Love Finds Andy Hardy (1938)

Huvudroller: Mickey Rooney, Judy Garland, Lewis Stone, Lana Turner
Regissör: George B. Seitz
Producenter: Lou L. Ostrow, Carey Wilson
Manus: Vivien R. Bretherton, William Ludwig, Aurania Rouverol
Musik: David Snell
Foto: Lester White
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 22 juli 1938
Svensk titel: Andy Hardy och kärleken

"Andy Hardy" var en karaktär, spelad av Mickey Rooney, som gav upphov till en serie om sexton långfilmer mellan 1937 och 1958. I första filmen, A Family Affair från 1937, var unge Hardy en sidokaraktär men snart kom han att stå i centrum för dessa komedier som handlade om hans familj och deras öden och eskapader. Efter den femtonde filmen, Love Laughs at Andy Hardy från 1946, var det nog inte tänkt att det skulle göras några fler, men 1958 återkom man med Andy Hardy Comes Home (karaktären hade då blivit vuxen) och ambitionen var att fortsätta med filmserien. Filmen floppade dock, och några fler blev det aldrig.

Andy Hardy-filmerna representerar, som Rooneys agent Red Doff uttryckte saken i samband med premiären av Andy Hardy Comes Home,  "(...) good, warm, wholesome family comedy - no violence, no monsters, no sex!". En väldigt bra sammanfattning - och Love Finds Andy Hardy är inget undantag från detta.

Filmen handlar om tonårige Andy Hardys kärleksbekymmer inför den stora julbalen i den lilla staden i mellanvästern där han bor. Judy Garland (hon gjorde tre Andy Hardy-filmer) och Lana Turner (en tidig roll för henne) medverkar som två av de tre flickor som Andy Hardy blir känslomässigt involverad med.

Mickey Rooney med sin livliga, roliga spelstil är klockren som Andy Hardy, och personkemin mellan honom och Judy Garland (som såklart sjunger några sånger också) är mycket fin.

Det här är en sentimental komedi om livet bland vanliga, hederliga människor i det idealiserade "small town America". En värld (i allra högsta grad nu svunnen) där de unga respekterar sina föräldrar, där invånarna i den lilla staden är fromma, patriotiska, generösa och toleranta, där skämten är rumsrena och där mammorna är hemmafruar med förkläde runt midjan och nybakade äppelpajer på fönsterbrädan. Andy Hardy slänger sig med uttryck som "Gee, this is swell!", "Darn tootin'!" och "Doggone tootin'!".

Det är käckt och rejält men samtidigt roligt och underhållande tack vare hantverksskickligheten och skådisarnas lyskraft. Säkert inte en film i allas smak, men om man som jag uppskattar klassisk americana så är det ändå svårt att stå emot charmen i det hela.

Mickey Rooney och Judy Garland jobbade ofta tillsammans, inte minst i sång- och dansfilmer, och var ett väldigt populärt par på vita duken när det begav sig. I en dokumentär från 1992 beskrev Rooney mycket fint deras vänskap:

"Judy and I were so close we could've come from the same womb. We weren't like brothers or sisters but there was no love affair there; there was more than a love affair. It's very, very difficult to explain the depths of our love for each other. It was so special. It was a forever love. Judy, as we speak, has not passed away. She's always with me in every heartbeat of my body."

Betyg: 3/5