Holiday Inn (1942)

Huvudroller: Bing Crosby, Fred Astaire, Marjorie Reynolds, Virginia Dale
Regissör: Mark Sandrich
Producent: Mark Sandrich
Manus: Claude Binyon, Elmer Rice, efter en story av Irving Berlin
Musik: Irving Berlin
Foto: David Abel
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 4 augusti 1942
Svensk titel: Värdshuset Fritiden

Ett stycke lätt underhållning i form av en sång- och dansfilm med lika delar musik, sång, dans, humor, romantik och nostalgisk americana.

Holiday Inn (med den obeskrivligt osnygga svenska titeln Värdshuset Fritiden) handlar om två rivaliserande underhållare - en sångare (Bing Crosby) och en dansare (Fred Astaire) - som uppträder på ett värdshus (ägt av den förstnämnde) som bara har öppet under amerikanska storhelger (Thanksgiving, jul, nyår, Valentine's Day, etc.). Här slåss de (bildligt talat) om en kvinnlig kollegas (Marjorie Reynolds) gunst och försöker på olika vis bräcka varandras scenframträdanden.

Det här är finfin, tillbakalutad underhållning. En film utan större pretentioner än att glädja och tjusa och bjuda på sina huvudrollsinnehavares tidlösa talanger: Den som gillar Bing Crosbys basbaryton och Fred Astaires danssteg får här full valuta för pengarna. Dessa gentlemän var underhållare av en typ som jag med bestämdhet hävdar inte finns längre.

Holiday Inn är ett bra exempel på klassiska Hollywood som eskapism - en värmande, glädjande och nostalgisk verklighetsflykt och tidsresa, en sorts film som gör sig så bra i ett bekvämt och varmt soffhörn.

Och musiken får vi naturligtvis inte glömma. Det här är lika mycket Irving Berlins film som Crosbys och Astaires. Tolv av sångerna skrevs direkt för filmen, och kronan på verket är naturligtvis denna julsångernas julsång, Crosbys kanske största evergreen - "White Christmas".

Lätt underhållning, som sagt. Men ack så njutbar.
Betyg: 3/5