här listor ska se ut - heller inte ifall Citizen Kane platsar på dylika. Sånt är helt enkelt bara så sanslöst svårt, och till syvende och sist - subjektivt.
Citizen Kane är en väldigt bra film, det kan vi slå fast tycker jag. Den upplevdes nog som smått revolutionerande när den kom, med sin experimentella och icke-linjära berättarstil, sitt innovativa och fantasifulla foto och sina många inslag av fejkad dokumentär.
Det är framför allt dessa aspekter av filmen som gör den så bra. Och det är imponerande att detta är ett verk av en debuterande långfilmsregissör. Orson Welles var väl antagligen lika mycket galning som geni, men oavsett vad så är detta en hejdundrande ambitiös film och en skickligt regisserad sådan. Man förstår att den stack ut ganska rejält då den hade premiär 1941.
Skådespelarinsatserna är till största del mycket goda, och det är lite befriande att de stora stjärnorna skiner med sin frånvaro. Här finns istället några fina karaktärsskådespelare, och flera som kom att samarbeta med Welles ett flertal gånger framöver - bl.a. den duktige Everett Sloane. Joseph Cotten kom senare att bli en stjärna, en direkt följd av hans samarbeten med Welles under det tidiga 1940-talet.
Filmens svaghet, däremot, heter Orson Welles. Alltså inte regissören, producenten eller manusförfattaren Welles - utan aktören. Han spelar Charles Foster Kane i olika åldrar; dels sin egen ålder (ca 25), dels medelåldern, dels ålderdomen. Han får hjälp av make-up (framgångsrikt i fråga om medelålders-Kane, mindre lyckat i fråga om ålderdoms-Kane) men det hjälper inte hela vägen. Han gör visserligen en karismatisk yngre Kane, med ett passande lätt diaboliskt leende på läpparna, och det funkar alldeles utmärkt - men problemen uppstår när han ska göra den äldste versionen av sin rollfigur. Hans kroppsspråk är här mycket besynnerligt och detta tar tyvärr massor av fokus. Man börjar se den unge mannen som försöker spela en gammal, och det var ju knappast meningen. Helheten funkar ju ändå, men det är lite synd.
Totalt sett är det dock en väldigt bra film. Se den!
Man skulle kunna tro att det kom ett veritabelt Oscars-regn över denna film som kallats för världens bästa, men så var inte fallet. Den var nominerad till nio stycken, men vann "bara" en - den för bästa manus. Betyg: 4/5
Huvudroller: Judy Garland, Margaret O'Brien, Lucille Bremer, Mary Astor
Regissör: Vincente Minnelli
Producent: Arthur Freed
Manus: Irving Brecher, Fred F. Finklehoffe, efter noveller av Sally Benson
Musik: Roger Edens, Hugh Martin, Ralph Blane m.fl.
Foto: George J. Folsey
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 28 november 1944
Svensk titel: Vi mötas i St. Louis
En av de mest klassiska amerikanska filmmusikalerna från den svunna tid då världen var - eller åtminstone, mest i efterhand kanske, kändes - helt annorlunda.
Den här färgfilmen (en färgfilm från 1944 var ju verkligen en FÄRGfilm - alla utomhusscener ser ut som kolorerade vykort) utspelar sig - föga förvånande - i St. Louis 1903, året innan världsutställningen där. Det handlar om den välbärgade familjen Smith, där de fyra döttrarna får lära sig om kärleken och livet - alltmedan pappan står i begrepp att flytta hela familjen till New York City, då han befordrats i sitt jobb.
Meet Me in St. Louis är alltså en filmmusikal (eller musikalfilm - vet någon egentligen vad skillnaden är?). Det betyder att man som publik bör vara beredd på en sak: Skådespelarna kan när som helst, stundom utan synbar anledning, brista ut i sång. Har man svårt för detta upplägg rent generellt, då ska man kanske välja en annan film. Men köper man konceptet, då har man mycket att roas och röras av i Meet Me in St. Louis.
På ytan - och bitvis även på djupet; det här är ju en familjefilm, gudbevars - så är det här en väldigt präktig och äppelkindat hurtig film. Hela familjen är gullig och käck, karaktärerna är kritvita, de flesta sångerna är rumsrena på det snällaste vis man kan tänka sig, och flickornas lycka tycks vara helt avhängig deras möjligheter att ingå äktenskap med lämplig ung man.
MEN bland det som gör filmen inte bara uthärdlig utan även sevärd är de inslag av råare och mörkare humor som bjuds på kring firandet av Halloween och framför allt av familjens lillasyster Tootie, spelad av Margaret O'Brien, då sju år gammal. Hon visar prov på en säker och charmig skådespelartalang (hon emottog en särskild "barn-Oscar" året därpå, för flera fina insatser på vita duken under 1944) och hennes karaktär är härligt besatt av död, lik och halshuggningar (hon skulle kunna vara en medlem av familjen Addams och inte Smith...) och får också äran att framföra den för sjuåringar klart olämpliga sången "I Was Drunk Last Night". Väldigt roligt!
Judy Garland är också mycket bra i filmen - den som sett henne i The Wizard of Oz (1939) känner igen hennes ungdomliga livlighet, men tilläggas kan nu en naturligt gryende mognad och säkerhet som är klockren. Hon framför också sångerna med stor, rörande känsla.
Sångerna, ja. De är naturligtvis en avsevärd del av behållningen med filmen, och vi bjuds på ett pärlband av verkliga klassiker: Exempelvis "The Boy Next Door", "The Trolley Song" och "Have Yourself a Merry Little Christmas".
Mary Astor - mångsidig och alltid bra - spelar mamman i familjen. Betyg: 3/5
Huvudroller: James Cagney, Olivia de Havilland, Rita Hayworth, Jack Carson
Regissör: Raoul Walsh
Producenter: Hal B. Wallis, William Cagney
Manus: Julius J. Epstein, Philip G. Epstein, efter en pjäs av James Hagan
Musik: Heinz Roemheld
Foto: James Wong Howe
Studio: Warner Bros.
Premiär: 21 februari 1941
Svensk titel: Rivaler på galej
Ett exempel på hur en svensk titel verkligen kan banalisera en fin och välspelad dramakomedi. Visst, en originaltitel som refererar till en hårfärg är väl kanske inte någon överdriven höjdare - men "Rivaler på galej"?Det får ju det hela att låta mer som en matiné med Helan & Halvan. Vilket det då alltså inte är. (Emellertid, märk väl att jag har stor respekt för Helan & Halvan, eller Laurel & Hardy som de ju faktiskt hette och egentligen bör kallas.) Nåja. Vi får skylla på dåtidens svenska trender, eller nåt.
Strawberry Blonde utspelar sig i det glada 1890-talets New York City, där tandläkaren Biff Grimes (James Cagney) faller för den vackra Virginia Brush (Rita Hayworth). Hon väljer dock att gifta sig med hans osympatiske rival (Jack Carson). Biff Grimes finner sig snart inte bara indragen i dennes tvivelaktiga affärer, utan också gift med Virginias väninna Amy Lind (Olivia de Havilland) - och han får tillfälle att ompröva vissa prioriteringar...
Detta kanske låter som en såpa, och visst var en produktion som denna lite av rutin under de stora filmstudiornas era, men när man har aktörer som James Cagney och Olivia de Havilland i centrum så höjer sig det hela tämligen omgående till en finare nivå än så.
Cagney var en mångsidig skådespelare som gjorde sig ett namn genom porträtt av diverse brutala gangsters men som Oscarsbelönades för sin huvudroll i den underhållande sång-och-dans-filmen Yankee Doodle Dandy (1942). Orson Welles kallade honom för "maybe the greatest actor who ever appeared in front of a camera". Cagney gjorde många minnesvärda rollprestationer och räknas idag till de mest legendariska amerikanska stjärnorna från Hollywoods gyllene era.
Olivia de Havilland gick från klarhet till klarhet redan i unga år och hennes karriär växte sig hela tiden alltmer imponerande. Hon hade en självklar pondus framför kameran och belönades med Oscars för dramafilmerna To Each His Own (1946) och The Heiress (1949, med Montgomery Clift). En av mina favoritskådespelare från Hollywoods klassiska epok.
Strawberry Blonde är klart sevärd, den enkla storyn till trots. Man kan lugnt se den enbart för Cagney och de Havillands skull, och få full valuta för pengarna. Och lite värme i hjärtat.
Dessutom får man en rad fina och muntra sånger på köpet. Betyg: 3/5
Huvudroller: Gary Cooper, Fredric March, Miriam Hopkins, Edward Everett Horton
Regissör: Ernst Lubitsch
Producent: Ernst Lubitsch
Manus: Ben Hecht, efter en pjäs av Noël Coward
Foto: Victor Milner
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 29 december 1933
Svensk titel: Oss gentlemän emellan
En komedi som är baserad på Noël Cowards pjäs med samma namn från året innan. Jag har själv inte läst pjäsen så jag kan inte jämföra, men "baserad på" lär vara en sanning med modifikation - filmen fick vid sin premiär en del kritik för att den avvek å det kraftigaste från Cowards förlaga. Han sa själv: "I'm told that there are three of my original lines left in the film - such original ones as 'Pass the mustard'."
Noël Cowards texter kännetecknades bl.a. av sin vitsiga och mycket välskrivna dialog, och ett flertal av hans pjäser och/eller manuskript har filmatiserats. Som exempel kan nämnas Private Lives (1931, med Norma Shearer och Robert Montgomery), Tonight Is Ours (1933, med Claudette Colbert och Fredric March) och Brief Encounter (1945, med Celia Johnson och Trevor Howard).
Design for Living handlar om en kvinna som inte kan välja mellan de båda män som älskar henne, och trion bestämmer sig för att flytta ihop i en platonisk vänskapsrelation där sex är uteslutet. Det visar sig vara ett allt annat än enkelt arrangemang...
Det känns att detta från början är ämnat för teaterscenen och inte vita duken - känslan är mer "filmad pjäs" än "film" om ni förstår vad jag menar. Men därmed inte sagt att det inte är en sevärd film. För det är det ju. Kvartetten överst i rollistan är utmärkt (Edward Everett Horton är strålande, och Miriam Hopkins gör en fin insats, men det är även lite ironiskt att den idag överlägset mest kände i kvartetten - Gary Cooper - blir närmast sopad av banan av sin medspelare/kompanjon Fredric March, som nuförtiden lär vara i princip bortglömd av folk som inte är filmvetare), och filmen håller sig tacknämligt och på teaterns vis hela tiden nära sina aktörer och deras förmåga att leverera repliker på ett begåvat sätt.
Frågan är väl dock hur trogen manusförfattaren varit Noël Coward, som sagt. Time Out London skrev: "Noël Coward's teacup wit and elegance hardly suits the beer glass temperament of his screen adapter Ben Hecht... The script galumphs when it should glide, and neither the director nor the stellar cast can bring this would-be soufflé about a bohemian ménage-à-trois... to the right fluffy consistency."
Filmens ämne var tämligen kontroversiellt och kittlande på sin tid, och den blev följaktligen en stor kassasuccé - en av Hollywoods tio mest inkomstbringande filmer under 1933. Betyg: 3/5
