San Francisco (1936)

Huvudroller: Clark Gable, Jeanette MacDonald, Spencer Tracy, Jack Holt
Regissör: W. S. Van Dyke, D. W. Griffith
Producenter: John Emerson, Bernard H. Hyman
Manus: Robert E. Hopkins, Anita Loos
Musik: Walter Jurmann, Bronislaw Kaper, Edward Ward
Foto: Oliver T. Marsh
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 26 juni 1936
Svensk titel: San Francisco

En storskalig, mycket påkostad film som blev den mest inkomstbringande Hollywoodproduktionen under 1936 - ett år som bl.a. även gav världen den härligt vräkiga musikalen The Great Ziegfeld (tidigare omskriven här på bloggen, med William Powell, Myrna Loy och Luise Rainer i huvudrollerna), Charlie Chaplins Modern Times och det romantiska dramat Camille med Greta Garbo.

San Francisco handlar om två höjdare inom helt olika delar av stadens nöjesvärld (Clark Gable som en ägare till en sylta till saloon och Jack Holt som en operachef) och deras personliga och yrkesmässiga kamp om en begåvad och karismatisk sångerska (Jeanette MacDonald). Filmen utspelar sig under det för San Francisco ödesdigra året 1906, då nästan hela staden demolerades av en jordbävning och 3000 människor omkom. Denna jordbävning får naturligtvis en mycket viktig roll i berättelsen.

Inga resurser sparades för att här skildra jordbävningen på ett otäckt realistiskt vis, och dessa scener är mycket imponerande och dramatiska, men San Francisco är betydligt mer än så. Det är en välspelad, underhållande, ofta rolig och romantisk film som blir ytterligt givande. Clark Gable är riktigt, riktigt bra här och Jeanette MacDonald strålar starkt. Spencer Tracy är också mycket sevärd i sin roll som präst och den skrupelfrie saloonägarens vän.

Filmens slut balanserar farligt nära gränsen till pekoral, men jag tycker inte det gör så värst mycket eftersom helheten är så bra.

Mycket musik bjuds man på, vilket är föga förvånande då Jeanette MacDonald finns med i rollistan.

Hon var ju både skådespelare och sångerska, och skördade stora framgångar framför allt inom musikens värld. Hon belönades under sin karriär med tre guldskivor, sjöng opera och framträdde på scen, i radio och TV. På vita duken blev hon ett namn huvudsakligen genom en rad musikalfilmer ihop med Maurice Chevalier på 1930-talet.

San Francisco vann en Oscar för bästa ljud; kanske inte den sexigaste av kategorier, men en bra film är det.
Betyg: 4/5

Bambi (1942)

Röster: Bobby Stewart, Donnie Dunagan, Hardie Albright, Paula Winslowe
Regissörer: David Hand, James Algar m.fl.
Producent: Walt Disney
Manus: Perce Pearce, Larry Morey m.fl., efter boken Bambi, Eine Lebensgeschichte aus dem Walde av Felix Salten
Musik: Frank Churchill, Edward H. Plumb
Studio: Walt Disney Productions, RKO Radio Pictures
Premiär: 9 augusti 1942
Svensk titel: Bambi

Disneys femte animerade långfilm i ordningen, efter Snow White and the Seven Dwarfs (1937), Pinocchio (1940), Fantasia (1940) och Dumbo (1941).

Bambi, baserad på en österrikisk bok från 1923, skildrar i princip hela livscykeln för en rådjurspojke vars namn gett filmen dess titel. Det handlar om hur Bambi föds, växer upp och möter både glädje och sorg under sitt liv i den stora skogen. Han träffar och lär känna de andra djuren (bl.a. kaninen Thumper - "Stampe" på svenska) och konfronteras även med människor i skogen, något som leder till både stor dramatik och ond bråd död.

Bambi är en tecknad film som är lite knepig att kategorisera. Inledningsvis så vänder den sig helt klart till väldigt små barn. Tempot är långsamt när Bambi kommer till världen, börjar utforska skogen, träffar de andra djuren och lär sig prata. Det är extremt gulligt och inte så lite hjärteknipande. Karaktärerna är sockersöta och får sina charmiga röster till stor del från barnskådespelare. Men från ungefär mitten av filmen så ändras läsarten och storyn blir dramatisk och ganska otäck. Här rekommenderas verkligen att de minsta ser Bambi tillsammans med någon vuxen. 

Och vad får man då ut av Bambi som vuxen filmpublik? Ja, står man ut med den väldigt långsamma och gulliga inledningen (som är ganska lång), så är det faktiskt en del. Man kan njuta av det fantastiska hantverket - skogsmiljöer har väl sällan animerats så intagande - och begrunda det tydliga ställningstagandet kring djurens, naturens och miljöns rätt att existera i ostörd harmoni.

När filmen kom så fick den stark kritik från jägare, som inte uppskattade det sätt på vilket dessa skildras. Ja, människor överlag skildras ju som något för djuren och skogen mycket skrämmande och fientligt. Människorna syns aldrig till, men de märks genom sina gevär, sina aggressiva jakthundar och sin destruktion.

Bambi är till syvende och sist en ganska blandad upplevelse, med något för både stora och små. Här saknas minnesvärda musiknummer (i motsats till vad som bjuds på i exempelvis Dumbo), men karaktärerna är ofta roliga och charmiga och i slutändan finns här en optimistisk skildring av livets eviga gång och naturens envisa förmåga att återhämta sig.

Kuriosa: Bambi var ett av skälen till att ex-Beatlen Paul McCartney började engagera sig i djurens rätt.
Betyg: 3/5

My Darling Clementine (1946)

Huvudroller: Henry Fonda, Victor Mature, Linda Darnell, Cathy Downs
Regissör: John Ford
Producent: Samuel G. Engel
Manus: Samuel G. Engel, Winston Miller, efter en story av Sam Hellman, baserad på romanen Wyatt Earp: Frontier Marshal av Stuart N. Lake
Musik: Cyril Mockridge, David Buttolph
Foto: Joseph MacDonald
Studio: 20th Century Fox
Premiär: 3 december 1946
Svensk titel: Laglöst land

Wyatt Earp (1848-1929) är en legendarisk och högst verklig person från den epok i amerikansk historia som populärt brukar kallas vilda västern. Han var bl.a. sheriff i staden Tombstone i Arizona, där hans och hans bröders uppgörelse med det laglösa Clantongänget vid stallet O.K. Corral blivit mytomspunnet och källa till en rad populärkulturella skapelser. (Klicka här för att läsa mer om Wyatt Earp.)

Det har inte minst gjorts en hel hög med filmer om honom och revolverstriden vid O.K. Corral. Exempelvis kan nämnas Frontier Marshal (1939, med Randolph Scott som Earp), Wichita (1955, med Joel McCrea), Gunfight at the O.K. Corral (1957, med Burt Lancaster som Earp och Kirk Douglas som dennes vapendragare John "Doc" Holliday), Doc (1971, ur dennes perspektiv, med Harris Yulin som Doc och Stacy Keach som Earp), Tombstone (1993, med Kurt Russell och Val Kilmer) samt Wyatt Earp (1994, med Kevin Costner och Dennis Quaid).

I My Darling Clementine, som brukar räknas som en av mästaren John Fords finaste westernfilmer, är det den mångsidige (och en av mina personliga favoriter) Henry Fonda som spelar Earp. Victor Mature, som ofta fick göra hårdkokta roller, gör en bra Doc Holliday.

Filmen tar sig en del friheter med den verkliga historien - man uppfann t.ex. kvinnliga karaktärer som inte existerade i verkligheten, och gjorde Earp och hans bröder till cowboys, vilket de aldrig var - men det spelar mindre roll tycker jag. Här finns massor av förtjänster och kvaliteter ändå.

My Darling Clementine är en finfin western. Tempot är lugnt men aldrig segt, Joseph MacDonalds foto är helt makalöst (man kan faktiskt se filmen bara för detta!) och huvudrollsinnehavarna mycket bra. Henry Fonda gör sin Wyatt Earp med stillsam och säker pondus. Fonda var en aktör som kunde spela med en så självklar auktoritet, en så ledig säkerhet. Det såg liksom otvunget ut.

Filmen i allmänhet och fotot i synnerhet bygger upp en suggestiv stämning som blir helt tillfredsställande för åskådare som gillar denna klassiska genre.
Betyg: 4/5