Mutiny on the Bounty (1935)

Huvudroller: Clark Gable, Charles Laughton, Franchot Tone, Herbert Mundin
Regissör: Frank Lloyd
Producenter: Frank Lloyd, Irving Thalberg
Manus: Talbot Jennings, Jules Furthman, Carey Wilson, efter en roman av Charles Nordhoff, James Norman Hall
Musik: Herbert Stothart, Nat W. Finston
Foto: Arthur Edeson
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 8 november 1935
Svensk titel: Myteri

En maffig äventyrsfilm som - föga förvånande - utspelar sig till havs.

Filmen är baserad på en roman med samma namn, skriven av Charles Nordhoff och James Norman Hall. Denna roman var den första i en trilogi som handlar om myteriet ombord på det brittiska handelsfartyget HMS Bounty. (De andra två böckerna i trilogin heter Men Against the Sea och Pitcairn's Island.) Fartyget och myteriet var i högsta grad verkliga, och huvudkaraktärerna likaså, men både boken (böckerna) och filmen tar sig frikostiga friheter med återskapandet av historien. (Konstnärlig frihet, heter det ju faktiskt.) Jag bryr mig dock inte om att gräva i detta, jag fokuserar på filmen och inget annat.

HMS Bounty avseglar 1787 från England till Tahiti, där man ska samla in plantor från brödfruktträdet, vilka ska fraktas till Antillerna. Charles Laughton spelar fartygets befälhavare, kapten Bligh - en grym och sadistisk ledare som inte drar sig för att dela ut fysiska bestraffningar mot mannarna i den hårt hållna besättningen. Clark Gable gör rollen som fartygssekonden Fletcher Christian, som till slut leder manskapet i myteriet mot Bligh och hans närmaste underhuggare.

Filmen blev en stor framgång då den kom, vilket känns förståeligt; den är flyhänt regisserad av Frank Lloyd och är befolkad av en rad mycket kompetenta aktörer som jobbar med en välskriven dialog, den är mustig, grym och medryckande och (delvis) inspelad i miljöer som då det begav sig måste ha setts som väldigt exotiska - bl.a. Franska Polynesien och södra Stilla havet.

Clark Gable är, som nästan alltid, väldigt bra och passande i sin hjälteroll, med sin kraftfulla och maskulina utstrålning och starka karisma, men det är den suveräne karaktärsskådespelaren Charles Laughton som stjäl föreställningen. Han agerar med en stor och varierad palett till sitt förfogande och är väldigt övertygande när han axlar sin osympatiske karaktär.

Även i de mindre rollerna finns det ett flertal duktiga aktörer.

Mutiny on the Bounty är ytterligt spännande och sevärd! Belönad med en Oscar för Bästa film.

Betyg: 4/5

Sons of the Desert (1933)

Huvudroller: Stan Laurel, Oliver Hardy, Mae Busch, Dorothy Christy
Regissör: William A. Seiter
Producent: Hal Roach
Manus: Byron Morgan, efter en story av Frank Craven
Musik: William Axt, George M. Cohan, Marvin Hatley m.fl.
Foto: Kenneth Peach
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 29 december 1933
Svensk titel: Följ med oss till Honolulu

Engelsmannen Stan Laurel och amerikanen Oliver Hardy (ja, "Helan och Halvan" säger vi ju i Sverige - jag refererar dock till dem som det var tänkt, helt enkelt "Laurel & Hardy") gjorde en hel drös filmer tillsammans; 72 kortfilmer (32 stumma och 40 ljudfilmer) och 23 långfilmer. Av långfilmerna är Sons of the Desert från 1933 en av de mest kända och inte sällan betraktad som också en av de bästa. (Jag kan personligen inte yttra mig om den saken, då jag sett alldeles för få av deras filmer.)

I denna film spelar våra klantiga hjältar medlemmar av det slutna sällskapet "Sons of the Desert, Oasis 13". Detta sällskap ska hålla ett konvent i Chicago, och Stan och Oliver vill gärna resa dit. Dock hindras de av sina fruar, som förbjuder dem att medverka på konventet. Hardy fejkar dock att han blivit sjuk (nån märklig blandning av influensa och depression) och Laurel arrangerar med en doktor (egentligen en veterinär) som ska "undersöka" Hardy och ordinera en resa till Honolulu för att han ska bli "frisk". Hardys fru går med på detta, och Laurel får följa med. Självklart åker de istället till Chicago, och så är cirkusen i full gång.

Mycket av Laurel & Hardys humor bygger på att de är hunsade av sina fruar, och det känns väl sisådär kul på 2010-talet. Dock var de helt OK på slapstick, och ett härligt samspel hade de ju. Inte minst i det "lilla" spelet, med tafatt grälande, bollande av dialog fullproppad med missförstånd och festliga minspel. I synnerhet Laurel var en förstklassig komiker, med sin rikedom av ansiktsuttryck och bortkomna solonummer.

Laurel & Hardy var roliga, men i jämförelse med sina samtida framstår de som lite av "comedy light". De saknade Buster Keatons genialiska fysiska komik, bröderna Marx verbala briljans och surrealism och Charlie Chaplins poetiska handlag.

Lustig underhållning för stunden.

Betyg: 3/5

The Broadway Melody (1929)

Huvudroller: Anita Page, Bessie Love, Charles King, Jed Prouty
Regissör: Harry Beaumont
Producenter: Irving Thalberg, Lawrence Weingarten
Manus: Sarah Y. Mason, Norman Houston, James Gleason, Earl Baldwin
Musik: Nacio Herb Brown, Arthur Freed, Willard Robison
Foto: John Arnold
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 1 februari 1929
Svensk titel: Broadways melodi

The Broadway Melody är viktig ur ett filmhistoriskt perspektiv. Filmen var Metro-Goldwyn-Mayers första musikal, och dessutom Hollywoods allra första "all-talking musical" - alltså en ljudfilm där allt var hörbart, inklusive hela dialogen. Den var också den första ljudfilm att vinna en Oscar för bästa film. Filmen var också en av de första musikalerna som innehöll en Technicolor-sekvens. Färgavsnittet är dock nu förlorat - The Broadway Melody finns nu för tiden enbart tillgänglig helt i svartvitt.

Filmen handlar om två systrar från landet (spelade av Anita Page och Bessie Love, som båda var stjärnor under den senare delen av stumfilmsepoken och kring skiftet till ljudfilm) som kämpar för att slå igenom med sång och dans på Broadways glittrande och lockande tiljor. Men kärleksbekymmer och -rivaliteter kommer i vägen och det blir komplikationer. Såklart.

Storyn är inte mycket att skriva hem och berätta om, och tyvärr är filmen inte på långa vägar lika bra som den är filmhistoriskt betydelsefull. Det skulle komma många fler musikaler under 1930-talet som var mycket mer påkostade, koreografiskt/scenografiskt genomarbetade och som matchade intrycken av glittret och glamouren från exempelvis Broadway på ett långt bättre sätt.

Något som också ligger The Broadway Melody i fatet är att den är så överdrivet melodramatisk och illa spelad. Anita Page vräker på med stumfilmsinspirerade utspel så att man sitter och skruvar på sig i soffan. Bessie Love (Oscarsnominerad för sin insats, faktiskt) spelar också ut, men hon är bättre och har mer kontroll på vad hon gör. Hennes spel tar med ögonen och ansiktet på ett mer trovärdigt sätt och hon skiner absolut klarast i en väldigt tafflig ensemble.

Musiken är bra. Flera av numren skrivna av Nacio Herb Brown och Arthur Freed, inte minst titelsången, hjälper Bessie Love med att rädda filmens betyg till knappt godkänt.
En rejäl dos skön 1920-talsslang får man också.

Betyg: 2/5

Olivia de Havilland 100 år

Den 1:a juli var en dag av filmhistorisk betydelse, då en av de sista nu levande stjärnorna från "The Golden Age of Hollywood" - Olivia de Havilland - fyllde 100 år.

Hon föddes i Tokyo av engelska föräldrar 1916. Hennes far var engelskaprofessor och sedermera patentjurist, och hennes mor en teaterskådespelare som skolats vid Royal Academy of Dramatic Art i London, och de Havilland fick en god utbildning och lärde sig uppskatta de sköna konsterna.

Hennes syster, Joan Fontaine (1917-2013), blev också en framgångsrik skådespelare.

Olivia de Havilland debuterade på vita duken 1935 med en roll i en filmatisering av William Shakespeares A Midsummer Night's Dream, och efter filmer som exempelvis piratäventyret Captain Blood (1935) och kostymdramat Anthony Adverse (1936) så slog hon igenom stort i The Adventures of Robin Hood 1938 - ett av totalt åtta samarbeten med Errol Flynn, för övrigt.

Warner Bros., som gjorde Robin Hood-filmen, lyckades dock inte erbjuda henne tillräckligt utmanande roller efter denna block buster. När Metro-Goldwyn-Mayers producent David O. Selznick flaggade för att han ville ha henne med i 1939 års Gone with the Wind, så lobbade de Havilland så framgångsrikt för Jack Warners hustru att Warner Bros. gick med på att släppa henne för denna MGM-produktion. Filmen blev en fenomenal framgång, och betraktas idag som en verklig klassiker, och de Havilland fick sin första Oscarsnominering för birollen som Melanie Hamilton.

Denna roll utstrålade en lågmäld dignitet och inre styrka och detta skulle kunna stå som ledord för Olivia de Havillands framtoning och talang som skådespelare, i kombination med en varm naturlighet, intellektuell mognad och tidlös skönhet. En stjärna med lyskraft och integritet.

Efter sin återkomst till Warner Bros. krävde hon bättre och mer dramatiska roller än de ofta ointressanta (mer eller mindre) dussinfilmer hon blev erbjuden. Bolaget stängde av henne i sex månader för hennes vägran att göra filmer som inte intresserade henne. De Havilland stämde då Warner Bros. och avgick med segern i den rättsprocess som följde.

Efter andra världskriget började hon få mer utmanande och substantiella roller. 1947 fick hon sin första Oscarsstayett, för huvudrollen i det romantiska dramat To Each His Own som hon gjorde för Paramount Pictures. En god revansch efter problemen med Warner Bros. Hon gjorde dubbla roller som tvillingsystrar i det psykologiska dramat The Dark Mirror (1946) och rosades för sin insats i The Snake Pit (1948), en av de första filmerna som på ett seriöst sätt skildrade mentalsjukdom. Hon belönades med sin andra Oscar för sin huvudroll i dramat The Heiress (1949), där hon spelade mot Montgomery Clift.

1949 fick hon sitt första barn och vid 1950-talets början gjorde hon sina första betydande teaterroller och drog ner på antalet framträdanden på vita duken. Hon flyttade till Paris vid 50-talets mitt (där bor hon fortfarande) och vid början av 1960-talet gjorde hon sina sista filmhuvudroller, bl.a. i den psykologiska thrillern Hush... Hush, Sweet Charlotte (1964) där hon spelade mot Bette Davis.

Från mitten av 60-talet började hon också göra hyllade framträdanden i TV-serier. 1988 pensionerade hon sig som skådespelare.

2008 belönades hon med National Medal of Arts i USA, och 2010 blev hon medlem av den franska Hederslegionen. Två mycket tunga erkännanden av en kvinna som faktiskt borde kallas den amerikanska filmens "Grand Old Lady".

Här på bloggen har jag hittills skrivit om fyra filmer där Olivia de Havilland medverkar - det blir flera, det lovar jag (klicka på titlarna för att läsa blogginläggen): The Adventures of Robin Hood, Gone with the Wind, Strawberry Blonde och Captain Blood.