Regissör: Cecil B. DeMille
Producent: Cecil B. DeMille
Manus: Waldemar Young, Sidney Buchman, efter en pjäs av Wilson Barrett
Musik: Rudolph G. Kopp
Foto: Karl Struss
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 30 november 1932
Svensk titel: I korsets tecken
Ett påkostat och hejdundrande kostymspektakel regisserat av den legendariske Cecil B. DeMille, mannen bakom sådana klassiker som exempelvis The Ten Commandments - som han faktiskt gjorde två gånger, som stumfilm 1923 och ljuddito 1956, Cleopatra (1934), Samson and Delilah (1949) och The Greatest Show on Earth (1952).
Stora, brett upplagda, episka filmer var DeMilles specialitet, och även The Sign of the Cross följer denna linje. Här skyggar man inte för vare sig komplicerade masscener, flashiga kostymer eller påkostad scenografi.
Filmen utspelar sig år 64 e. Kr. och handlar om hur kristna förföljdes, fängslades, torterades och avrättades i dåtidens Rom. En kärlekshistoria mellan prefekten Marcus Superbus (Fredric March) och en ung kristen kvinna (Elissa Landi) blir själva storyn med ovanstående som fond och förutsättning.
Det är tämligen välgjort och ganska medryckande, men slagsmåls- och stridsscenerna är taffliga och föråldrade och det blir mer komiskt än otäckt när gladiatorer och kristna dödsdömda får tampas med björnar, krokodiler och gorillor inför amfiteaterns illustra jätteskara dekadenta romare.
The Sign of the Cross är ett slående exempel på en Hollywoodfilm som gjordes innan den s.k. produktionskoden togs i bruk. Denna kod anammades 1934 av Motion Picture Producers and Distributors of America för att hindra alltför "vågade" filmer (beträffande bl.a. sex och våld) från att se dagens ljus, och är ett tänkbart ämne för ett särskilt blogginlägg nån gång framöver. Filmen innehåller bl.a. en känd/ökänd scen där Claudette Colbert (som kejsarinnan Poppaea) badar i mjölk, och en "lesbisk" danssekvens.
Colbert, Fredric March och Charles Laughton är tre starka skäl till att se The Sign of The Cross. En samling självlysande aktörer. Framför allt Laughton är sevärd här. Hans loje, plufsige och dekadente Nero är en ren fröjd att beskåda!
(Jag har tyvärr inte hittat något vettigt filmklipp att lägga upp.)
Betyg: 3/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar