Week-End at the Waldorf (1945)

Huvudroller: Ginger Rogers, Walter Pidgeon, Van Johnson, Lana Turner
Regissör: Robert Z. Leonard
Producent: Arthur Hornblow Jr.
Manus: Samuel Spewack, Bella Spewack, Guy Bolton, efter romanen Grand Hotel av Vicki Baum
Musik: Johnny Green
Foto: Robert H. Planck
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 4 oktober 1945
Svensk titel: Människor på hotell

Waldorf Astoria i New York City är ett av världens mest kända och berömda lyxhotell, sedan 1931 beläget på den flashiga Park Avenue på Manhattan. (Det byggdes ursprungligen - och stod färdigt 1893 - på Fifth Avenue, men revs och flyttades 1929 för att ge plats åt Empire State Building.) Det blev redan från början känt för vräkiga fester och lyxiga galamiddagar, och det är ännu idag väldigt prestigefyllt att bo på Waldorf Astoria.

Week-End at the Waldorf handlar om en handfull gäster och anställda på detta hotell och utspelar sig alltså under en helg. Det blir naturligtvis en späckad veckända; kärlekshistorier och -förvecklingar äger rum, man gör affärer, äter och dricker och underhåller varandra. Det är glamoröst och stilfullt, romantiskt och roligt - en luxuös tårtbit eskapism, helt enkelt.

Ginger Rogers och Walter Pidgeon utgör det ena kärleksparet, och Van Johnson och Lana Turner det andra. Särskilt de senare bjuder på en mycket intagande och rörande historia som värmer ända ner i hjärteroten. Speciellt Van Johnson i rollen som en (i flera bemärkelser) sårad stridsflygare är bra; han gör en anspråkslös men fin rolltolkning vars intryck dröjer sig kvar.

Men det positiva med Week-End at the Waldorf är att det är en härlig ensemblefilm. Den är överlag välspelad, manuset är fint genomarbetat och trots att de komiska scenerna har inslag av springa-i-dörrar-fars så blir det aldrig hysteriskt utan filmen håller sig genomgående sofistikerad. Precis som själva hotellet.

Den (när det begav sig) berömde bandledaren Xavier Cugat är med och spelar sig själv, i bl.a. en väldigt rolig scen ihop med Van Johnson.

För mig är detta en otroligt bra och underhållande film som jag vill stanna kvar i, så att säga. Så fort jag hade sett den så ville jag se den igen. Det är ett oerhört gott betyg.

Värt att notera är att samma historia filmades 1932 som Grand Hotel (samma titel som ursprungsromanen) - en ännu mer stjärnspäckad film, med Greta Garbo, John Barrymore, Joan Crawford och Lionel Barrymore i huvudrollerna.

Lana Turner (som inte figurerat på bloggen tidigare) debuterade på vita duken redan som 16-åring 1937, och gjorde sig på 1940-talet ett namn som leading lady och sexsymbol. Hon kan förutom denna film ses i bl.a. det romantiska krigsdramat Somewhere I'll Find You (1942, med Clark Gable - de gjorde fyra filmer ihop), romantiska komedin Slightly Dangerous (1943), film noir-dramat The Postman Always Rings Twice (1946, med John Garfield) och äventyret The Three Musketeers (1948, med Gene Kelly).

Fotnot: Tyvärr har jag inte hittat något klipp att lägga upp här. Ni får helt enkelt tro på mig när jag bedyrar att det är en väldigt bra film!
Betyg: 4/5