29 juni 2015

Primrose Path (1940)

Huvudroller: Ginger Rogers, Joel McCrea, Marjorie Rambeau, Henry Travers
Regissör: Gregory La Cava
Producent: Gregory La Cava
Manus: Gregory La Cava, Allan Scott, efter en pjäs av Robert L. Buckner, Walter Hart och romanen February Hill av Victoria Lincoln
Musik: Werner R. Heymann
Foto: Joseph H. August
Studio: RKO Radio Pictures
Premiär: 22 mars 1940
Svensk titel: Den smala vägen

Ett socialrealistiskt drama med Ginger Rogers - som väl nuförtiden är mest känd som danspartner till Fred Astaire i en rad underhållande filmer - och Joel McCrea.
Internet Movie Database beskriver filmen sålunda: 'Girl from the "wrong" side of the tracks falls in love with an ambitious young man from the "right" side of the tracks.' En kortfattad programförklaring som är tämligen på pricken. Ginger Rogers spelar en ung kvinna som lever med sin prostituerade mor, sin bildade men gravt alkoholiserade far, sin mormor (f.d. prostituerad, av allt att döma) och sin unga lillasyster i ett fallfärdigt ruckel i en fattig del av staden. Hon har bestämt sig för att inte gå i sin mors och mormors fotspår, och försöker slå sig fri från familjens eländiga tillvaro. Hon möter en äldre man som kallas Gramp (Henry Travers) som driver en liten restaurang tillsammans med den ovan nämnde yngre mannen från "rätt sida av spåren" (Joel McCrea). Hon gifter sig med den unge mannen och börjar arbeta på restaurangen. Allt verkar toppen, men hon har ljugit och undanhållit delar av sin bakgrund, och snart kommer verkligheten ikapp det unga paret...
Socialrealismen i den här filmen funkar till viss del, framför allt när man lämnar skildringen av den unga kvinnans familj - i dessa scener (som dock, vilket ska nämnas, inte är helt utan förtjänster - framför allt gällande skådespeleriet) badar man stundtals i klyschor och fördomar som känns dammiga. Bättre blir det när man fokuserar på paret i huvudrollerna. Här blir det mer trovärdigt och stundtals gripande. Joel McCrea är bra i den här typen av roll, en "straight man" inte utan mänskliga brister och tillkortakommanden, men filmens lysande stjärnor för mig är Ginger Rogers och Henry Travers. Rogers spelar jordnära och enkelt och hennes tolkning blir starkt berörande på ett anspråkslöst sätt. Travers gör även han en mycket fin insats, han agerar med små medel och blir minnesvärd i sitt varma porträtt av restaurangägaren.
Filmens slut blir alldeles för lättköpt, dock. Här känns det att Primrose Path har 75 år på nacken.
Jag rekommenderar den ändå, framför allt för Rogers och Travers skull. De är mycket sevärda här.
Betyg: 3/5






23 juni 2015

In Old Chicago (1938)

Huvudroller: Tyrone Power, Alice Faye, Don Ameche, Alice Brady
Regissör: Henry King
Producenter: Darryl F. Zanuck, Kenneth Macgowan
Manus: Sonya Levien, Lamar Trotti, efter en story av Niven Busch
Musik: Sidney Clare, Lew Pollack
Foto: J. Peverell Marley
Studio: 20th Century Fox
Premiär: 6 januari 1938
Svensk titel: In Old Chicago

Chicago under andra hälften av 1800-talet var inte bara USA:s utan världens snabbast växande stad; mellan 1870 och 1900 gick man från ca 300 000 invånare till 1,7 miljoner. 1871 brann närapå hela staden ner i en enorm brand: 300 människor dog, 18 000 byggnader förstördes och ca 100 000 människor (med andra ord, en tredjedel av stadens invånare) blev hemlösa. Detta blev startskottet för en restauration av Chicago, som dittills huvudsakligen bestått av träbyggnader. (Även gatorna och trottoarerna var av trä.) Staden blev USA:s centrum för modern arkitektur, och födelseplatsen för skyskraporna. (Home Insurance Building stod färdig 1884, Tacoma Building 1889 och Rand McNally Building 1890, exempelvis.)
Chicago fick under 1800-talets mitt också ett rykte om sig för att vara en stökig och sedeslös stad. Inflyttningen av soldater var stor efter inbördeskriget, saloonerna var åtskilliga och alkoholen flödade i vad som av många ansågs vara ett moraliskt förfall.
In Old Chicago utspelar sig innan och under den stora branden, och handlar om två bröder, Dion och Jack O'Leary (spelade av de klassiska charmörerna Tyrone Power och Don Ameche), och deras kamp med både varandra och olika rivaler om makten/borgmästartiteln i staden. Alice Faye gör rollen som en eftertraktad och karismatisk varietésångerska och Alice Brady (Oscarsbelönad!) framträder mycket minnesvärt som brödernas mor.
Branden upptar filmens sista 20 minuter, och dessa scener är dramatiska och mycket spektakulära. När In Old Chicago hade premiär i januari 1938 så var den en av de mest påkostade filmer som någonsin gjorts.
Som film betraktad så är den klart sevärd. Den har vissa episka ambitioner, men stannar väl av i detta en bit in i historien. Riktigt påkostat är det som sagt, och man bjuds på flera s.k. masscener som är lyckade. Aktörerna passar bra i sina roller och man dras snabbt in i historien.
Man lyckas dessutom ganska bra med att återskapa en känsla av hur stämningen och atmosfären kan ha upplevts i "det moraliska förfallets Chicago".
Förutom Alice Brady, så fick även regiassistenten Robert Webb en Oscar. (För övrigt en Oscarskategori som inte längre finns.)
Betyg: 3/5






11 juni 2015

Christmas in July (1940)

Huvudroller: Dick Powell, Ellen Drew, Raymond Walburn, William Demarest
Regissör: Preston Sturges
Producent: Paul Jones, Buddy G. DeSylva
Manus: Preston Sturges
Musik: John Leipold, Leo Shuken
Foto: Victor Milner
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 18 oktober 1940
Svensk titel: Jul i juli

En formsäker, effektiv och snabb komedi av den skicklige Preston Sturges - ja, för att inte glömma det väsentliga när man pratar om komedifilmer, den är väldigt rolig också.
Dick Powell spelar en enkel och tämligen fattig kontorsarbetare som deltar i en massa tävlingar i hopp om att dryga ut sin magra kassa - kanske till och med vinna en ren förmögenhet en vacker dag - och få möjlighet att gifta sig med kvinnan han älskar (Ellen Drew). När några av hans arbetskamrater råka få reda på att han skickat in ett bidrag till en slogantävling anordnad av en stor kaffeproducent, så sänder de honom, som ett skämt, ett fabricerat telegram där han får veta att han vunnit förstapriset på 25 000 dollar. Han får omedelbart en befordran och börjar spendera sina icke-existerande pengar hej vilt... 
Filmen har, titeln till trots, ingenting med julen att göra. Christmas in July kommer av en replik från Ellen Drews karaktär, som tycker att det känns som rena julafton att kunna köpa möbler, smycken, en päls...
Det här är en dråplig satir riktad mot kapitalism och kommersialism (man får även in en rolig känga mot Adolf Hitler - filmen hade ju premiär 1940, gudbevars) och birollsgalleriet är befolkat av en rad roliga aktörer/karaktärer som alla bidrar till att skruva historien åt ett flertal festliga håll. 
Den är kort för att vara en långfilm - den klockar in på 1 timme och 4 minuter - men det spelar absolut ingen roll. Den är effektivt berättad och har ett lyckat och i sammanhanget fullt tillfredsställande manus. Visst, en sådan här historia skulle väl gå att vrida flera varv utan att förlora något av skärpan, men nu gör man inte det och det håller ändå. Kul har man.
Betyg: 3/5



6 juni 2015

Sunrise: A Song of Two Humans (1927)

Huvudroller: George O'Brien, Janet Gaynor, Margaret Livingston, Bodil Rosing
Regissör: F. W. Murnau
Producent: William Fox
Manus: Carl Mayer, efter romanen Die Reise nach Tilsit av Hermann Sudermann
Musik: Hugo Riesenfeld, Ernö Rapée
Foto: Charles Rosher, Karl Struss
Studio: Fox Film Corporation
Premiär: 23 september 1927
Svensk titel: Soluppgång

Sunrise: A Song of Two Humans är ett drama som ofta brukar nämnas som en av de allra bästa stumfilmer som gjorts. (Ja, inte sällan kallad en av filmhistoriens höjdpunkter överhuvud taget.) Jag har sett för få stumfilmer för att kunna bedöma detta på ett tillräckligt insatt vis, men man kan ju inledningsvis åtminstone bara konstatera att filmen vann tre Oscars då det begav sig, bland annat för bästa kvinnliga huvudroll. Denna tilldelades alltså Janet Gaynor, och som kutymen var vid den allra första Oscarsgalan 1929, då hon fick sin statyett, så belönades skådespelaren i fråga för sina insatser under ett helt år. Följaktligen fick hon priset inte enbart för Sunrise, utan även för romantiska 7th Heaven och dramat Street Angel.
Sunrise handlar om en man (George O'Brien) som faller för en "fresterska från staden" (Margaret Livingston) och av henne blir övertalad att mörda sin hustru (Janet Gaynor) så att inget ska kunna hindra romansen. Mannen drabbas dock av våldsamma skuldkänslor och hamnar i djupa inre kval då han inser att han inte kan genomföra den hemska planen.
Det här är ett hjärteknipande drama med stora känslor. Det är ödesmättat, romantiskt och melodramatiskt. Spelstilen hos aktörerna är - som så ofta i stumfilmer - teatral och övertydlig. Vilket kanske ska ses som ganska naturligt då man ju inte hade någon dialog att arbeta med. Det man hade var gester och mimik. Även om skaparna av stumfilmer såklart använde sig av sekvenser med förtydligande texter emellanåt.
Det finns nog gott om moderna filmtittare som inte känner sig bekväma eller har tålamod med stumfilmer - just för att, ääh ja, ingen säger nåt. Men om man bara kan förmå sig att så att säga gilla läget, så ska man inse att Sunrise: A Song of Two Humans är en fin film. Stundtals rolig också.
Dessutom är fotot enastående vackert emellanåt.
Sunrise var en av de första stumfilmer att ackompanjeras av originalmusik och ljudeffekter.
Betyg: 3/5