Laura (1944)

Huvudroller: Gene Tierney, Dana Andrews, Clifton Webb, Vincent Price
Regissör: Otto Preminger
Producent: Otto Preminger
Manus: Jay Dratler, Samuel Hoffenstein, Elizabeth Reinhardt, efter en roman av Vera Caspary
Musik: David Raksin
Foto: Joseph LaShelle
Studio: 20th Century Fox
Premiär: 11 oktober 1944
Svensk titel: Laura

En rosad och klassisk film noir som brukar omnämnas som en av de bättre filmerna som gjorts inom denna genre. Den var en stor publiksuccé när det begav sig.

Dana Andrews spelar en cynisk kriminalkommisarie som utreder mordet på den framgångsrika reklamchefen Laura Hunt (Gene Tierney). Han förhör bl.a. hennes karismatiske mentor, en känd tidningskolumnist och tillika dandy (Clifton Webb) och hennes tilltänkte make, en parasiterande playboy (Vincent Price), och ju mer tid han tillbringar i kvinnans våning desto mer finner han sig uppslukad av - och förälskad i -  hennes porträtt som hänger på väggen...

Laura är en film med många förtjänster. Fotot (Oscarsbelönat) är fint och film noir-suggestivt, musiken är vackert känslosam och minnesvärd och stämningen överlag väldigt typisk för denna genre, med den cyniske mordutredaren, de väloljade replikerna och storyns snabba vändningar. Men framför allt är det skådespelarnas film. De fyra huvudaktörerna är verkligen väl valda för sina respektive roller, och i synnerhet Clifton Webb är sevärd. Hans excentriske dandy fångar betraktaren på bråkdelen av en sekund när han kommer i bild, med sina syrliga och välformulerade repliker, sina manér och sin med små men effektiva medel utmejslade karaktär.

Man kan se Laura enbart för hans skull. Men de övriga huvudrollsinnehavarna är mycket bra och fulla av utstrålning även de.

Dana Andrews och Gene Tierney spelade tillsammans i flera filmer; bl.a. spionthrillern The Iron Curtain (1948) och Where the Sidewalk Ends (1950) - ytterligare en film noir av regissören bakom Laura, Otto Preminger.
Betyg: 4/5

Roman Holiday (1953)

Huvudroller: Audrey Hepburn, Gregory Peck, Eddie Albert, Hartley Power
Regissör: William Wyler
Producent: William Wyler
Manus: Dalton Trumbo, Ian McLellan Hunter, John Dighton, efter en story av Dalton Trumbo
Musik: Georges Auric, Victor Young
Foto: Henri Alekan, Franz Planer
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 27 augusti 1953
Svensk titel: Prinsessa på vift

En romantisk komedi av finaste märke, en film som verkligen lever upp till detta utslitna epitet på allra bästa sätt.

Audrey Hepburn spelar en prinsessa från ett ospecificerat europeiskt land, på statsbesök i Rom. Hon känner sig fängslad av alla plikter och krav och sitt hektiska schema och ger sig ut på egen hand för att få känna friheten och upptäcka Rom. Gregory Peck spelar en amerikansk reporter som är stationerad på en nyhetsbyrå i Den Eviga Staden. Självklart blir det så att prinsessans och reporterns vägar korsas...

Denna roll var inte Audrey Hepburns första, men väl den första av någon egentlig betydelse. Och vilken betydelse den fick - detta blev inte bara hennes genombrott, utan också ett Oscarsbelönat sådant! Gregory Peck var redan en stjärna; han hade bl.a. spelat mot Ingrid Bergman i Alfred Hitchcocks Spellbound, och gjort Oscarsnominerade insatser i familjefilmen The Yearling (med Jane Wyman), dramat Gentleman's Agreement och krigsfilmen Twelve O'Clock High.

Roman Holiday är en mycket charmig, rolig och varm film från en svunnen epok. Den har självklart Audrey Hepburns naturliga och okonstlade utstrålning i högsätet - den, och det mycket fina samspelet mellan henne och Gregory Peck. Deras personkemi är klockren, och det finkänsliga sätt på vilket de gestaltar sina roller gör upplevelsen av deras film (för den är verkligen deras) både charmfull och rörande. Eddie Albert är rolig som Pecks fotografkollega.

Audrey Hepburn och Gregory Peck blev livslånga vänner efter filmen, och när Hepburn gick bort 1993 framträdde Peck gråtande inför TV-kamerorna och citerade hennes favoritdikt "Unending Love" av Rabindranath Tagore.

Förutom Hepburn, så belönades även manuset och kostymdesignen med Oscarstatyetter.
Betyg: 4/5

Vertigo (1958)

Huvudroller: James Stewart, Kim Novak, Barbara Bel Geddes, Tom Helmore
Regissör: Alfred Hitchcock
Producent: Alfred Hitchcock
Manus: Alec Coppel, Samuel A. Taylor, efter romanen D'entre les morts av Boileau-Narcejac
Musik: Bernard Herrmann
Foto: Robert Burks
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 9 maj 1958
Svensk titel: Studie i brott

Detta var det fjärde och sista samarbetet mellan Alfred Hitchcock och James Stewart, och en film som fått tämligen varierande omdömen genom åren. 

Sammanfattningsvis och rätt förenklat kan man väl säga att lovorden för Vertigo har eskalerat i och med att åren gått. Med Hitchcock-mått mätt så blev den ljumt emottagen av den samtida publiken, och kritikernas omdömen var blandade. Hitchcock själv skyllde den uteblivna succén på att åldersskillnaden mellan James Stewart och Kim Novak var alltför stor; Stewart var 50 och Novak 25.

Med tiden har jublet för denna film ökat markant i kraft, så till den milda grad att den numera ofta röstas fram som en av de bästa filmer som någonsin gjorts.

Detta är väl kanske att gå lite långt, men en mycket bra film är det - den saken är säker.

Stewart spelar den f.d. kriminalpolisen John Ferguson som fått gå i pension i förtid pga sina problem med höjdskräck och yrsel. En bekant, Gavin Elster, anlitar honom som privatdetektiv, med uppdrag att skugga Elsters hustru som börjat uppföra sig irrationellt. Ferguson blir snart besatt av kvinnan...

Vertigo har många förtjänster, det är totalt sett en fantastisk film inom sin genre, och bland det mest slående är själva stämningen, atmosfären som målas upp och finns närvarande nästan hela filmen igenom. Det är en illavarslande stämning, en atmosfär av något som inte står rätt till... En annan sak som slår mig är att ingen av huvudpersonerna upplevs som helt, ja vad ska man säga, frisk. Man sympatiserar inte med någon av dem, och detta är en känsla som bidrar till filmens stämning. Samma distans som finns mellan huvudkaraktärerna finns också mellan dem och betraktaren.

Vertigo är ett bra exempel på Hitchcock i god, säker form.
Betyg: 4/5

The Grapes of Wrath (1940)

Huvudroller: Henry Fonda, Jane Darwell, John Carradine, Russell Simpson
Regissör: John Ford
Producent: Darryl F. Zanuck, Nunnally Johnson
Manus: Nunnally Johnson, efter en roman av John Steinbeck
Musik: Alfred Newman
Foto: Gregg Toland
Studio: 20th Century Fox
Premiär: 24 januari 1940
Svensk titel: Vredens druvor

Ett mycket starkt och sevärt drama, baserat på den blivande (1962) Nobelpristagaren i litteratur John Steinbecks klassiska roman med samma namn.

The Grapes of Wrath handlar om den fattiga familjen Joad, som under Stora Depressionen blir av med sin gård och tvingas lämna Oklahoma för att söka arbete i Kalifornien. Vi får följa dem på deras mödosamma väg västerut; väl där visar det sig att verkligheten ser helt annorlunda ut än den fantastiska tillvaro som målats upp för dem.

Henry Fonda hade varit framgångsrik på vita duken sedan mitten av 30-talet, men hans karriär fick mer fart och en extra tyngd genom huvudrollen som Tom Joad. Han blev nominerad för en Oscar för bästa manliga huvudroll, men förlorade till James Stewart i The Philadelphia Story. (Stewart hade å sin sida röstat på Fonda som vinnare.)

Fonda var verkligen en mångsidig skådespelare, och i The Grapes of Wrath är han mycket bra. Man tror på honom, helt enkelt. Jane Darwell (Oscarsbelönad) som Tom Joads mor och John Carradine som f.d. prästen Casy gör helt fantastiska insatser bredvid Fonda.

Filmen är en gripande, suggestiv upplevelse som stannar i minnet länge. Gregg Tolands foto är makalöst.

På tal om Oscars, så vann även John Ford en sådan för sin regi.

Filmen fick vid premiären viss kritik för sin vänsterpolitik, och i slutet så är det väl nästan så att det predikas framför kameran... Men det känns inte som att det spelar någon som helst roll när helheten är så övertygande och intagande.

En riktigt, riktigt bra film.
Betyg: 5/5

The Thin Man (1934)

Huvudroller: William Powell, Myrna Loy, Maureen O'Sullivan, Nat Pendleton
Regissör: W. S. Van Dyke
Producent: Hunt Stromberg
Manus: Albert Hackett, Frances Goodrich, efter en roman av Dashiell Hammett
Musik: William Axt
Foto: James Wong Howe
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 23 maj 1934
Svensk titel: Den gäckande skuggan

William Powell och Myrna Loy gjorde 14 filmer tillsammans, och kriminalkomedin The Thin Man är en av de mest kända.

Powell spelar den pensionerade privatdetektiven Nick Charles, och Loy hans rika hustru Nora. Nick Charles lockas tillbaka till sin yrkesbana av dottern till en gammal vän, som mystiskt försvunnit. Dottern vädjar till Charles att hjälpa henne finna fadern. Ex-detektiven tar jobbet, och som assistent har han sin trogna foxterrier Asta, spelad av den kända Hollywoodhunden Skippy.

The Thin Man blev en stor succé när den kom, mycket tack vare dialogen och det avspända samspelet mellan Powell och Loy. Den lojt vitsiga och ironiska tonen och det kamratliga hustru/man-förhållandet (parat med det myckna drickandet - det krökas verkligen hej vilt!) sågs som något nytt och fräscht på vita duken vid denna tid.

Succén är förståelig. Samspelet mellan Powell och Loy är sannerligen en ren njutning att se, och filmen som helhet är mycket underhållande.

En modern kritiker som Roger Ebert var också imponerad, särskilt av Powell, som han ansåg "is to dialogue as Fred Astaire is to dance. His delivery is so droll and insinuating, so knowing and innocent at the same time, that it hardly matters what he's saying."

Filmen blev så populär att den fick fem uppföljare, alla med Powell och Loy. Alla uppföljare fick titlar där "Thin Man" ingick, även om denna personbenämning egentligen bara har koppling till den första filmen.
Betyg: 4/5

His Girl Friday (1940)

Huvudroller: Cary Grant, Rosalind Russell, Ralph Bellamy, Gene Lockhart
Regissör: Howard Hawks
Producent: Howard Hawks
Manus: Charles Lederer, efter pjäsen The Front Page av Ben Hecht och Charles MacArthur
Musik: Sidney Cutner, Felix Mills
Foto: Joseph Walker
Studio: Columbia Pictures
Premiär: 11 januari 1940
Svensk titel: Det ligger i blodet

En verkligt klassisk screwballkomedi, som tar självklar plats i uppräkningen när man ska nämna några exempel på denna genre.

Regissören Howard Hawks var en mästare inom genren, men han var framgångsrik med en rad olika typer av filmer. Till hans övriga kända titlar hör exempelvis dramat Only Angels Have Wings med Cary Grant och Jean Arthur, westernfilmen Red River med John Wayne och Montgomery Clift och musikalkomedin Gentlemen Prefer Blondes med Marilyn Monroe.

Cary Grant spelar tidningsredaktören Walter Burns, som när han får reda på att hans exfru - och tillika stjärnreporter på tidningen - Hildy Johnson (Rosalind Russell) ska gifta om sig och bli hemmafru åt en träig försäkringstjänsteman gör allt han kan för att sabotera bröllopsplanerna. Han försöker få Hildy att stanna på tidningen och lockar med ett oemotståndligt scoop.

His Girl Friday är en välskriven komedi i högt tempo och med många färgstarka och roliga sidokaraktärer, men filmens verkliga stjärnor är naturligtvis Grant och Russell. Deras dialoger är som regelrätta dueller; rappa, kvicka, vitsiga och fyllda av humoristiska nyanser och härligt samspel. Mot slutet av filmen är tempot dem emellan så halsbrytande att man som åskådare nästan känner sig andfådd.

Rosalind Russell var en begåvad och mångsidig skådespelare vars karriär sträckte sig från tidigt 1930-tal ända fram till 1972 (hon avled i cancer 1976, blott 69 år gammal). Hon vann alla fem Golden Globe-priser för vilka hon var nominerad; ett rekord som delades med Meryl Streep och inte slogs förrän 2007 då Streep vann sin sjätte. Russell jobbade både på scenen och framför kameran, och förutom His Girl Friday så kan filmer som My Sister Eileen, Sister Kenny, Mourning Becomes Electra och Auntie Mame nämnas. Russell blev Oscarsnominerad för alla fyra rollerna.
(Förlagan, pjäsen The Front Page, kom även 1931 som film (med den titeln), regisserad av Lewis Milestone och med Adolphe Menjou och Pat O'Brien i huvudrollerna.)

His Girl Friday rekommenderas verkligen. En mycket underhållande film!
Betyg: 4/5

Going My Way (1944)

Huvudroller: Bing Crosby, Barry Fitzgerald, Risë Stevens, Frank McHugh
Regissör: Leo McCarey
Producent: Leo McCarey
Manus: Frank Butler, Frank Cavett, efter en story av Leo McCarey
Musik: James Van Heusen, Johnny Burke m.fl.
Foto: Lionel Lindon
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 3 maj 1944
Svensk titel: Vandra min väg

Bing Crosby var inte bara en fantastisk sångare, utan även en klart begåvad skådespelare. Han belönades med en Oscar för sin huvudroll i Going My Way, och nominerades både för rollen i denna films uppföljare The Bells of Saint Mary's (med Ingrid Bergman) och The Country Girl (där Grace Kelly kammade hem en statyett). Annars är han givetvis också känd för Holiday Inn (med Fred Astaire), White Christmas (med Danny Kaye) och en rad musikkomedier tillsammans med Bob Hope.

Crosby spelar här en ung präst som får till uppdrag att ta över en församling från en äldre, etablerad kollega. Deras personligheter och ledarstilar krockar omgående med varandra, och den unge prästen får anstränga sig för att bli accepterad av församlingen. Crosby sjunger fem sånger i filmen, bl.a. den fina "Going My Way".

Barry Fitzgerald är mycket bra och rolig som den äldre prästen, hans komiska tajming är perfekt. Bing Crosby å sin sida gör ett varmt och ledigt porträtt av den yngre. Även i de mindre rollerna finns duktiga aktörer.

Filmen är som helhet både hjärtevärmande och rörande, och en fin humor finns där också. En filmupplevelse som man blir glad och varm av. Rekommenderas!

Förutom Crosbys Oscarstatyett, så fick Going My Way ytterligare sex stycken; bl.a. för bästa film, regi och manliga biroll (Fitzgerald).
Betyg: 4/5

The Lady from Shanghai (1947)

Huvudroller: Rita Hayworth, Orson Welles, Everett Sloane, Glenn Anders
Regissör: Orson Welles
Producent: Orson Welles
Manus: Orson Welles, William Castle, Charles Lederer, Fletcher Markle, efter romanen If I Die Before I Wake av Sherwood King
Musik: Heinz Roemheld
Foto: Charles Lawton Jr., Rudolph Maté, Joseph Walker
Studio: Columbia Pictures
Premiär: 24 december 1947
Svensk titel: Lady från Shanghai

Orson Welles spelar den irländske sjömannen Michael O'Hara som tar jobb på en yacht, tillhörande den vackra men hemlighetsfulla Elsa Bannister (Rita Hayworth) och hennes make, en handikappad brottmålsadvokat. Snart finner sig O'Hara indragen i en bisarr och komplex mordkomplott som även inkluderar yachtens färgstarka och besynnerliga passagerare...

Kritikern David Kehr har kallat The Lady from Shanghai för "the weirdest great movie ever made". Och ja, den är märklig. Det är en sak att storyn (avsiktligt av Welles?) är rörig och förvirrande, men framför allt så vilar det något drömskt, verklighetsfrämmande över filmen. Men samtidigt är den realistisk. Det är något med fotot, med kameravinklarna och hur man genom kameralinsen som betraktare närmar sig rollfigurerna... Karaktärerna är hårt realistiska, osnygga och bisarra, och storyn formligen badar i ironi, svart humor och en ganska ondskefull atmosfär - inget av detta var särskilt vanligt förekommande på vita duken vid 1940-talets mitt, och filmen floppade.

Något som av dåtidens biopublik också sågs som "kontroversiellt" var att Rita Hayworth för rollen lät klippa av sitt långa röda hår och blondera sin nya, korta frisyr... (Hayworth och Welles var ett äkta par (de gifte sig 1943) när filmen spelades in, men 1948 skilde de sig.)

Detta är bra film noir - det är nog helt enkelt så att tiden sedermera kommit ikapp The Lady from Shanghai. På ett positivt sätt.

Slutscenen är både klassisk och snygg. Welles irländska accent är mest konstig.
Betyg: 3/5

To Catch a Thief (1955)

Huvudroller: Cary Grant, Grace Kelly, Jessie Royce Landis, John Williams
Regissör: Alfred Hitchcock
Producent: Alfred Hitchcock
Manus: John Michael Hayes, efter en roman av David Dodge
Musik: Lyn Murray
Foto: Robert Burks
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 5 augusti 1955
Svensk titel: Ta fast tjuven!

To Catch a Thief var, som jag nämnde i inlägget om Rear Window, Grace Kellys tredje (och sista) samarbete med Alfred Hitchcock. För Cary Grant (enligt regissören "the only actor I ever loved in my whole life") var filmen den tredje av fyra ihop med Hitchcock; de övriga var Suspicion (med Joan Fontaine, Oscarsbelönad för sin roll), Notorious (med Ingrid Bergman) samt mästerverket North by Northwest (med Eva Marie Saint och James Mason).

Cary Grant spelar en pensionerad juveltjuv, "The Cat", som blir misstänkt för att vara åter på brottets bana efter att en rad spektakulära juvelstölder skett på franska rivieran, där han också dragit sig tillbaka. Han bestämmer sig för att bevisa sin oskuld genom att försöka få fast tjuven själv. Grace Kelly spelar en ung kvinna som tillsammans med sin välbärgade mor vistas på rivieran och får kontakt med The Cat. Romantik och gemensam jakt på tjuven följer...

Denna film är Hitchcock på myshumör. To Catch a Thief ska vara en romantisk thriller - och javisst, romantisk är den ju. Grant och Kelly hittar en laddning mellan sig, Grant är tillbakalutad och aningen loj medans Kelly är mer lekfull, och det finns absolut en smygande passion där. Men thriller? Nja, jag vet inte. Det är sofistikerat, snyggt och välfotat (en Oscar tillföll just Robert Burks bakom kameran), men tyvärr inte särskilt spännande. Lite segt, är jag ledsen att behöva säga.

Men väldigt tjusigt.
Betyg: 3/5