26 mars 2014

Swing Time (1936)

Huvudroller: Fred Astaire, Ginger Rogers, Victor Moore, Helen Broderick
Regissör: George Stevens
Producent: Pandro S. Berman
Manus: Howard Lindsay, Allan Scott, baserat på Portrait of John Garnett av Erwin S. Gelsey
Musik: Jerome Kern
Foto: David Abel
Studio: RKO Radio Pictures
Premiär: 27 augusti 1936
Svensk titel: Dansen går

Det var naturligtvis inte bara Al Jolson som använde sig av blackfacesminkning - det förekom lite varstans under den här perioden (ja, det hände faktiskt att även afroamerikanska artister blackfacesminkade sig). I ett av dansnumren ("Bojangles of Harlem") i denna film med Fred & Ginger så svingar Fred Astaire sina lurviga med sådan sminkning.
Fred Astaire och Ginger Rogers gjorde tio filmer tillsammans, och Swing Time brukar anses vara en av de bästa. (Top Hat från 1935 och Shall We Dance från 1937 är två exempel på andra verkliga klassiker med denna legendariska duo.)
Filmens story är tunnare än en oblat, dock. Astaire spelar en dansare och spelare som reser till New York City för att få ihop de 25 000 dollar som behövs till hans bröllop. Men en vacker dansös (Rogers) kommer i hans väg...
Men Swing Time är inte en film man ser för dess handling. Man ser den för dansnumren, och musiken. I detta avseende är filmen helt enkelt kalasbra. "Never Gonna Dance" brukar sägas vara ett av parets absolut bästa dansnummer. Jag kan i princip ingenting om dans, men man måste vara blind om man inte ser hur fantastiskt detta nummer är. Och Jerome Kerns musik... "The Way You Look Tonight" skrevs speciellt för Astaire och är ju en rent ljuvlig, och Oscarsvinnande, klassiker.
Man blir glad av den här filmen. Och det var nog meningen.
Kvalitetsunderhållning från en svunnen era.
Betyg: 3/5




23 mars 2014

The Jazz Singer (1927)

Huvudroller: Al Jolson, May McAvoy, Warner Oland, Eugenie Besserer
Regissör: Alan Crosland
Manus: Alfred A. Cohn, Jack Jarmuth efter pjäsen The Day of Atonement av Samson Raphaelson
Musik: Louis Silvers
Foto: Hal Mohr
Studio: Warner Bros.
Premiär: 6 oktober 1927
Svensk titel: Jazzsångaren

The Jazz Singer har gått till historien som den första långfilmen med synkroniserade dialogsekvenser, med andra ord markerar den både början på de kommersiella ljudfilmerna och stumfilmernas (gradvis) försvinnande.
Filmen blandar dock stumma avsnitt med ljuddito, och sång- och musiknummer.
The Jazz Singer handlar om en son till en judisk kantor, en musikalisk yngling som revolterar mot sin strängt religiösa familj, rymmer hemifrån och satsar på en karriär inom den "syndiga" jazzmusiken. Komplikationerna kommer naturligtvis som ett brev på posten och det blir mycken dramatik.
Detta är en film som väger tyngre som historiskt dokument än som filmisk upplevelse. Faktum är att den är ganska dålig. Det är övermåttan melodramatiskt och tämligen överspelat. Det finns ett par små pärlor bland musiknumren, dock.
Al Jolson i huvudrollen använder sig (som han så ofta gjorde) av sin patenterade blackfacesminkning och detta daterar naturligtvis filmen å det kraftigaste. Jag vill inte ge mig in i någon blackfacediskussion - det har gjorts bra på många andra håll - mer än att konstatera att detta är en grov stereotypmarkör som känns väldigt ofräsch och fördomsfull i ett mer upplyst tidevarv. Och rimligtvis även borde ha gjort det när det begav sig.
Kuriosa: Fadern spelas av svenskättlingen Warner Oland (född Verner Öhlund).
Betyg: 2/5



20 mars 2014

Rear Window (1954)

Huvudroller: James Stewart, Grace Kelly, Wendell Corey, Thelma Ritter
Regissör: Alfred Hitchcock
Producent: Alfred Hitchcock
Manus: John Michael Hayes, baserat på novellen It Had to Be Murder av Cornell Woolrich
Musik: Franz Waxman
Foto: Robert Burks
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 1 augusti 1954
Svensk titel: Fönstret åt gården

Något som karakteriserade James Stewarts 1950-tal som aktör, var hans återkommande samarbeten med två framstående regissörer: Den ene var Anthony Mann, med vilken han bl.a. gjorde flera kända westernfilmer - exempelvis Bend of the River, The Naked Spur (med Janet Leigh), The Far Country och The Man from Laramie. Den andre var Alfred Hitchcock. Stewart och Hitchcock gjorde fyra filmer tillsammans. Rear Window var nummer två i ordningen, och de övriga tre var Rope, The Man Who Knew Too Much (med Doris Day) och slutligen den fantastiska Vertigo (med Kim Novak).
James Stewart i medelåldern var en aktör med allt större (tillbakalutad) pondus att visa upp på vita duken - en större kraft och ännu fler nyanser i sitt spel.
Grace Kelly samarbetade tre gånger med Alfred Hitchcock - hon var en av hans absoluta favoritskådespelare; förutom Rear Window, så gjorde hon roller i demonregissörens Dial M for Murder och To Catch a Thief (med Cary Grant).
James Stewart spelar en fotograf som efter en olycka har sitt ena ben helt i gips och sittande i rullstol inte kan lämna sin lägenhet. Han får tiden att gå genom att via kikare betrakta sina grannar på fastighetens innergård och i deras bostäder. En kväll blir han övertygad om att grannen tvärs över innergården har mördat sin fru. Han börjar nysta upp mysteriet och engagerar också sin flickvän (Kelly) och sin sjuksköterska (en bra Thelma Ritter) i den alltmer rafflande historien...
Förutom att vara en av Hitchcocks mer sofistikerade filmer ur sceneri-, scenografi-, fotografi- och ljudhänseende, så är Rear Window en triumf för samspelet mellan Stewart och Kelly. Stewarts lite trötta fotograf med sin rätt cyniska världssyn får en lämplig motpol i Kellys kvicka och med lätt sarkastisk humor beväpnade societetskvinna. De passar utmärkt ihop, både som karaktärer och aktörer.
En bra film. Dock är väl slutet kanske inte fullt så nagelbitande spännande som ibland påståtts... Men det händer å andra sidan mycket sevärt på vägen dit.
Betyg: 4/5



17 mars 2014

The Philadelphia Story (1940)

Huvudroller: Cary Grant, Katharine Hepburn, James Stewart, Ruth Hussey
Regissör: George Cukor
Producent: Joseph L. Mankiewicz
Manus: Donald Ogden Stewart, Waldo Salt efter en pjäs av Philip Barry
Musik: Franz Waxman
Foto: Joseph Ruttenberg
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 26 december 1940
Svensk titel: En skön historia

En förstklassig screwballkomedi med tre av tidernas starkast lysande Hollywoodstjärnor överst i rollistan: Cary Grant, Katharine Hepburn och James Stewart.
Grant och Stewart var mitt uppe i framgångsrika filmkarriärer (Grant hade bl.a. gjort komedierna The Awful Truth och My Favorite Wife och äventyrsfilmen Gunga Din innan The Philadelphia Story, och Stewart hade bl.a. medverkat i Frank Capra-succéerna You Can't Take It With You och Mr. Smith Goes to Washington) men Katharine Hepburn var inne i en svacka.
Hon hade rönt framgångar på både scenen och vita duken under 1930-talets första hälft (hon hade ju exempelvis belönats med sin första Oscar - det skulle bli totalt fyra statyetter under karriären för denna suveräna skådespelare - för rollen i dramafilmen Morning Glory 1933), men senare under detta årtionde så tycktes hennes karriär ha kört fast. Hennes filmer floppade och Independent Theatre Owners of America stämplade henne (vid sidan av en rad andra aktörer) som "Box Office Poison". Med andra ord, hennes filmer gav usla intäkter.
Under 1939 spelade hon huvudrollen i pjäsen The Philadelphia Story på Broadway. Pjäsen skrevs av Philip Barry speciellt för henne, och hon var även med och finansierade projektet. Uppsättningen blev en succé, och när pjäsen gjordes till film av George Cukor (regi) och Donald Ogden Stewart (manus) så var Hepburn given i huvudrollen.
The Philadelphia Story blev en av 1940 års största filmsuccéer. Katharine Hepburn sa om sin roll: "I gave her life and she gave me back my career."
Filmen handlar om en societetskvinna vars bröllopsplaner kompliceras av det samtidiga uppdykandet av dels hennes ex-make (Grant) och dels en skvallerjournalist (Stewart). Detta är en rapp och välskriven screwballkomedi på hög nivå, med lysande stjärnor i huvudrollerna och flera duktiga aktörer bland birollerna. Dialogen är underhållande och skrattet sällan långt borta, men framför allt Hepburn använder sig av en mångfacetterad palett och hennes rollprestation griper på flera vis. "(...) humor, aggression, nervositet och känslighet", karakteriserade författaren Charles Higham hennes rollporträtt. En formulering som är tämligen på pricken.
En klockren filmkomedi, väldigt sevärd. Donald Ogden Stewart belönades med en Oscar för sitt manus, och James Stewart fick en statyett för sin skådespelarinsats.
1956 kom en annan filmversion av samma story, kallad High Society. Men denna, med Bing Crosby, Grace Kelly och Frank Sinatra i huvudrollerna, är inte lika minnesvärd som The Philadelphia Story.
Betyg: 5/5



14 mars 2014

Screwball comedy

Screwball var en sorts filmkomedier som producerades i Hollywood främst under 1930- och 40-talet. De var ofta publikmagneter av stora mått och hade inte sällan dåtidens allra största skådespelarnamn i sina rollistor.
Även om det nu var länge sedan som screwballkomedin blomstrade, så händer det att det än idag dyker upp nya filmer som tydligt inspirerats av dessa gamla klassiker.
Regissörer som förknippas med genren är exempelvis Frank Capra, Ernst Lubitsch, Preston Sturges och Howard Hawks, och kända skådespelare som ofta återfinns i screwballkomedier är Cary Grant, Katharine Hepburn, Jean Arthur, Claudette Colbert, Clark Gable, James Stewart, Gary Cooper, Irene Dunne, Jean Harlow och Carole Lombard. Med flera!
Termen screwball kommer från den amerikanska nationalsporten baseball: 
"There's a pitch in baseball called a screwball, which was perfected by a pitcher named Carl Hubbell back in the 1930s. It's a pitch with a particular spin that sort of flutters and drops, goes in different directions, and behaves in very unexpected ways... Screwball comedy was unconventional, went in different directions, and behaved in unexpected ways..." skrev den amerikanske filmaren och filmvetaren Andrew Bergman i sin doktorsavhandling.
Under Stora Depressionen fanns en längtan efter hoppfulla (men även socialt klasskritiska) filmer och eskapism där biobesökarna kunde drömma sig bort en stund. Det är väl ingen slump att screwballkomedierna växte fram under just denna tidsepok.
Denna filmtyp kan ha ingredienser tagna från t.ex. slapstick, situationskomedi, romantisk komedi och fars, men även från Shakespeares komedier.
Men vad karakteriserar då en screwballkomedi?
Filmkritikern Andrew Sarris har definierat screwballkomedin som "en sexkomedi utan sex", och det är väl en aspekt i sammanhanget. Sexet ersätts av rappa, vitsiga och slagfärdigt underhållande dialogdueller (se t.ex. His Girl Friday med Cary Grant och Rosalind Russell). Skilsmässor och omgiften är vanligt förekommande (The Awful Truth, The Philadelphia Story m.fl.) och möten/konflikter mellan personer från olika samhällsklasser likaså (Bringing Up Baby, It Happened One Night m.fl.). Farsartade situationer kan uppstå: I Bringing Up Baby tar Cary Grant och Katharine Hepburn hand om en tam leopard. Slapstick förekommer: Jag vet inte hur många gånger Henry Fonda drumlar omkull i The Lady Eve. I screwballkomedierna fanns också ofta en humoristisk kamp mellan könen (något som var nytt för Hollywood vid denna tid) där kvinnan gärna är den starkare individen och mannen ser sin maskulinitet som hotad.
Det finns massor av roliga och bra filmer inom denna genre. De är inte ovanliga i mina filmhyllor, och kommer med jämna mellanrum att dyka upp här i bloggen.
Av de filmer jag skrivit om så är The Lady Eve och Mr. Deeds Goes to Town de enda screwballkomedierna hittills. Men det kommer fler, tro mig.

 Carole Lombard och William Powell i "My Man Godfrey", 1936.

 Clark Gable och Claudette Colbert i "It Happened One Night", 1934.

 Miriam Hopkins och Herbert Marshall i "Trouble in Paradise", 1932.

 Gary Cooper och Barbara Stanwyck i "Ball of Fire", 1941.

Cary Grant och Rosalind Russell i "His Girl Friday", 1940.

12 mars 2014

A Place in the Sun (1951)

Huvudroller: Montgomery Clift, Elizabeth Taylor, Shelley Winters, Anne Revere
Regissör: George Stevens
Producent: George Stevens
Manus: Michael Wilson, Harry Brown, baserat på romanen An American Tragedy av Theodore Dreiser och pjäsen med samma namn av Patrick Kearney
Musik: Franz Waxman
Foto: William C. Mellor
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 14 augusti 1951
Svensk titel: En plats i solen

Det fanns något svårgripbart i Montgomery Clifts ansikte som på vita duken signalerade en desperation och känsla av stundande undergång. Han kunde gestalta ett lidande, ett behövande, i princip genom att bara visa sig. Men på samma gång fanns en oroande aning om att saker och ting inte på något vis kunde sluta väl för honom.
Den känslan uppenbarar sig relativt omgående i den här filmen.
A Place in the Sun är, namnet till trots, ett mycket mörkt drama. Montgomery Clift spelar en ung fattig man som vill arbeta sig upp på en rik släktings fabrik. Han träffar en flicka som också jobbar på fabriken och de inleder ett förhållande, men ynglingens ambitioner att ta sig in i societeten gör att han snart nästlar in sig själv i ett ödesdigert triangeldrama. Detta får fasansfulla konsekvenser.
Clift gör ett säkert porträtt av sin rollfigur, men Shelley Winters som hans plågade fästmö är minst lika, om inte mer, minnesvärd. Hon bär karaktärens känslor utanpå skinnet och det gör ont att följa hennes resa genom berättelsen. En stark rolltolkning.
Filmen är tragisk men mycket sevärd. Den belönades med sex Oscars, bl.a. för bästa regi, manus och foto. Aktörerna fick inga statyetter, men både Clift och Winters var nominerade.
Betyg: 4/5






7 mars 2014

The Maltese Falcon (1941)

Huvudroller: Humphrey Bogart, Mary Astor, Gladys George, Peter Lorre
Regissör: John Huston
Producent: Hal B. Wallis
Manus: John Huston, baserat på en roman av Dashiell Hammett
Musik: Adolph Deutsch
Foto: Arthur Edeson
Studio: Warner Bros.
Premiär: 3 oktober 1941
Svensk titel: Riddarfalken från Malta

En tidig film noir, och en både superb och klassisk sådan. Humphrey Bogart glänser i en av sina paradroller, privatdetektiven Sam Spade, i det första av flera lyckade samarbeten mellan honom och den sedermera legendariske regissören/manusförfattaren John Huston. De skulle bl.a. komma att göra filmer som The Treasure of the Sierra Madre (1948), Key Largo (1948) och The African Queen (1951) tillsammans.
Jakten på - och intrigerna och falskspelet kring - en mycket värdefull statyett föreställande en falk utgör filmens story. Hårdkokt atmosfär och ond bråd död ett par av ingredienserna. Sam Spade dras in i historien i samband med mordet på en kollega, och Mary Astor spelar den femme fatale som drar in honom i den.
Mary Astor började sin skådespelarkarriär som tonåring under stumfilmstiden, en karriär som toppades av en birolls-Oscar i The Great Lie (inspelad samma år som The Maltese Falcon). Hon spelade bl.a. mot Clark Gable och Jean Harlow i Red Dust 1932 och mot Claudette Colbert och Don Ameche i Midnight 1939, och skrev fem romaner. Hennes femme fatale i The Maltese Falcon spelas med passande desperation och är en perfekt motvikt till Bogarts coole detektiv.
Bogart gör sin Sam Spade med en klockren blandning av hårdhet och hjärta, en tuffing som varit med förr och som har tillgång till både skjutvapen och ett skarpt intellekt. Såväl smockan som den slipade repliken hänger i luften när Spade är närvarande.
Flera biroller är sevärda. Inte minst Peter Lorre förtjänar att nämnas för sin gestaltning av en svettig och bekymrad skurkfigur.
Betyg: 4/5



4 mars 2014

Double Indemnity (1944)

Huvudroller: Barbara Stanwyck, Fred MacMurray, Edward G. Robinson, Jean Heather
Regissör: Billy Wilder
Producent: Buddy DeSylva, Joseph Sistrom
Manus: Billy Wilder, Raymond Chandler, efter en roman av James M. Cain
Musik: Miklós Rózsa
Foto: John F. Seitz
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 6 september 1944
Svensk titel: Kvinna utan samvete

Film noir-milstolpen Double Indemnity är ett verk av mästerregissören Billy Wilder, som också gjorde klassiker som Sunset Boulevard med William Holden och Gloria Swanson, Some Like it Hot med Marilyn Monroe, Tony Curtis och Jack Lemmon och Ace in the Hole med Kirk Douglas.
En kvinna och hennes älskare går samman för att mörda hennes make och samtidigt tillskansa sig en ansenlig summa försäkringspengar. Men saker och ting går inte helt som planerat, och desperationen ökar i takt med att storyns huvudfigurer på varsitt håll börjar smida andra planer...
Detta är förstklassig film noir, med typiska ingredienser och hårdkokt atmosfär. Dialogen är rapp och knivskarp, Fred MacMurrays speakerröst klockren och aktörerna mycket bra.
Barbara Stanwyck är perfekt i sin roll - framförandets kombination av intagande karisma och sensualism och stigande desperation är imponerande. Fred MacMurray lyser inte lika självklart som Stanwyck, men han passar bra i rollen och gör en solid insats. Edward G. Robinson är rent briljant i sin biroll som snokande försäkringstjänsteman.
Det mest slående med Double Indemnity är att den är konstant spännande, från första till sista filmrutan. Hur många filmer kan man säga det om?
Rekommenderas å det ivrigaste.
Betyg: 4/5



2 mars 2014

Animal Crackers (1930)

Huvudroller: Groucho, Chico, Harpo och Zeppo Marx, Lillian Roth, Margaret Dumont
Regissör: Victor Heerman
Manus: Bert Kalmar, Harry Ruby, George S. Kaufman
Musik: Bert Kalmar, Harry Ruby
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 23 augusti 1930
Svensk titel: Muntra musikanter

Animal Crackers var brödernas andra långfilm, och baserad på deras egen Broadwaymusikal (med samma namn) från 1928.
Filmen går i deras tidiga, vilt anarkistiska stil och framför allt Chicos och Harpos karaktärer (Signor Emanuel Ravelli och The Professor) härjar och jäklas med i princip alla som kommer i deras väg. Storyn - i den mån det finns någon, den är lätt glömd - rör en stöld av ett känt konstverk under ett party för upptäcksresanden Captain Spaulding (Groucho) hemma hos societetsdamen Mrs Rittenhouse (Margaret Dumont). Mer minnesvärda än själva historien är två sångnummer - Hooray for Captain Spaulding och Grouchos Hello, I Must Be Going.
Groucho och Chico kör sina sedvanliga ordleksdueller och Harpo är lika surrealistisk som alltid.
Filmen som helhet är inte lika bra som vare sig de tidiga klassikerna Duck Soup eller Horse Feathers, eller den senare, smått magiska A Night at the Opera, men för mig personligen innehåller den en av de absolut roligaste scenerna i en Marxfilm någonsin. Den är mycket kort, härligt idiotisk och mycket lätt att missa: Spaulding dikterar ett brev för sin sekreterare (Zeppo) och när denne helt frankt avslöjar att han utelämnat stora delar av innehållet i brevet eftersom han inte tyckte att raderna var viktiga, så blir Spaulding ilsken och försöker lappa till honom. Följden blir att Spaulding missar grovt och närapå fäller sig själv i en hastig viftning som får åtminstone mig att gapskratta varje gång jag ser scenen. Nåja, det är svårt att förklara. Det hela går mycket snabbt, är helt oväntat, kommenteras knappt av de närvarande och är över lika fort som det kom. Filmens höjdpunkt!
Jag har tyvärr inte hittat något klipp. Ni får helt enkelt tro på mitt ord och se filmen. :-)
Betyg: 3/5