Regissör: Leo McCarey
Producent: Herman J. Mankiewicz
Manus: Bert Kalmar, Harry Ruby, Arthur Sheekman, Nat Perrin
Musik: Bert Kalmar, Harry Ruby
Foto: Henry Sharp
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 17 november 1933
Svensk titel: Fyra fula fiskar
Av de tidiga Marxfilmerna (med andra ord, de som gjordes med Zeppo) så brukar Duck Soup benämnas som den klart bästa. Och det är mycket lätt att skriva under på det omdömet. Visserligen var den ur intäktssynpunkt en besvikelse (den gick sämre än sina föregångare - t.ex. Monkey Business och Horse Feathers) men numera räknas den som en tveklös Marxklassiker.
Storyn är enkel men effektiv; det bankrutta landet Freedonia utser Rufus T. Firefly (Groucho) till sin nye president/diktator, och denne förklarar omgående krig mot grannlandet Sylvania på grund av ett svartsjukedrama.
Zeppo spelar Fireflys sekreterare, och Chico och Harpo gör minnesvärda roller som två osedvanligt klantiga spioner.
Duck Soup är anmärkningsvärd i det att varken Chico eller Harpo har några musikaliska nummer, men det spelar i denna film mindre roll eftersom det finns så mycket annat att njuta av; storyn är kul, dialogen vass och fullpepprad med högkvalitativa ordlekar och gapskrattframkallande skämt och upptåg. Tempot är högt och det är verkligen raka puckar som gäller, från start till mål. Kanske särskilt Groucho glänser i den här filmen, han är i sitt esse och levererar sina one-liners med perfekt tajming och känsla.
Flera scener har blivit klassiker - inte minst "spegelscenen" (se nedan) och Chico och Harpos uppgörelser med en hetlevrad lemonadförsäljare. Filmens överlägsna sångnummer är den stora scen som utspelas när krigsutbrottet mellan Freedonia och Sylvania är ett faktum.
Kuriosa: I Woody Allens mästerverk Hannah and Her Sisters (1986) så används Duck Soup som ett fullständigt avgörande argument för att livet är värt att leva.
Kan en film få en bättre recension än så?
Betyg: 4/5
Betyg: 4/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar