Regissör: Orson Welles
Producent: Orson Welles
Manus: Herman J. Mankiewicz, Orson Welles
Musik: Bernard Herrmann
Foto: Gregg Toland
Studio: RKO Radio Pictures
Premiär: 1 maj 1941
Svensk titel: En sensation
Orson Welles första långfilm.
Han spelar den påhittade (men av verkliga personer - bl.a. William Randolph Hearst - möjligen inspirerade) tidningsmagnaten Charles Foster Kane. Filmen berättar om Kanes liv, från fattig pojke som blir ivägskickad hemifrån av sina föräldrar för att få ett bättre liv hos en förmögen bankman, till idealist inom tidningsvärlden och sedermera maktgalen krösus och slutligen isolerad excentriker.
Citizen Kane har genom decennier och i alla möjliga sammanhang blivit kallad för en av de bästa filmer som någonsin gjorts, om inte den allra bästa. Detta är en åsikt som delats av både kritiker, filmskapare och fans. Självklart beror det väl som alltid på vem man frågar, och såklart också när man frågar, men faktum är att Citizen Kane funnits på "bästa"-listorna både länge och väl, och fortsätter att göra så, tillsammans med andra storheter såsom The Godfather, Ladri di biciclette (på svenska: Cykeltjuven), Casablanca, Vertigo, Goodfellas, etc. Det är dock inte min avsikt att försöka avgöra hur sådana här listor ska se ut - heller inte ifall Citizen Kane platsar på dylika. Sånt är helt enkelt bara så sanslöst svårt, och till syvende och sist - subjektivt.
Citizen Kane är en väldigt bra film, det kan vi slå fast tycker jag. Den upplevdes nog som smått revolutionerande när den kom, med sin experimentella och icke-linjära berättarstil, sitt innovativa och fantasifulla foto och sina många inslag av fejkad dokumentär.
Det är framför allt dessa aspekter av filmen som gör den så bra. Och det är imponerande att detta är ett verk av en debuterande långfilmsregissör. Orson Welles var väl antagligen lika mycket galning som geni, men oavsett vad så är detta en hejdundrande ambitiös film och en skickligt regisserad sådan. Man förstår att den stack ut ganska rejält då den hade premiär 1941.
Skådespelarinsatserna är till största del mycket goda, och det är lite befriande att de stora stjärnorna skiner med sin frånvaro. Här finns istället några fina karaktärsskådespelare, och flera som kom att samarbeta med Welles ett flertal gånger framöver - bl.a. den duktige Everett Sloane. Joseph Cotten kom senare att bli en stjärna, en direkt följd av hans samarbeten med Welles under det tidiga 1940-talet.
Filmens svaghet, däremot, heter Orson Welles. Alltså inte regissören, producenten eller manusförfattaren Welles - utan aktören. Han spelar Charles Foster Kane i olika åldrar; dels sin egen ålder (ca 25), dels medelåldern, dels ålderdomen. Han får hjälp av make-up (framgångsrikt i fråga om medelålders-Kane, mindre lyckat i fråga om ålderdoms-Kane) men det hjälper inte hela vägen. Han gör visserligen en karismatisk yngre Kane, med ett passande lätt diaboliskt leende på läpparna, och det funkar alldeles utmärkt - men problemen uppstår när han ska göra den äldste versionen av sin rollfigur. Hans kroppsspråk är här mycket besynnerligt och detta tar tyvärr massor av fokus. Man börjar se den unge mannen som försöker spela en gammal, och det var ju knappast meningen. Helheten funkar ju ändå, men det är lite synd.
Totalt sett är det dock en väldigt bra film. Se den!
Man skulle kunna tro att det kom ett veritabelt Oscars-regn över denna film som kallats för världens bästa, men så var inte fallet. Den var nominerad till nio stycken, men vann "bara" en - den för bästa manus.
Betyg: 4/5
Betyg: 4/5
Orson Welles vid filmens premiär 1941.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar