Orchestra Wives (1942)

Huvudroller: Ann Rutherford, George Montgomery, Cesar Romero, Glenn Miller
Regissör: Archie Mayo
Producent: William LeBaron
Manus: Karl Tunberg, Darrell Ware, efter en story av James Prindle
Musik: Alfred Newman, Harry Warren, Mack Gordon
Foto: Lucien Ballard
Studio: 20th Century Fox
Premiär: 4 september 1942
Svensk titel: Orkesterfruar

En tämligen lättviktig men ganska underhållande musikfilm där Glenn Miller och hans band har centrala roller och i princip spelar sig själva, fast under påhittade namn/rollfigurer.

Det här med "musikfilmer" och "musikaler" och vad som egentligen ska kallas vad är en distinktion som ibland kan kännas väldigt flytande. Hur och när epiteten ska användas beror nog mycket på vem man frågar. För min del är skillnaden sålunda: I en musikal används musiken och sången för att föra handlingen framåt och/eller tydligt illustrera det som händer i filmen. Se t.ex. Singin' in the Rain som ett klockrent prov på detta. I en musikfilm däremot, finns det lika gott om sång och musik, men där nyttjas dessa inslag mer som en kuliss eller del av storyn som är mer som fernissa av densamma. Ett underhållande pynt helt enkelt. Musiken är viktig för berättelsen men är liksom inte inbakad i den berättande dialogen. Typ. Förstår ni?

Orchestra Wives är en musikfilm.

Ann Rutherford spelar en naiv ung kvinna som blir kär i och gifter sig med trumpetaren Bill Abbot (George Montgomery). Hon följer med hans band på en turné och blir snart indragen i alla de intriger som de övriga "orkesterfruarna" ägnar sig åt.

Glenn Miller och hans band (som medverkade i två långfilmer - den första var Sun Valley Serenade från 1941 med bl.a. Milton Berle) utgör filmens orkester och är vitala för handlingen. Miller själv gör väl ingen monumental skådespelarinsats, men musiken är förstås klockren swing. Och väl egentligen den största behållningen med Orchestra Wives.

Filmen väger som sagt ganska lätt, men underhåller helt okej som romantisk komedi med mycket musik. Cesar Romero som trumpetarens sidekick är den aktör som här lämnar det mest minnesvärda avtrycket, i en ensemble som är rätt blek överlag.

Musiken är viktigast, och bäst.
Betyg: 2/5