Love on the Run (1936)

Huvudroller: Joan Crawford, Clark Gable, Franchot Tone, Reginald Owen
Regissör: W. S. Van Dyke
Producent: Joseph L. Mankiewicz
Manus: Gladys Hurlbut, John Lee Mahin, Manuel Seff, efter en story av Alan Green, Julian Brodie
Musik: Franz Waxman
Foto: Olive T. March
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 20 november 1936
Svensk titel: Glada syndare

En lättviktare till screwballkomedi, och det sjunde av totalt åtta samarbeten mellan det tidiga 1930-talets "kung" och "drottning" av Hollywood, Clark Gable och Joan Crawford. En vita duken-duo vars dokumenterat fina personkemi kunde nyttjas som förevändning för att rädda (eller att ursäkta) mindre intressanta filmmanus.

Love on the Run handlar om en brud på rymmen från sitt bröllop och en förslagen tidningsreporter på ständig jakt efter nya scoop som av en slump träffas och dras in i en spionhärva och får se sig jagade runt i Europa, såväl till flygs, tågs och fots. Filmiskt djup saknas naturligtvis men de komiska scenerna är många och stundtals muntert galna på ett ganska smittande sätt.

Filmen var en ekonomisk succé men fick blandad kritik när det begav sig. New York Herald Tribune: "A lot of [happy] nonsense has been strung together... a fantastic and insubstantial narrative, with the result that it is almost continuously amusing and frequently hilarious..." New York Times, å andra sidan: "A slightly daffy cinematic item of absolutely no importance."

Filmhistorikern och -kritikern Leonard Matlin skrev senare att filmen inte var något annat än en sämre variant på It Happened One Night (läs om den här), komediklassikern med Clark Gable och Claudette Colbert. Jag kan nog hålla med Matlin lite grann här. Båda är ju komiska road movies, men det är ju såklart inte så tacksamt att jämföras med just It Happened One Night, som är en toppenfilm.

Love on the Run är festlig underhållning för stunden, och en lättsmält sådan. Men ibland är det ju precis detta man behöver. Några sköna garv och inte så mycket mer.

Men det man framför allt får när man ser denna film, det är förstås Clark Gable och Joan Crawford. Filmen lever till största delen på deras stjärnglans, som var avsevärd. Det syns också lång väg att de trivdes tillsammans på vita duken - deras personkemi är strålande, ledig, smittande.
Betyg: 3/5