Meet Me in St. Louis (1944)

Huvudroller: Judy Garland, Margaret O'Brien, Lucille Bremer, Mary Astor
Regissör: Vincente Minnelli
Producent: Arthur Freed
Manus: Irving Brecher, Fred F. Finklehoffe, efter noveller av Sally Benson
Musik: Roger Edens, Hugh Martin, Ralph Blane m.fl.
Foto: George J. Folsey
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 28 november 1944
Svensk titel: Vi mötas i St. Louis

En av de mest klassiska amerikanska filmmusikalerna från den svunna tid då världen var - eller åtminstone, mest i efterhand kanske, kändes - helt annorlunda.

Den här färgfilmen (en färgfilm från 1944 var ju verkligen en FÄRGfilm - alla utomhusscener ser ut som kolorerade vykort) utspelar sig - föga förvånande - i St. Louis 1903, året innan världsutställningen där. Det handlar om den välbärgade familjen Smith, där de fyra döttrarna får lära sig om kärleken och livet - alltmedan pappan står i begrepp att flytta hela familjen till New York City, då han befordrats i sitt jobb.

Meet Me in St. Louis är alltså en filmmusikal (eller musikalfilm - vet någon egentligen vad skillnaden är?). Det betyder att man som publik bör vara beredd på en sak: Skådespelarna kan när som helst, stundom utan synbar anledning, brista ut i sång. Har man svårt för detta upplägg rent generellt, då ska man kanske välja en annan film. Men köper man konceptet, då har man mycket att roas och röras av i Meet Me in St. Louis.

På ytan - och bitvis även på djupet; det här är ju en familjefilm, gudbevars - så är det här en väldigt präktig och äppelkindat hurtig film. Hela familjen är gullig och käck, karaktärerna är kritvita, de flesta sångerna är rumsrena på det snällaste vis man kan tänka sig, och flickornas lycka tycks vara helt avhängig deras möjligheter att ingå äktenskap med lämplig ung man.

MEN bland det som gör filmen inte bara uthärdlig utan även sevärd är de inslag av råare och mörkare humor som bjuds på kring firandet av Halloween och framför allt av familjens lillasyster Tootie, spelad av Margaret O'Brien, då sju år gammal. Hon visar prov på en säker och charmig skådespelartalang (hon emottog en särskild "barn-Oscar" året därpå, för flera fina insatser på vita duken under 1944) och hennes karaktär är härligt besatt av död, lik och halshuggningar (hon skulle kunna vara en medlem av familjen Addams och inte Smith...) och får också äran att framföra den för sjuåringar klart olämpliga sången "I Was Drunk Last Night". Väldigt roligt!

Judy Garland är också mycket bra i filmen - den som sett henne i The Wizard of Oz (1939) känner igen hennes ungdomliga livlighet, men tilläggas kan nu en naturligt gryende mognad och säkerhet som är klockren. Hon framför också sångerna med stor, rörande känsla.

Sångerna, ja. De är naturligtvis en avsevärd del av behållningen med filmen, och vi bjuds på ett pärlband av verkliga klassiker: Exempelvis "The Boy Next Door", "The Trolley Song" och "Have Yourself a Merry Little Christmas".

Mary Astor - mångsidig och alltid bra - spelar mamman i familjen.
Betyg: 3/5