Om bloggen

Jag älskar film. Och kanske särskilt film från "the Golden Age of Hollywood" - alltså i runda slängar tidsperioden mellan The Jazz Singer 1927 och tidigt 60-tal. Det som ofta också kallas det "klassiska Hollywood". Då de kvinnliga stjärnorna kunde heta Katharine Hepburn och Lauren Bacall, och de manliga Cary Grant och James Stewart. För att bara nämna några.

Jag älskar film. Men jag är ingen filmvetare. Jag tycker att detta bör poängteras. Jag har inga ambitioner att vara "allvetande", jag är inte skolad inom filmvetenskapen. Att jag på sin höjd är autodidakt skiner säkert igenom i mina "analyser". MEN jag är en hyfsat receptiv entusiast, och jag älskar dessa gamla filmer.

Den här bloggen handlar om min filmsamling från denna klassiska, gyllene Hollywoodepok. Jag tar upp de filmer som ingår i min ständigt växande samling, och jag pratar om dessa på olika vis. Möjligen ett och annat utöver detta. Man får se vad det utvecklar sig till.

Vad är det då med "Hollywoods gyllene era" som är så tilldragande? Varför älskar jag dessa filmer?

Ja, till att börja med handlar det om det fenomen som journalisten Karin Magnusson kallade "att vara nostalgisk inför en tid man inte upplevt". Kort sagt en kanske längtansfull känsla som man rent personligen förknippar med något man älskar och skulle velat ha varit med om "då det begav sig". Jag tror inte det handlar om att det skulle varit "bättre förr" - vår bästa tid är ju, som bekant, nu. Det är bara så enkelt att man skulle velat vara med!

Dock: Jag har ingen naiv tro på att världen var fantastisk på den tiden. Det utspelade sig världskrig och hemskheter precis som idag, relationer mellan kön, samhällsklasser och människor av olika ursprung lämnade en del övrigt att önska.

Det är filmerna jag bloggar om.

Personligen är jag förtjust i tanken att till vardags bära kostym med väst, hatt och rock (apropå 30- och 40-talet) men det är en helt annan historia.

Jag gillar också känslan av filmen som matiné, verklighetsflykt, dröm. "Drömfabrik" är ju en benämning som ofta förknippas med gamla Hollywoodfilmer från denna de stora filmstudiornas era. Jag vet, det låter mossigt..."drömfabrik". Men det ligger något i det.

Jag uppskattar också dessa filmers fokus på aktörerna och berättelsen. Kameran lägger ingen tonvikt på sig själv, så att säga. Det är historien och karaktärerna som är det centrala.

Slutligen så är jag fascinerad av USA, detta mångfacetterade, besynnerliga land där borta i väst. Jag har rest en del, men har fortfarande USA kvar att besöka. Det är så många delar av denna kontinent jag vill se att jag inte riktigt vet var jag ska börja...

Men detta är, som det heter, någonting helt annat. Den här bloggen ska handla om film.

Nu kör vi. Tystnad, tagning!

Cary Grant, Katharine Hepburn och James Stewart i "The Philadelphia Story", 1940.