Psycho (1960)

Huvudroller: Anthony Perkins, Vera Miles, John Gavin, Janet Leigh
Regissör: Alfred Hitchcock
Producent: Alfred Hitchcock
Manus: Joseph Stefano, efter en roman av Robert Bloch
Musik: Bernard Herrmann
Foto: John L. Russell
Studio: Shamley Productions, Paramount Pictures
Premiär: 16 juni 1960
Svensk titel: Psycho

När vi skriver året 1960 så befinner vi oss verkligen i slutet av den klassiska Hollywoodepoken. Ja, vissa skulle säkert hävda att denna era vid det laget faktiskt var över: Televisionen hade under 1950-talet gjort sitt intåg med dunder och brak och de dominanta jättarna till filmstudior (Metro-Goldwyn-Mayer, Warner Bros, 20th Century Fox, Paramount, Universal, Columbia, United Artists och RKO Radio Pictures) hade börjat tappa mark till de oberoende aktörerna. (RKO övergav filmindustrin helt och hållet 1959.) Men Psycho, från 1960, är ett verk av en av de stora, legendariska regissörerna och en film som både är och känns klassisk. Om ni förstår vad jag menar. Nåja - den platsar i min samling, den platsar på bloggen och den räknas inte sällan till den klassiska epoken. Låt oss strunta i hårklyverierna.

Janet Leigh spelar en kvinna vid namn Marion Crane som hamnar på ett ödsligt beläget motell efter att ha förskingrat pengar från sin arbetsgivare. Motellet ägs och drivs av den psykiskt störde Norman Bates (Anthony Perkins) - en ung man med ett, ska vi säga, komplicerat förhållande till sin mor. Mötet mellan Marion Crane och Norman Bates får ödesdigra konsekvenser för kvinnan, och historien kring detta börjar sakta men säkert nystas upp av hennes syster (Vera Miles) och fästman (John Gavin).

Psycho är väl mest berömd och omtalad för den otäcka "duschscenen", men filmen är mycket mer än så. Hitchcock bygger upp en stark och ondskefull atmosfär i en mycket spännande och skrämmande film där alla ingredienser bidrar å det väsentligaste till den övertygande helheten; manuset och dialogen, fotot, musiken, scenografin, rekvisitan, klippningen - och naturligtvis aktörerna. Inte minst Perkins är rysansvärt trovärdig, men de övriga huvudrollsinnehavarna är också mycket bra.

Hitchcock bygger upp det hela på sitt sedvanliga och skickliga vis; med nyanser och hintar i berättelsen, blindspår och ledtrådar... och filmens klimax blir en effektfull chock.

En av häxmästarens bästa filmer, helt klart.
Betyg: 4/5