Regissör: Gregory La Cava
Producent: Gregory La Cava
Manus: Gregory La Cava, Allan Scott, efter en pjäs av Robert L. Buckner, Walter Hart och romanen February Hill av Victoria Lincoln
Musik: Werner R. Heymann
Foto: Joseph H. August
Studio: RKO Radio Pictures
Premiär: 22 mars 1940
Svensk titel: Den smala vägen
Ett socialrealistiskt drama med Ginger Rogers - som väl nuförtiden är mest känd som danspartner till Fred Astaire i en rad underhållande filmer - och Joel McCrea.
Internet Movie Database beskriver filmen sålunda: 'Girl from the "wrong" side of the tracks falls in love with an ambitious young man from the "right" side of the tracks.' En kortfattad programförklaring som är tämligen på pricken. Ginger Rogers spelar en ung kvinna som lever med sin prostituerade mor, sin bildade men gravt alkoholiserade far, sin mormor (f.d. prostituerad, av allt att döma) och sin unga lillasyster i ett fallfärdigt ruckel i en fattig del av staden. Hon har bestämt sig för att inte gå i sin mors och mormors fotspår, och försöker slå sig fri från familjens eländiga tillvaro. Hon möter en äldre man som kallas Gramp (Henry Travers) som driver en liten restaurang tillsammans med den ovan nämnde yngre mannen från "rätt sida av spåren" (Joel McCrea). Hon gifter sig med den unge mannen och börjar arbeta på restaurangen. Allt verkar toppen, men hon har ljugit och undanhållit delar av sin bakgrund, och snart kommer verkligheten ikapp det unga paret...
Socialrealismen i den här filmen funkar till viss del, framför allt när man lämnar skildringen av den unga kvinnans familj - i dessa scener (som dock, vilket ska nämnas, inte är helt utan förtjänster - framför allt gällande skådespeleriet) badar man stundtals i klyschor och fördomar som känns dammiga. Bättre blir det när man fokuserar på paret i huvudrollerna. Här blir det mer trovärdigt och stundtals gripande. Joel McCrea är bra i den här typen av roll, en "straight man" inte utan mänskliga brister och tillkortakommanden, men filmens lysande stjärnor för mig är Ginger Rogers och Henry Travers. Rogers spelar jordnära och enkelt och hennes tolkning blir starkt berörande på ett anspråkslöst sätt. Travers gör även han en mycket fin insats, han agerar med små medel och blir minnesvärd i sitt varma porträtt av restaurangägaren.
Filmens slut blir alldeles för lättköpt, dock. Här känns det att Primrose Path har 75 år på nacken.
Jag rekommenderar den ändå, framför allt för Rogers och Travers skull. De är mycket sevärda här.
Betyg: 3/5
Betyg: 3/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar