Den 1:a juli var en dag av filmhistorisk betydelse, då en av de sista nu levande stjärnorna från "The Golden Age of Hollywood" - Olivia de Havilland - fyllde 100 år.
Hon föddes i Tokyo av engelska föräldrar 1916. Hennes far var engelskaprofessor och sedermera patentjurist, och hennes mor en teaterskådespelare som skolats vid Royal Academy of Dramatic Art i London, och de Havilland fick en god utbildning och lärde sig uppskatta de sköna konsterna.
Hennes syster, Joan Fontaine (1917-2013), blev också en framgångsrik skådespelare.
Olivia de Havilland debuterade på vita duken 1935 med en roll i en filmatisering av William Shakespeares A Midsummer Night's Dream, och efter filmer som exempelvis piratäventyret Captain Blood (1935) och kostymdramat Anthony Adverse (1936) så slog hon igenom stort i The Adventures of Robin Hood 1938 - ett av totalt åtta samarbeten med Errol Flynn, för övrigt.
Warner Bros., som gjorde Robin Hood-filmen, lyckades dock inte erbjuda henne tillräckligt utmanande roller efter denna block buster. När Metro-Goldwyn-Mayers producent David O. Selznick flaggade för att han ville ha henne med i 1939 års Gone with the Wind, så lobbade de Havilland så framgångsrikt för Jack Warners hustru att Warner Bros. gick med på att släppa henne för denna MGM-produktion. Filmen blev en fenomenal framgång, och betraktas idag som en verklig klassiker, och de Havilland fick sin första Oscarsnominering för birollen som Melanie Hamilton.
Denna roll utstrålade en lågmäld dignitet och inre styrka och detta skulle kunna stå som ledord för Olivia de Havillands framtoning och talang som skådespelare, i kombination med en varm naturlighet, intellektuell mognad och tidlös skönhet. En stjärna med lyskraft och integritet.
Efter sin återkomst till Warner Bros. krävde hon bättre och mer dramatiska roller än de ofta ointressanta (mer eller mindre) dussinfilmer hon blev erbjuden. Bolaget stängde av henne i sex månader för hennes vägran att göra filmer som inte intresserade henne. De Havilland stämde då Warner Bros. och avgick med segern i den rättsprocess som följde.
Efter andra världskriget började hon få mer utmanande och substantiella roller. 1947 fick hon sin första Oscarsstayett, för huvudrollen i det romantiska dramat To Each His Own som hon gjorde för Paramount Pictures. En god revansch efter problemen med Warner Bros. Hon gjorde dubbla roller som tvillingsystrar i det psykologiska dramat The Dark Mirror (1946) och rosades för sin insats i The Snake Pit (1948), en av de första filmerna som på ett seriöst sätt skildrade mentalsjukdom. Hon belönades med sin andra Oscar för sin huvudroll i dramat The Heiress (1949), där hon spelade mot Montgomery Clift.
1949 fick hon sitt första barn och vid 1950-talets början gjorde hon sina första betydande teaterroller och drog ner på antalet framträdanden på vita duken. Hon flyttade till Paris vid 50-talets mitt (där bor hon fortfarande) och vid början av 1960-talet gjorde hon sina sista filmhuvudroller, bl.a. i den psykologiska thrillern Hush... Hush, Sweet Charlotte (1964) där hon spelade mot Bette Davis.
Från mitten av 60-talet började hon också göra hyllade framträdanden i TV-serier. 1988 pensionerade hon sig som skådespelare.
2008 belönades hon med National Medal of Arts i USA, och 2010 blev hon medlem av den franska Hederslegionen. Två mycket tunga erkännanden av en kvinna som faktiskt borde kallas den amerikanska filmens "Grand Old Lady".
Här på bloggen har jag hittills skrivit om fyra filmer där Olivia de Havilland medverkar - det blir flera, det lovar jag (klicka på titlarna för att läsa blogginläggen): The Adventures of Robin Hood, Gone with the Wind, Strawberry Blonde och Captain Blood.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar