Regissör: Malcolm St. Clair
Producent: Malcolm St. Clair
Manus: Sylvia Thalberg, Frank Butler, Joe Farnham
Musik: Arthur Freed, Nacio Herb Brown
Foto: William H. Daniels
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 20 mars 1930
Svensk titel: Befordrad till äkta man
Joan Crawford blev en omtalad stjärna under stumfilmsepoken, och var en av de skådespelare som till synes ganska obehindrat klarade övergången till ljudfilm - och blev lika, om inte mer, känd och berömd där.
Bland hennes stumfilmer finns det ett antal som är värda att nämna, exempelvis genombrottet Our Dancing Daughters (ett drama från 1928 där Crawford med framgång spelar en s.k. "flapper" (klicka här!) - en modern kvinna som lyssnade på jazz, klädde sig "vågat" och inte brydde sig om hur en ung kvinna "borde" bete sig), det biografiska dramat Dreams of Love (1928) och Our Modern Maidens (ett drama från 1929 där hon återigen gestaltar en "flapper", den här gången mot bl.a. Douglas Fairbanks, Jr.). Just "flapper"-rollerna gjorde Crawford legendarisk, skulle man väl kunna påstå.
Den romantiska dramakomedin Untamed (1929, mot Robert Montgomery) var hennes första ljudfilm, och en kassasuccé.
Montana Moon blev nummer två. Den fick problem med censuren på grund av scener där det dricks alkohol (känsliga saker under Förbudstiden), men blev även denna en kommersiell framgång.
Något jag har ganska svårt att förstå mig på. Det är nämligen en ganska usel film.
Den handlar om romansen och kulturkrockarna mellan en rikemansdotter (en "flapper"-roll för Joan Crawford, återigen) och Johnny Mack Browns sjungande cowboy (en typ av karaktär som här gjorde sin entré på vita duken) och det man mest sitter och fokuserar på är dessa aktörers brottningsmatch med en bedrövligt kass dialog. Joan Crawford var ju en begåvad skådespelare så hon kommer undan med det mesta, men värre blir det för Johnny Mack Brown. Han var ju egentligen footballspelare, och att döma av den här filmen (jag har inte sett någon mer av hans insatser, han gjorde en mängd filmer) så borde han fokuserat på den karriären.
Dialogen är så dåligt skriven att man sitter och skruvar på sig i soffan. Och cowboysarna i Montana framställs som endimensionella, i princip enstaviga, tröga och enfaldiga spån. Jetsetfolket från New York (Crawfords unga kvinna med sällskap) skildras ju i och för sig som festande, dekadenta pappdockor, men de kan åtminstone prata begripligt.
Det hela ska väl vara humor, men för en modern åskådare blir det bara jobbigt.
Några bra sångnummer (bl.a. av Cliff Edwards, rösten bakom Jiminy Cricket - Benjamin Syrsa) och Crawfords karisma och ändå solida talang (som lyser igenom trots manuset och "dialogen") räddar detta pekoral från total härdsmälta.
Men helhetsbedömningen blir ändå att detta är en lättglömd film som man klarar sig fint utan.
Betyg: 2/5
Betyg: 2/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar