Regissör: Michael Curtiz
Producenter: Harry Joe Brown, Gordon Hollingshead
Manus: Casey Robinson, efter en roman av Rafael Sabatini
Musik: Erich Wolfgang Korngold
Foto: Ernest Haller, Hal Mohr
Studio: Warner Bros.
Premiär: 28 december 1935
Svensk titel: Kapten Blod
Captain Blood blev Errol Flynns genombrottsfilm och gjorde honom till stjärna och den naturlige arvtagaren till Douglas Fairbanks inom den s.k. swashbuckler-genren (länk). Swashbuckler är ett svåröversatt engelskt ord. Man skulle eventuellt kunna ge det betydelsen "skrävlande fäktare", "äventyrare", "våghals" eller liknande. Det handlar hur som helst om en slags heroisk arketyp som fäktas med värja eller svärd och kännetecknas av sina ridderliga ideal. Rötterna till denna typ av karaktär finns i europeisk äventyrslitteratur, men har då alltså även gett upphov till en särskild filmgenre. Sjörövarfilmer från klassiska Hollywood är ett bra exempel på dylika.
Även Olivia de Havilland slog igenom med Captain Blood (hennes blott fjärde långfilm) - filmen var f.ö. det första av hela åtta samarbeten mellan henne och Flynn.
Flynn spelar doktorn Peter Blood som tillsammans med ett gäng medfångar flyr från den ö där de hålls som slavar efter att ha blivit dömda för uppror mot kungadömet i 1600-talets England. För att revanschera sig blir de pirater och röjer runt med stulet fartyg, värjor och ett frejdigt humör i Västindien.
Basil Rathbone spelar en partner/rival till Blood, och dessa möts i en duell som hör till filmens höjdpunkter. (Rathbone, Flynn och de Havilland spelade senare mot varandra ånyo i The Adventures of Robin Hood (länk) från 1938.)
Errol Flynn var perfekt i den här typen av roller; en driftig, atletisk äventyrare som med skicklig värja, snitsiga repliker och ett charmigt leende härjade på vita duken. En arketypisk filmhjälte, helt enkelt.
Captain Blood är en underhållande film, ett stycke medryckande eskapism. Miljöerna är spännande, regin skicklig i de storslagna och imponerande fäktnings- och bataljscenerna, och stjärnorna i de ledande rollerna lyser fint. Dialogen är dessutom riktigt bra; den är kryddad med gott humör och humor och i stort sett alla repliker är skrivna och framförda med en omsorgsfull formuleringsförmåga som gör hela spektaklet riktigt njutbart.
Betyg: 4/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar