All Quiet on the Western Front (1930)

Huvudroller: Lew Ayres, Louis Wolheim, William Bakewell, Slim Summerville
Regissör: Lewis Milestone
Producent: Carl Laemmle, Jr.
Manus: George Abbott, Maxwell Anderson, Del Andrews, C. Gardner Sullivan, efter en roman av Erich Maria Remarque
Musik: David Broekman
Foto: Arthur Edeson
Studio: Universal Pictures
Premiär: 24 augusti 1930
Svensk titel: På västfronten intet nytt

En film som utgår från den klassiska romanen med samma namn av Erich Maria Remarque, och sålunda handlar om första världskriget. Eller "The Great War", som det kallades fram tills att andra världskriget brutit ut.

Filmen (liksom boken) skildrar kriget ur tyska soldaters perspektiv, och detta måste ju ses som väldigt ovanligt för en Hollywoodproduktion.

Man får följa en grupp ynglingar som drar ut i kriget, till en början fulla av tillförsikt och patriotisk entusiasm, men rätt snart allt mer desillusionerade, rädda och psykiskt nedbrutna. Eller helt enkelt dödade i strid.

All Quiet on the Western Front är en mycket stark antikrigsfilm, där krigets meningslöshet skildras tydligt, grafiskt och hemskt. Den är gjord 1930, men trots detta så berör den starkt. Visst, den känns daterad i vissa scener, men allt annat vore väl konstigt. Hur som helst, det är inget som stör. Helhetsupplevelsen är rå, skakande och till sist utomordentligt gripande. Stridsscenerna och skildringarna av skyttegravarnas helvete är övertygande och brutala i sin tydlighet.

Filmen vann Oscars både för bästa film och bästa regi, och var den första att göra detta.

Lew Ayres är mycket bra som Paul Bäumer, den unge man som vi får följa som huvudperson. En av de mest minnesvärda sekvenserna skildrar hans möte med en fransk soldat i en skyttegrav, en soldat som blir den förste han dödar - med hjälp av sin bajonett. Han ger honom vatten att dricka och försöker lugna honom, men hans antagonist avlider helt stilla framför ögonen på honom. Hela sekvensen, och hur denne yngling försöker förstå och greppa vad som händer, vad han har gjort, görs väldigt övertygande.

Filmens slutscen är berömd och stark; en soldat som en mycket stilla dag i skyttegraven kryper fram och sträcker sig ut för att fånga en fjäril, bara för att i detta bli ihjälskjuten av någon från andra sidan. En scen av skönhet, brutalitet och symbolik.

Men för mig är den allra sista scenen, just innan texten "The End" helt ljudlöst visas, den starkaste. I bild visas dessa unga soldater, alla de som dör i filmens berättelse, marscherande bort från betraktaren. Alla vänder de sig om en sista gång och ser på oss, innan de försvinner bort och ur fokus, och bakom dem, i en dubbelexponering, ser vi en enorm krigskyrkogård med oändliga rader vita kors. Tekniskt sett mycket enkelt, men effekten blir oerhörd. Bilden av krigets meningslöshet är tydlig och fruktansvärd: Tusental och åter tusental av unga män, inte sällan bara tonåringar, som går i döden - för vad?

Omskakande och fullständigt gripande.
Betyg: 4/5

Casablanca (1942)

Huvudroller: Humphrey Bogart, Ingrid Bergman, Paul Henreid, Claude Rains
Regissör: Michael Curtiz
Producent: Hal B. Wallis
Manus: Julius J. Epstein, Philip G. Epstein, Howard Koch, Casey Robinson, efter pjäsen Everybody Comes to Rick's av Murray Burnett och Joan Alison
Musik: Max Steiner
Foto: Arthur Edeson
Studio: Warner Bros.
Premiär: 26 november 1942
Svensk titel: Casablanca

En av alla tiders mest populära filmer, en verklig klassiker som miljoner människor har sett och troligtvis ännu fler hört talas om.

Filmen utspelar sig i den marockanska staden Casablanca under andra världskriget, en stad där mängder av europeiska flyktingar väntar på att kunna ta sig vidare till det än så länge neutrala USA via Lissabon. Humphrey Bogart spelar barägaren Rick Blaine, vars förflutna hinner ikapp honom när en kvinna (Ingrid Bergman) som han haft en romans med i Paris tidigare under kriget dyker upp i Casablanca. Hon kommer dit i sällskap med sin make, en tjeckoslovakisk motståndsman som flytt från ett av tyskarnas koncentrationsläger och nu måste ta sig till USA för att kunna fortsätta sin kamp mot nazisterna.

Casablanca är ett krigsdrama (med en speciell känsla av nerv och autenticitet eftersom den spelades in och hade premiär när andra världskriget rasade för fullt) men i ännu större utsträckning är det en romantisk filmberättelse. Bogart och Bergman gör fenomenala rollprestationer, och deras karaktärers historia griper på ett fint sätt. Underbar musik (inte minst - ja, ni gissar naturligtvis rätt - As Time Goes By) och fint foto ackompanjerar dem på ypperligaste vis.

Filmen befolkas av många minnesvärda rollfigurer och -gestaltningar bland birollerna, och innehåller ett helt pärlband av repliker som blivit verkliga klassiker. Och slutet är väl ett av de mest legendariska, romantiska, kopierade och perfekta som gjorts på vita duken.

Casablanca är inte bara en perfekt romantisk film, det är en perfekt film oavsett genre. En klassiker bland klassiker, som belönades med tre Oscars - bl.a. för bästa film.
Betyg: 5/5

Gone with the Wind (1939)

Huvudroller: Vivien Leigh, Clark Gable, Olivia de Havilland, Leslie Howard
Regissör: Victor Fleming
Producent: David O. Selznick
Manus: Sidney Howard, Oliver H. P. Garrett, Ben Hecht, Barbara Keon, Jo Swerling, efter en roman av Margaret Mitchell
Musik: Max Steiner
Foto: Ernest Haller
Studio: Selznick International Pictures och Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 15 december 1939
Svensk titel: Borta med vinden

1939 har ur ett amerikanskt perspektiv kallats för det bästa filmåret någonsin. Det här var året för exempelvis musikalen The Wizard of Oz, Frank Capras Mr. Smith Goes to Washington (med James Stewart), westernfilmen Stagecoach (av John Ford, med John Wayne), Emily Brontë-filmatiseringen Wuthering Heights och Ninotchka (av Ernst Lubitsch, med Greta Garbo).

Men mest känd och mest framgångsrik av alla filmer som hade premiär 1939 var naturligtvis den tiofaldigt Oscarsbelönade Gone with the Wind. 

Filmen utspelar sig i den amerikanska Södern under slutet av 1800-talet, närmare bestämt under inbördeskriget och rekonstruktionstiden. Historien handlar om Scarlett O'Hara (Vivien Leigh) och hennes förälskelse i (läs: besatthet av) Ashley Wilkes (Leslie Howard), som är gift med sin kusin Melanie Hamilton (Olivia de Havilland). "The King of Hollywood" (kallad), Clark Gable, spelar Rhett Butler, som Scarlett O'Hara sedermera gifter sig med.

Allting med Gone with the Wind är i stor skala: Filmen är nästan fyra timmar lång, den bjuder på en biografisk story med episka ambitioner, den innehåller flera maffiga masscener med mängder av statister, och fotot visar stundtals upp riktigt grandiosa och andlöst vackra scenerier/bilder.

Särskilt de kvinnliga huvudrollsinnehavarna är bra; Leigh vann en Oscar, och de Havilland var nominerad. Och, dessutom, Hattie McDaniel som belönades med en Oscar för bästa kvinnliga biroll blev den första afroamerikanen att vinna en statyett. Clark Gable (nominerad) gör en minnesvärd och stabil insats som Rhett Butler, men Leslie Howard känns profillös och ganska blek i sin roll.

Särskilt första halvan av filmen är väldigt bra, men totalt sett känns den för lång. Under filmens andra halva så blir det stundtals segt.

Men det här är ju naturligtvis en mastodontklassiker som man bör ha sett.
Betyg: 4/5

The Adventures of Robin Hood (1938)

Huvudroller: Errol Flynn, Olivia de Havilland, Basil Rathbone, Claude Rains
Regissörer: Michael Curtiz, William Keighley
Producenter: Hal B. Wallis, Henry Blanke
Manus: Norman Reilly Raine, Seton I. Miller
Musik: Erich Wolfgang Korngold
Foto: Tony Gaudio, Sol Polito
Studio: Warner Bros.
Premiär: 14 maj 1938
Svensk titel: Robin Hoods äventyr

Robin Hood var en roll som kom att bli synonym med Errol Flynn under lång tid. Tidigare var det Douglas Fairbanks som förknippats med rollen, som han gestaltat i stumfilmen Robin Hood från 1922.

Det här är ett matinéäventyr av det klassiska slaget. Samtidigt kanske en typ av film som får många av dagens åskådare att generat skruva på sig i filmtittarsofforna. Kanske till och med ta fram en skämskudde att gömma sig bakom. "They don't make 'em like this anymore", skulle man kunna säga. Och nej, det gör dom ju inte. Tiden har väl, får man säga, sprungit ifrån sådana här filmer på flera sätt. Det är liksom så muntert, så käckt, så töntigt... Men därmed inte sagt att man på 2010-talet inte kan gilla det, inte kan titta på det. Klart man kan! Man måste se filmen för vad den är, sätta in den i sin rätta tid och sin rätta kontext. Naturligtvis gör man inte den här typen av filmer längre: Den kom ju för 76 år sedan!

Det här är en typ av äventyrsfilm där hjälten gärna utstöter ett "Ha ha ha HAA!" när han fäktas. Alla män har lustiga frisyrer och bär åtsittande trikåer. Slagsmålen är rumsrena och osannolika och det finns en hederskod mellan fiender.

Errol Flynn klarar utan vidare av 35 motståndare med sitt svärd, sin pilbåge och sitt frejdiga humör. I början av filmen, i en fullständigt obetalbar scen, slår han ner Prins Johns vakter med en död hjort.

Låter jag negativ? Tycker ni att jag raljerar? Ja, men mycket i den här filmen är ju fånigt. Men jag älskar den ändå! Den är daterad, men det är väl just det som är grejen. Det är en typisk matinéfilm från en svunnen tid. Det var så här det såg ut, det var så här man gjorde på den tiden. Och allt är gjort med ett så oförskämt gott humör att man inte kan låta bli att gilla hela spektaklet. Det är muntert, frejdigt och romantiskt. Och roligt! Och då menar jag inte att man skrattar åt filmen, man skrattar med den.

Errol Flynn och Olivia de Havilland (som här spelar Lady Marian, såklart) var ett strävsamt par på vita duken. De möttes i sammanlagt åtta filmer, förutom denna så bl.a. i piratäventyret Captain Blood (1935), den historiska krigsfilmen The Charge of the Light Brigade (1936) och några westernfilmer.

The Adventures of Robin Hood belönades med tre Oscars, bl.a. för bästa musik.
Betyg: 4/5

Monkey Business (1931)

Huvudroller: Groucho, Chico, Harpo och Zeppo Marx, Rockliffe Fellowes, Thelma Todd
Regissör: Norman Z. McLeod
Producent: Herman J. Mankiewicz
Manus: S. J. Perelman, Will B. Johnstone
Musik: John Leipold
Foto: Arthur L. Todd
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 7 november 1931
Svensk titel: Fyra fräcka fripassagerare

Detta var brödernas tredje film, och den första som inte var baserad på någon av deras Broadwayproduktioner.

Marxbröderna spelar här fyra fripassagerare ombord på en lyxkryssare, där de både röjer runt på sedvanligt manér samt blir indragna i en uppgörelse mellan två rivaliserande gangstergäng. Både Zeppo och Groucho (nåja...) bidrar på varsitt håll dessutom med en smula romantik.

Det här är en tidig Marx av fint märke. Man kastas direkt in i galenskaperna och det finns inga onödiga pauser eller långrandigheter. Just detta är en av filmens största förtjänster; bröderna staplar skämt, vitsiga dialoger och rena rama dåraktigheter på varann, det går liksom inte att värja sig. (Inte för att man skulle vilja, för den delen.) Det är en typisk karakteristik för deras tidiga, mest anarkistiska filmer: De tutar och kör så det ryker.

Men där det faktiskt finns lite annat, där hittar Chico och Harpo mycket underhållande scener vid pianot respektive harpan. Som de i princip alltid har tid för. Men ibland får man intrycket av att de vid sina instrument bara går på autopilot. Dock inte i Monkey Business - här är dessa scener väldigt charmiga.

Deras tredje film i ordningen, som sagt, och här hade de verkligen hittat sitt varumärke.
Betyg: 4/5

42nd Street (1933)

Huvudroller: Warner Baxter, Bebe Daniels, George Brent, Ruby Keeler
Regissörer: Lloyd Bacon, Busby Berkeley
Producenter: Darryl F. Zanuck, Hal B. Wallis
Manus: Rian James, James Seymour, Whitney Bolton, efter en roman av Bradford Ropes
Musik: Harry Warren, Al Dubin
Foto: Sol Polito
Studio: Warner Bros.
Premiär: 2 februari 1933
Svensk titel: 42:a gatan

En klassisk filmmusikal, med lövtunn story, rapp och rolig dialog, många bara ben samt rejält påkostade musikalnummer. Sedan 1980 görs den även som musikal för scenen.

42nd Street är en s.k. backstage musical - det är alltså en musikal som handlar om uppsättningen av en musikal: En känd men nervöst lagd regissör anlitas för det som han själv vill ska bli hans sista musikaluppsättning. Dramatiskt blir det inför premiären då en körflicka måste ersätta den stora stjärnan, som skadat sitt ben och inte kan uppträda.

Det här är en film som har som sitt enda syfte (och det är inget dåligt syfte!) att underhålla - och det gör den. Det finns flera fina skådespelare i ensemblen, och sång- och dansnumren är sevärda och festliga. Mannen bakom dessa är den legendariske koreografen/regissören Busby Berkeley. Han gjorde sig ett namn genom att i filmmusikaler skapa enorma, synkroniserade, påkostade och ofta geometriskt stylade dansnummer. Och 42nd Street är ett prov på detta. "Imponerande", är ett passande och inte sällan använt ord när det handlar om Busby Berkeleys skapelser.

I mindre roller återfinns Ginger Rogers och den flitige filmmusikalaktören Dick Powell.
Betyg: 3/5

The Big Sleep (1946)

Huvudroller: Humphrey Bogart, Lauren Bacall, John Ridgely, Martha Vickers
Regissör: Howard Hawks
Producent: Howard Hawks
Manus: William Faulkner, Leigh Brackett, Jules Furthman, baserat på en roman av Raymond Chandler
Musik: Max Steiner
Foto: Sidney Hickox
Studio: Warner Bros.
Premiär: 23 augusti 1946
Svensk titel: Utpressning

En spännande film noir med - bland annat - mycket välskriven dialog.

Privatdetektiven Philip Marlowe (Humphrey Bogart) anlitas av en pensionerad, rik general för att hjälpa till att nysta i och reda upp hans yngsta dotters spelskulder. Detektiven finner sig dock snart indragen i ytterligare uppdrag inom samma familj, genom den äldre dottern (Lauren Bacall) som kontaktar honom. Intrigen tätnar snabbt och det hela utvecklar sig till en komplicerad historia.

Vars alla vindlingar det är en smula krångligt att hänga med i, måste sägas. 

Men även om en eller ett par av storyns vändningar skulle gå en förbi, så kan väl ingen missa att bli fullständigt intagen av det suveräna samspelet mellan Bogart och Bacall. I stor utsträckning är The Big Sleep deras show och egentligen ingen annans.

De träffades under inspelningen av Ernest Hemingway-filmatiseringen To Have and Have Not (1944), och gifte sig året därpå. Deras personkemi på vita duken är mot bakgrund av detta naturligtvis ingen överraskning. Emellanåt känns deras samspel nästan för bra, som att de så att säga leker sina roller. Men missförstå mig rätt - The Big Sleep är en spännande och bra film. Bogart får bl.a. tillfälle att visa prov på sin komiska talang.

Bogart och Bacall spelade tillsammans även i Dark Passage (en film noir från 1947), samt John Hustons drama Key Largo (med Edward G. Robinson) från 1948. De gjorde också TV-filmen The Petrified Forest med Henry Fonda 1955.

Lauren Bacall (f. 1924) är för övrigt en av de sista stora stjärnorna från Hollywoods gyllene era som fortfarande är i livet. Här har hon sällskap av bl.a. Kirk Douglas (f. 1916) och Olivia de Havilland (f. 1916).
Betyg: 4/5

Sunset Boulevard (1950)

Huvudroller: William Holden, Gloria Swanson, Erich von Stroheim, Nancy Olson
Regissör: Billy Wilder
Producent: Charles Brackett
Manus: Billy Wilder, Charles Brackett, D.M. Marshman Jr.
Musik: Franz Waxman
Foto: John F. Seitz
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 4 augusti 1950
Svensk titel: Sunset Boulevard

Ett tveklöst mästerverk av den store regissören Billy Wilder - den typen av film där story, dialog, regi, skådespelarinsatser, foto, musik och övergripande stämning och atmosfär smälter samman i en perfekt enhet.

William Holden spelar en misslyckad manusförfattare i Hollywood som av en händelse träffar en avdankad stumfilmsstjärna (Gloria Swanson) och dras in i hennes bisarra värld där hon lever på storverk från det förgångna och vägrar att inse att filmindustrin och omvärlden har fortsatt att utvecklas utan henne.

William Holden var en av 1950-talets stora stjärnor. Förutom Sunset Boulevard så gjorde han roller i exempelvis Stalag 17 (där han blev Oscarsbelönad), Executive Suite (med Barbara Stanwyck), Sabrina (av Billy Wilder, med Humphrey Bogart och Audrey Hepburn) och The Bridge on the River Kwai (med Alec Guinness).

Han är mycket bra i Sunset Boulevard, men filmens stora stjärna - som sig bör, skulle man kunna säga, med tanke på storyn - är Gloria Swanson.

Hon var en stor stjärna och modeikon under stumfilmsepoken, bl.a. känd för ett flertal samarbeten med regissören Cecil B. DeMille. Hon tog sedermera steget över till ljudfilm, men hennes karriär på vita duken dalade i takt med att 30-talet gick mot sitt slut, och hon övergick till radio och TV och så småningom även teater.

Sunset Boulevard blev således en filmcomeback för Gloria Swanson, och hon är verkligen fantastiskt bra i sin roll. Hon är fullständigt övertygande som den avdankade stjärnan - hennes manér, tirader och förvridna föreställningar om verkligheten är tragikomiska, skrämmande och fascinerande. Man tror på hennes gestaltning av någon som en gång var lysande och viktig, men som med tiden slocknat och närapå glömts bort. En imponerande rolltolkning, och den karaktär som denna oförglömliga film till väsentlig del kretsar kring.

En rolig detalj i Sunset Boulevard är att stumfilmsstjärnorna Buster Keaton, Anna Q. Nilsson och H. B. Warner dyker upp i småroller, och regissören Cecil B. DeMille och skvallerkolumnisten Hedda Hooper medverkar som sig själva. Inslag som ökar filmens känsla av autenticitet.

En klassisk, fascinerande film som måste ses. Vinnare av tre Oscars, bl.a. för bästa manus.
Betyg: 5/5