Regissör: George Stevens
Producent: Pandro S. Berman
Manus: Howard Lindsay, Allan Scott, baserat på Portrait of John Garnett av Erwin S. Gelsey
Musik: Jerome Kern
Foto: David Abel
Studio: RKO Radio Pictures
Premiär: 27 augusti 1936
Svensk titel: Dansen går
Det var naturligtvis inte bara Al Jolson som använde sig av blackfacesminkning - det förekom lite varstans under den här perioden (ja, det hände faktiskt att även afroamerikanska artister blackfacesminkade sig). I ett av dansnumren ("Bojangles of Harlem") i denna film med Fred & Ginger så svingar Fred Astaire sina lurviga med sådan sminkning.
Fred Astaire och Ginger Rogers gjorde tio filmer tillsammans, och Swing Time brukar anses vara en av de bästa. (Top Hat från 1935 och Shall We Dance från 1937 är två exempel på andra verkliga klassiker med denna legendariska duo.)
Filmens story är tunnare än en oblat, dock. Astaire spelar en dansare och spelare som reser till New York City för att få ihop de 25 000 dollar som behövs till hans bröllop. Men en vacker dansös (Rogers) kommer i hans väg...
Men Swing Time är inte en film man ser för dess handling. Man ser den för dansnumren, och musiken. I detta avseende är filmen helt enkelt kalasbra. "Never Gonna Dance" brukar sägas vara ett av parets absolut bästa dansnummer. Jag kan i princip ingenting om dans, men man måste vara blind om man inte ser hur fantastiskt detta nummer är. Och Jerome Kerns musik... "The Way You Look Tonight" skrevs speciellt för Astaire och är ju en rent ljuvlig, och Oscarsvinnande, klassiker.
Man blir glad av den här filmen. Och det var nog meningen.
Kvalitetsunderhållning från en svunnen era.
Betyg: 3/5
Betyg: 3/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar