Lobbykort

Filmaffischer kan ju som bekant vara väldigt tjusiga, men en annan gammal besläktad företeelse är s.k. lobby cards (jag kallar dem "lobbykort" i brist på annan bättre svensk översättning).

Lobbykorten används inte längre i amerikanska biografer och tillverkas inte heller för nutida filmer, och är precis som gamla filmaffischer samlarobjekt för cineaster och andra entusiastiska individer.

De var helt enkelt som en sorts små filmaffischer, ca 27 x 35 cm i storlek, som placerades i biografernas foajéer och användes för att locka potentiell biopublik genom att visa upp stillbilder från olika scener i filmerna. De dök för första gången upp under det tidiga 1910-talet och var då egentligen ingenting annat än svartvita fotografier. Men redan på 1920-talet hade de flesta studior övergått till färgtryck och mer eller mindre påhittig formgivning.

Idag är lobbykorten som sagt hett villebråd på samlarmarknaden, säkert mycket för att de ofta är grafiskt tilltalande men också för att de på ett fantasieggande sätt visar upp dåtidens stora stjärnor i nyckelscener från klassiska filmer.

Vad sägs om följande kavalkad?

Baby Face (1933)

Battling Butler (1926)

Big Business Girl (1931)

Blonde Crazy (1931)

Citizen Kane (1941)

Design for Living (1933)

Double Indemnity (1944)

Easy Living (1937)

Fools for Scandal (1938)

G Men (1935)

Grand Hotel (1932)

Holiday (1938)

In Name Only (1939)

It Happened One Night (1934)

Just Imagine (1930)

Little Women (1933)

London After Midnight (1927)

My Best Girl (1927)

Our Dancing Daughters (1928)

Queen Christina (1933)

Smart Money (1931)

Spellbound (1945)

Sunny Side Up (1929)

The Circus (1928)

The Cocoanuts (1929)

The Sea Beast (1926)

The Way to Love (1933)

The Westerner (1940)

The Wizard of Oz (1939)

Today We Live (1933)

Love on the Run (1936)

Huvudroller: Joan Crawford, Clark Gable, Franchot Tone, Reginald Owen
Regissör: W. S. Van Dyke
Producent: Joseph L. Mankiewicz
Manus: Gladys Hurlbut, John Lee Mahin, Manuel Seff, efter en story av Alan Green, Julian Brodie
Musik: Franz Waxman
Foto: Olive T. March
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 20 november 1936
Svensk titel: Glada syndare

En lättviktare till screwballkomedi, och det sjunde av totalt åtta samarbeten mellan det tidiga 1930-talets "kung" och "drottning" av Hollywood, Clark Gable och Joan Crawford. En vita duken-duo vars dokumenterat fina personkemi kunde nyttjas som förevändning för att rädda (eller att ursäkta) mindre intressanta filmmanus.

Love on the Run handlar om en brud på rymmen från sitt bröllop och en förslagen tidningsreporter på ständig jakt efter nya scoop som av en slump träffas och dras in i en spionhärva och får se sig jagade runt i Europa, såväl till flygs, tågs och fots. Filmiskt djup saknas naturligtvis men de komiska scenerna är många och stundtals muntert galna på ett ganska smittande sätt.

Filmen var en ekonomisk succé men fick blandad kritik när det begav sig. New York Herald Tribune: "A lot of [happy] nonsense has been strung together... a fantastic and insubstantial narrative, with the result that it is almost continuously amusing and frequently hilarious..." New York Times, å andra sidan: "A slightly daffy cinematic item of absolutely no importance."

Filmhistorikern och -kritikern Leonard Matlin skrev senare att filmen inte var något annat än en sämre variant på It Happened One Night (läs om den här), komediklassikern med Clark Gable och Claudette Colbert. Jag kan nog hålla med Matlin lite grann här. Båda är ju komiska road movies, men det är ju såklart inte så tacksamt att jämföras med just It Happened One Night, som är en toppenfilm.

Love on the Run är festlig underhållning för stunden, och en lättsmält sådan. Men ibland är det ju precis detta man behöver. Några sköna garv och inte så mycket mer.

Men det man framför allt får när man ser denna film, det är förstås Clark Gable och Joan Crawford. Filmen lever till största delen på deras stjärnglans, som var avsevärd. Det syns också lång väg att de trivdes tillsammans på vita duken - deras personkemi är strålande, ledig, smittande.
Betyg: 3/5

Week-End at the Waldorf (1945)

Huvudroller: Ginger Rogers, Walter Pidgeon, Van Johnson, Lana Turner
Regissör: Robert Z. Leonard
Producent: Arthur Hornblow Jr.
Manus: Samuel Spewack, Bella Spewack, Guy Bolton, efter romanen Grand Hotel av Vicki Baum
Musik: Johnny Green
Foto: Robert H. Planck
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 4 oktober 1945
Svensk titel: Människor på hotell

Waldorf Astoria i New York City är ett av världens mest kända och berömda lyxhotell, sedan 1931 beläget på den flashiga Park Avenue på Manhattan. (Det byggdes ursprungligen - och stod färdigt 1893 - på Fifth Avenue, men revs och flyttades 1929 för att ge plats åt Empire State Building.) Det blev redan från början känt för vräkiga fester och lyxiga galamiddagar, och det är ännu idag väldigt prestigefyllt att bo på Waldorf Astoria.

Week-End at the Waldorf handlar om en handfull gäster och anställda på detta hotell och utspelar sig alltså under en helg. Det blir naturligtvis en späckad veckända; kärlekshistorier och -förvecklingar äger rum, man gör affärer, äter och dricker och underhåller varandra. Det är glamoröst och stilfullt, romantiskt och roligt - en luxuös tårtbit eskapism, helt enkelt.

Ginger Rogers och Walter Pidgeon utgör det ena kärleksparet, och Van Johnson och Lana Turner det andra. Särskilt de senare bjuder på en mycket intagande och rörande historia som värmer ända ner i hjärteroten. Speciellt Van Johnson i rollen som en (i flera bemärkelser) sårad stridsflygare är bra; han gör en anspråkslös men fin rolltolkning vars intryck dröjer sig kvar.

Men det positiva med Week-End at the Waldorf är att det är en härlig ensemblefilm. Den är överlag välspelad, manuset är fint genomarbetat och trots att de komiska scenerna har inslag av springa-i-dörrar-fars så blir det aldrig hysteriskt utan filmen håller sig genomgående sofistikerad. Precis som själva hotellet.

Den (när det begav sig) berömde bandledaren Xavier Cugat är med och spelar sig själv, i bl.a. en väldigt rolig scen ihop med Van Johnson.

För mig är detta en otroligt bra och underhållande film som jag vill stanna kvar i, så att säga. Så fort jag hade sett den så ville jag se den igen. Det är ett oerhört gott betyg.

Värt att notera är att samma historia filmades 1932 som Grand Hotel (samma titel som ursprungsromanen) - en ännu mer stjärnspäckad film, med Greta Garbo, John Barrymore, Joan Crawford och Lionel Barrymore i huvudrollerna.

Lana Turner (som inte figurerat på bloggen tidigare) debuterade på vita duken redan som 16-åring 1937, och gjorde sig på 1940-talet ett namn som leading lady och sexsymbol. Hon kan förutom denna film ses i bl.a. det romantiska krigsdramat Somewhere I'll Find You (1942, med Clark Gable - de gjorde fyra filmer ihop), romantiska komedin Slightly Dangerous (1943), film noir-dramat The Postman Always Rings Twice (1946, med John Garfield) och äventyret The Three Musketeers (1948, med Gene Kelly).

Fotnot: Tyvärr har jag inte hittat något klipp att lägga upp här. Ni får helt enkelt tro på mig när jag bedyrar att det är en väldigt bra film!
Betyg: 4/5

North by Northwest (1959)

Huvudroller: Cary Grant, Eva Marie Saint, James Mason, Jessie Royce Landis
Regissör: Alfred Hitchcock
Producent: Alfred Hitchcock
Manus: Ernest Lehman
Musik: Bernard Herrmann
Foto: Robert Burks
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 28 juli 1959
Svensk titel: I sista minuten

En film som kallats "den första James Bond-filmen", med en aktör (Cary Grant) som senare faktiskt var påtänkt (men avfärdad, då han bara ville skriva kontrakt på en enstaka film) för rollen som just James Bond i Dr. No 1962.

North by Northwest brukar anses vara en av Alfred Hitchcocks bästa filmer, stundom sedd som den allra bästa. Det är inte mycket jag har att invända mot detta; den här filmen är ruggigt bra, uppe på samma nivå som häxmästarens Vertigo, Rear Window och Psycho.

Cary Grant spelar en alldaglig reklamman som råkar bli misstagen för att vara någon helt annan - han blir jagad av agenter från en mystisk organisation och blir dessutom oskydligt anklagad för mord och därmed också jagad av polisen. Hans väg korsas även av en kvinnlig spion (Eva Marie Saint) i denna frostiga Kalla Kriget-historia.

Hitchcock är i sitt esse här; North by Northwest är en slipad och snygg filmberättelse, full av sådana detaljer och vändningar som denne regissör var en mästare på. Som alltid är filmen en helhet där ingenting lämnas åt slumpen. Allt passar ihop och skapar ett verk som är heltäckande och mycket väl sammanhängande; musik (av den återkommande Hitchcock-kompositören Bernard Herrmann), fotografiska lösningar, klippning, scenografi, rekvisita, ja till och med förtexterna. En stilistisk och stilbildande film, inte minst manusmässigt. Och med flera scener som blivit ikoniska. Jag tänker då naturligtvis på exempelvis sekvensen där Grant jagas av ett besprutningsflygplan samt slutscenerna uppe på Mount Rushmore.

En ytterst välgjord och spännande film. Grant är perfekt i huvudrollen, Saint ackompanjerar honom bra och James Mason kallt ruggig som ledaren för den ovan nämnda organisationen.
Martin Landau (senare känd från bl.a. TV-serien Mission: Impossible) återfinns i en biroll som underhuggare åt Mason.

North by Northwest rekommenderas varmt. En rackarns bra spionthriller.

Intressant dessutom att leka med tanken att Cary Grant skulle kunnat ha blivit James Bond istället för Sean Connery. Hade det funkat?

Den frågan låter jag stå obesvarad. Svårt att föreställa sig kanske, med facit (Connery, den överlägsne Bond) i hand.
Betyg: 5/5

Gott nytt år!

Med detta lilla inlägg vid 2015 års sista skälvande dagar vill jag, naturligtvis, önska er alla ett riktigt gott nytt år! Låt oss hoppas att 2016 blir ett bättre år för mänskligheten.

Men oavsett hur det kommer att se ut så tänker jag fortsätta ägna mig åt den form av eskapism som tittande på gamla klassiska Hollywoodfilmer innebär. Verklighetsflykt behöver ju inte nödvändigtvis vara något man ägnar sig åt bara för att det är dåliga tider. Det kan man göra ändå! Enkom för att det är kul.

För att fira in det nya året kommer här en tecknad kortfilm från 1938, Let's Celebrake! med Popeye the Sailor. Eller Karl-Alfred, som han brukar kallas i Sverige. Håll till godo!

The African Queen (1951)

Huvudroller: Humphrey Bogart, Katharine Hepburn, Robert Morley, Peter Bull
Regissör: John Huston
Producenter: Sam Spiegel, John Woolf
Manus: John Huston, James Agee, Peter Viertel, John Collier, efter en roman av C. S. Forester
Musik: Allan Gray
Foto: Jack Cardiff
Studio: United Artists
Premiär: 23 december 1951
Svensk titel: Afrikas drottning

Ett möte mellan två av filmhistoriens största stjärnor, Humphrey Bogart och Katharine Hepburn, i den film som blev den första och enda där Bogart belönades med en Oscarsstatyett för sin insats.

Hepburn spelar en strikt missionär som under första världskriget slår följe med en alkoholiserad flodbåtskapten (Bogart såklart) på hans skuta The African Queen för att undkomma tyskarnas framfart i Belgiska Kongo. Deras historia präglas inledningsvis av friktion och konflikter då de helt enkelt kommer från totalt skilda världar, men efter hand då de under omständigheterna och de svårigheter de möter tvingas att samarbeta så växer mer ömsinta känslor fram.

The African Queen (filmen alltså, inte båten) har status som en stor och omsusad klassiker, men man kanske ska fundera lite på vad denna status kommer utav. Missförstå mig rätt - det är en bra film, men så hejdundrande oförglömlig är den inte. Den vilar egentligen bara på en sak, nämligen samspelet mellan de två stjärnorna i huvudrollerna. Detta är i och för sig ingen dålig sak. Men problemet är väl att filmen egentligen inte har så mycket mer.

Förutom den inledande sekvensen som ger lite bakgrund och känsla, och det överraskande slutet, så är detta ett kammarspel mellan Bogart och Hepburn, där de får ordentligt med utrymme att glänsa med utstrålning och samspel. Det här handlar om flodbåtskaptenen och missionären, och någon direkt plats för andra karaktärer finns knappt inte. Och jo, Bogart och Hepburn räcker långt. Det gör de ju faktiskt.

Men det handlar väl helt enkelt om hur man ser på denna film, vilken attityd och typ av förväntning man har. Vill man se Bogart och Hepburn tillsammans, då får man rejält med valuta för pengarna. De är förstås mycket bra här, båda två. Vill man se en äventyrsfilm i skuggan av ett världskrig, i en exotisk miljö, då blir man måhända lite besviken. Åtminstone om man känner till hur hajpad filmen brukar vara. För känslan blir ju, trots allt, att The African Queen passar lika bra (ja kanske bättre, vad vet jag) på en teaterscen - styrd av lite slipad regi och kreativ scenografi.

Men se den, det tycker jag. Bogart och Hepburn bjuder på god personkemi, lite drama, lite humor.

Filmen spelades till stor del in "on location" i Uganda och Kongo, och inspelningarna kännetecknades av spartanskt leverne och sjukdomar i produktionsteamet. Bogart skröt senare om att han var den ende som inte blev magsjuk under inspelningen - detta berodde enligt honom på att han undvek att dricka vattnet, utan istället konsekvent höll sig till whiskey.
Betyg: 3/5

God Jul!

Den uppmärksamme läsaren har säkert noterat att inläggen på Klassiska Hollywood för närvarande inte dimper ner i samma mängd som tidigare... och ja, det stämmer. Privatliv och jobb har helt enkelt pockat på väldigt mycket (välförtjänt) uppmärksamhet den senaste tiden. Detta betyder emellertid icke att bloggen inte lever! Ingalunda betyder det heller att mitt filmintresse eller -samlande av "rullar" från Hollywoods fantastiska och gyllene era på något vis sviktar eller har svalnat. Det kommer fortsätta att samlas, tittas och skrivas.

Så nu, för att inte bli för långrandig, vill jag helt enkelt önska er, mina kära läsare, en riktigt god jul!

Och finns det något bättre sätt att göra detta på än med ett klassiskt, Hollywoodskt julkort med Mickey och Minnie Mouse från 1939?

A Yank in the R.A.F. (1941)

Huvudroller: Tyrone Power, Betty Grable, John Sutton, Reginald Gardiner
Regissör: Henry King
Producenter: Louis Edelman, Darryl F. Zanuck
Manus: Karl Tunberg, Darrell Ware, efter en story av Melville Crossman
Musik: Alfred Newman
Foto: Ronald Neame, Leon Shamroy
Studio: 20th Century Fox
Premiär: 26 september 1941
Svensk titel: En yankee flyger till London

Ett välgjort och hyfsat spännande romantiskt krigsdrama som handlar om och spelades in under det första stadiet av andra världskriget, innan USA gått med i striderna.

Tyrone Power spelar den amerikanske piloten Tim Baker som får anställning som bombflygare vid det brittiska flygvapnet. Väl i London träffar han sin f.d. flickvän Carol Brown (Betty Grable) som arbetar för Women's Auxiliary Air Force och sjunger på en nattklubb på kvällarna. De återupptar sin stormiga relation, samtidigt som hennes klubbframträdanden uppmärksammas av flera flygare, bl.a. Bakers befäl vid bombflyget. De romantiska komplikationerna avlöser varandra alltmedan kriget rasar allt värre och Bakers uppdrag blir farligare och farligare.

A Yank in the R.A.F. (Royal Air Force, alltså) är en sevärd film som till stor del lever (och klarar sig bra) på Powers och Grables utstrålningar och de välgjorda (och till viss del så att säga autentiska) och snygga flygscenerna.

Powers rollfigur Tim Baker är inte en karaktär som omedelbart väcker publikens sympatier, dock. Han verkar till en början mest tänka på pengar och sin egen karriär, han är notoriskt otrogen och tämligen respektlös mot kvinnor - ja, bakom det charmiga leendet (Tyrone Power sågs ju mycket riktigt ofta som inte så mycket mer än en stilig matinéfavorit - även om han faktiskt kunde agera) finns här helt enkelt en ganska omogen drummel. Men han växer en del genom sina upplevelser av kriget, och karaktären blir ju aldrig ointressant. Inte heller Betty Grables rollfigur är särskilt trevlig egentligen. Detta med ärlighet och trohet är något som de båda ignorerar å det livligaste.

På papperet kan det tyckas en smula problematiskt att i en långfilm bjuda på två huvudkaraktärer som är så pass osympatiska, men så endimensionella är de ju inte. De är väl människor, helt enkelt. Och därmed (mer eller mindre) intressanta.

Men vi talar inte om något filmiskt mästerverk här. Dock är den klart värd att se.

Betty Grable var både aktör, sångerska och dansare, och mycket populär under 40- och 50-talet. 1947 var hon den högst betalda underhållaren i USA. Förutom denna film så kan hon ses i bl.a. musikalen Mother Wore Tights (1947, härlig titel för övrigt) och romantiska komedin How to Marry a Millionaire (1953, med Marilyn Monroe och Lauren Bacall).
Betyg: 3/5

 

 



A Star Is Born (1937)

Huvudroller: Janet Gaynor, Fredric March, Adolphe Menjou, May Robson
Regissör: William A. Wellman
Producent: David O. Selznick
Manus: William A. Wellman, Robert Carson, Dorothy Parker, Alan Campbell
Musik: Max Steiner
Foto: W. Howard Greene
Studio: United Artists
Premiär: 20 april 1937
Svensk titel: Hollywood

Den första versionen av en story som filmats flera gånger; även 1954 med Judy Garland och James Mason (den kanske mest kända upplagan) och 1976 med Barbra Streisand och Kris Kristofferson.

En ung kvinna från landet tillbringar all sin tid på biograferna och drömmer om att komma in vid filmen (som det så fint hette på den tiden). Med ekonomisk hjälp av sin mormor reser hon till Hollywood för att pröva lyckan. Det blir inte lätt, men hennes väg korsas av en rumlande, alkoholiserad manlig skådespelare vars karriär och stjärna oundvikligen är på väg neråt. Hon får chansen att spela mot honom, och snart är det hon som är det största dragplåstret av de två. De gifter sig och vi får följa hur hennes stjärna lyser allt starkare medans hans blir svagare och svagare och till slut slocknar helt.

Det här är ett drama där Hollywood skildras både cyniskt/ironiskt och romantiskt, och även om manuset bitvis gör det lite för lätt för sig så är det en sevärd film. Långt ifrån något mästerverk, men den har helt klart sina förtjänster. Framför allt i form av de bägge huvudrollsinnehavarna, Janet Gaynor och Fredric March, som båda två är bra. March kunde vara intensiv och nedtonad på en och samma gång på ett ganska coolt vis, om man får uttrycka sig lite folkligt, och Gaynor är trovärdig som kvinnan från landet som behåller sin naturliga ärlighet trots berömmelsens strålglans.

Fotot är i färg, vilket inte var helt vanligt 1937, och belönades med en Oscar, precis som manuset. Den senare statyetten känns, som sagt, kanske inte helt klockren.

Men, men. Som helhet är filmen helt okej! Med viss guldkant, tack vare sina stjärnor.
Betyg: 3/5

Modern Times (1936)

Huvudroller: Charlie Chaplin, Paulette Goddard, Henry Bergman, Stanley "Tiny" Sandford
Regissör: Charlie Chaplin
Producent: Charlie Chaplin
Manus: Charlie Chaplin
Musik: Charlie Chaplin
Foto: Ira H. Morgan, Roland Totheroh
Studio: United Artists
Premiär: 5 februari 1936
Svensk titel: Moderna tider

Så är det då dags för en av filmhistoriens mest legendariska, berömda och kända gestalter att kliva in på bloggen - Charlie Chaplin.

När han 1934 började sina förberedelser för Modern Times, så planerade Chaplin att med denna göra sin första ljudfilm. Men han övergav dessa planer och gjorde den till en stumfilm - en arena där han skapat sin berömmelse och där han var mest bekväm. 1936 hade ju ljudfilmen sedan flera år tillbaka etablerat sig och i princip blivit det gällande sättet att producera skapelser för vita duken, men Chaplin var rädd att förlora publik ifall han skulle utveckla sin ikoniske luffarkaraktär till en ljudfilmsfigur.

Modern Times är sålunda en sen stumfilm, även om här finns inslag av ljud. Vissa hörbara repliker ingår, även om de är få, och ljudeffekterna är synkroniserade. Också Chaplins berömda version av Léo Daniderffs komiska sång "Je cherche après Titine" är helt hörbar - det var här som filmpubliken för första gången fick lyssna till Charlie Chaplins röst.

Filmen är en komisk satir och ett romantiskt melodrama över två vilsna, vinddrivna karaktärer (Chaplins luffare och Paulette Goddards föräldralösa unga kvinna) och deras desperata försök att överleva i den moderna, industrialiserade världen.

Vi bjuds på ett helt pärlband av klassiska scener; Chaplins eskapader vid det löpande bandet och de gigantiska kugghjulen, den dåraktigt roliga sekvensen med ätmaskinen, den halsbrytande rullskridskoscenen och inte minst den vackra, romantiska och hoppingivande slutscenen.

Charlie Chaplin är en tidlös gestalt i filmhistorien - en karaktär vars komik verkligen skrider över kulturella gränser och som kunde och kan roa en hel värld. Och Modern Times tillhör hans största stunder.

Hans påverkan på och influerande av efterkommande komiker kan knappast heller överskattas; det är svårt att tänka sig Jacques Tati, Gösta Ekman och Rowan Atkinsons "Mr Bean" utan Chaplins ande i bakgrunden. Exempelvis.

Det här är en rolig, fantastiskt underhållande och varm komedi med mycket hjärta. Den måste ses.

Kuriosa: Charlie Chaplin och Paulette Goddard var gifta mellan åren 1936 och 1942.
Betyg: 5/5

The Cocoanuts (1929)

Huvudroller: Groucho, Chico, Harpo och Zeppo Marx, Margaret Dumont, Mary Eaton
Regissörer: Robert Florey, Joseph Santley
Producenter: Monta Bell, Walter Wanger
Manus: Morrie Ryskind, efter en pjäs av George S. Kaufman
Musik: Irving Berlin, Victor Herbert, Frank Tours, Georges Bizet
Foto: George J. Folsey, J. Roy Hunt
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 3 maj 1929
Svensk titel: Miljonärernas paradis

Detta var bröderna Marx första långfilm, och baserad på en musikalisk komedi med samma namn, som de framträtt med på Broadway under åren 1925-1926.

Storyn är överlag mest en ursäkt för att låta bröderna löpa amok med sina galna upptåg, skämt och sedvanliga dåraktigheter. De spelar ett gäng knasiga karaktärer som med blandad framgång driver ett hotell i Florida, och "storyn" mixas med en juvelstöld, lite romantik bland birollerna samt en hel del sång, musik och dans.

Ett flertal av sångerna i The Cocoanuts skrevs av Irving Berlin, och detta borgar naturligtvis för kvalitet, men vokalisterna som framför dem gör detta förvånansvärt slätstruket och anonymt. Det griper liksom aldrig tag ordentligt.

Detsamma kan väl sägas om filmen överlag. Det känns att bröderna ännu ej blivit varma i kläderna framför kameran. Detta kan självklart också skyllas på regin (som bl.a. Groucho var klart missnöjd med) - det blir för episodiskt, man saknar det fartfyllda flow som kännetecknar deras bästa filmer (trots svaga historier även där emellanåt).

Men en film med bröderna Marx blir ju å andra sidan aldrig tråkig. Groucho och Chico kör sina dialogdueller, och Harpo är skönt surrealistisk. Ja, jag skulle nog säga att det faktiskt är Harpo som är roligast här; bl.a. bjuds det på en minnesvärd scen där han äter upp delar av en telefon.

Men som helhet måste The Cocoanuts sägas vara en av brödernas svagaste filmer.
Betyg: 2/5

Orchestra Wives (1942)

Huvudroller: Ann Rutherford, George Montgomery, Cesar Romero, Glenn Miller
Regissör: Archie Mayo
Producent: William LeBaron
Manus: Karl Tunberg, Darrell Ware, efter en story av James Prindle
Musik: Alfred Newman, Harry Warren, Mack Gordon
Foto: Lucien Ballard
Studio: 20th Century Fox
Premiär: 4 september 1942
Svensk titel: Orkesterfruar

En tämligen lättviktig men ganska underhållande musikfilm där Glenn Miller och hans band har centrala roller och i princip spelar sig själva, fast under påhittade namn/rollfigurer.

Det här med "musikfilmer" och "musikaler" och vad som egentligen ska kallas vad är en distinktion som ibland kan kännas väldigt flytande. Hur och när epiteten ska användas beror nog mycket på vem man frågar. För min del är skillnaden sålunda: I en musikal används musiken och sången för att föra handlingen framåt och/eller tydligt illustrera det som händer i filmen. Se t.ex. Singin' in the Rain som ett klockrent prov på detta. I en musikfilm däremot, finns det lika gott om sång och musik, men där nyttjas dessa inslag mer som en kuliss eller del av storyn som är mer som fernissa av densamma. Ett underhållande pynt helt enkelt. Musiken är viktig för berättelsen men är liksom inte inbakad i den berättande dialogen. Typ. Förstår ni?

Orchestra Wives är en musikfilm.

Ann Rutherford spelar en naiv ung kvinna som blir kär i och gifter sig med trumpetaren Bill Abbot (George Montgomery). Hon följer med hans band på en turné och blir snart indragen i alla de intriger som de övriga "orkesterfruarna" ägnar sig åt.

Glenn Miller och hans band (som medverkade i två långfilmer - den första var Sun Valley Serenade från 1941 med bl.a. Milton Berle) utgör filmens orkester och är vitala för handlingen. Miller själv gör väl ingen monumental skådespelarinsats, men musiken är förstås klockren swing. Och väl egentligen den största behållningen med Orchestra Wives.

Filmen väger som sagt ganska lätt, men underhåller helt okej som romantisk komedi med mycket musik. Cesar Romero som trumpetarens sidekick är den aktör som här lämnar det mest minnesvärda avtrycket, i en ensemble som är rätt blek överlag.

Musiken är viktigast, och bäst.
Betyg: 2/5

On the Avenue (1937)

Huvudroller: Dick Powell, Madeleine Carroll, Alice Faye, George Barbier
Regissör: Roy Del Ruth
Producenter: Gene Markey, Darryl F. Zanuck
Manus: Eddie Cherkose, Samuel Pokrass, William M. Conselman, Gene Markey, efter en story av Irving Berlin
Musik: Irving Berlin, Charles Maxwell, Cyril J. Mockridge, Arthur Lange, Herbert W. Spencer
Foto: Lucien Andriot
Studio: 20th Century Fox
Premiär: 12 februari 1937
Svensk titel: När ljusen tändas på Broadway

En mycket påkostad sång- och dansfilm från ett årtionde då det gjordes mängder av sådana.

Dick Powell spelar en teaterproducent som sätter upp en Broadwayshow som bl.a. gör grov satir av en välbärgad, viktig New York-familj. De stämmer honom för förtal men dottern i familjen (Madeleine Carroll) blir kär i producenten, och cirkusen är i full gång...

Det här är ett spektakel med gasen i botten från början och som bjuder på tämligen burlesk och grovkornig, inte särskilt sofistikerad humor. Många av upptågen är naturligtvis tänkta att vara plumpa, men flera inslag känns dessutom gravt daterade. Detta kan väl i och för sig vara ofrånkomligt när man talar om så här gamla filmer, och gör väl oftast inte så mycket egentligen. Är man inne på den här eran så accepterar man ju i princip hela paketet, om inte annat för dess förmåga att bli en intressant och roande tidsspegel.

Dick Powell var väl inte världens mest karismatiske aktör, men han hade en sympatisk utstrålning och passar bra som "straight man" i den här typen av filmer. Madeleine Carroll - som var världens bäst betalda kvinnliga skådespelare när hon stod på sin topp, hon tjänade exempelvis den för tiden rent hisnande summan 250 000 dollar 1938 - strålar även hon fint och passar bra ihop med Powell. Komikerbröderna The Ritz Brothers, som medverkar som sig själva, är däremot genuint tråkiga. Även om de kunde dansa, det måste man ge dem.

Dansnumren tillhör behållningen med filmen, men förutom ovan nämnda aktörer (och en del festliga typer bland birollerna) så är Irving Berlins sånger det mest minnesvärda med On the Avenue. Musik av yppersta klass.

Filmens svenska titel, När ljusen tändas på Broadway, är fin också tycker jag.
Betyg: 3/5

The General (1926)

Huvudroller: Buster Keaton, Marion Mack, Glen Cavender, Jim Farley
Regissörer: Clyde Bruckman, Buster Keaton
Producenter: Joseph Schenck, Buster Keaton
Manus: Al Boasberg, Clyde Bruckman, Buster Keaton, Charles Henry Smith, Paul Girard Smith, efter den självbiografiska boken The Great Locomotive Chase av William Pittenger
Foto: Bert Haines, Devereaux Jennings
Studio: United Artists
Premiär: 31 december 1926
Svensk titel: Så går det till i krig

Buster Keatons mest kända film, och den numera mest kritikerrosade. Den var även hans egen favorit. När den kom fick den emellertid ett ljummet mottagande, både hos publik och kritikerna. Detta har dock förändrats över tid. Wikipedia: "Keaton considered it to be the best of all his movies. With changing tastes and a re-evaluation of his works, audiences and critics would later agree with him, and it is now considered a major classic of the silent era." Roger Ebert hade den på sin tio-i-topplista över de bästa filmerna genom alla tider, och sajten silentera.com röstade fram den som den bästa stumfilmen som någonsin gjorts.

Sånt här är förstås ganska subjektivt, men hur som haver så är The General en väldigt rolig och fartfylld komedi. Jag har personligen bättre koll på ljudfilm än stumfilm rent generellt, men bland de (inte alltför få) stumfilmer jag sett så tillhör den tveklöst de bästa.

Filmen utspelar sig under amerikanska inbördeskriget och handlar om hur en lokförare (Keaton, såklart) av sydstatarna blir bestulen på sitt älskade lokomotiv och jagar efter detta hals över huvud rakt in bakom fiendens linjer. Något som naturligtvis får festliga, actionfyllda och dåraktiga följder. Det är ju trots allt Buster Keaton vi talar om.

Alla Keatons goda kännemärken finns med här; vansinnig slapstick, förstklassigt snubbel, högt tempo och halsbrytande stunts (av honom själv, naturligtvis) och summan av kardemumman blir en mycket underhållande och rolig film.

Ska man bara se en film av och med Buster Keaton (varför man nu i hela friden skulle nöja sig med bara en) så kan man gott ta denna.
Betyg: 4/5

Ninotchka (1939)

Huvudroller: Greta Garbo, Melvyn Douglas, Ina Claire, Sig Ruman
Regissör: Ernst Lubitsch
Producenter: Ernst Lubitsch, Sidney Franklin
Manus: Charles Brackett, Billy Wilder, Walter Reisch, efter en story av Melchior Lengyel
Musik: Werner R. Heymann
Foto: William H. Daniels
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 6 oktober 1939
Svensk titel: Ninotchka

Och så träder hon in på bloggen, vår klassiska svenska ikon - Greta Garbo. Ninotchka var hennes första renodlade komedi, och skulle komma att bli hennes näst sista film överhuvud taget.

Jag ska inte försöka mig på att analysera eller förklara fenomenet Greta Garbo, det finns det andra som kan göra mycket bättre. Hon kommer att medverka här på bloggen under samma premisser som alla andra klassiska hollywoodlegender - som medverkande i minnesvärda filmer. Att Greta Garbo var en strålande, karismatisk skönhet har väl knappast undgått någon, och hon blev under stumfilmsepoken en självlysande och berömd stjärna på vita duken. Hennes sätt att agera var subtilt och hon nyanserade sina uttryck med små, känsliga medel. Filmhistorikern och kritikern David Denby har formulerat det sålunda: "[She] lowers her head to look calculating or flutters her lips. Her face darkens with a slight tightening around the eyes and mouth; she registers a passing idea with a contraction of her brows or a drooping of her lids. Worlds turned on her movements." Där har vi en stjärna som fortsätter att glimra.

Vill man ha minnesvärda exempel på Garbos spelstil så kan man se Ninotchka. Det gjordes en stor grej av att isdrottningen från nordens Sverige i denna film skrattade, och det är förstås kul att se - men den här romantiska komedin stannar verkligen inte där. Det är en välgjord och bra film.

Greta Garbo spelar här en mycket strikt rysk yrkeskvinna som kommer till Paris i en officiell statsangelägenhet, och råkar bli kär i en man (charmören Melvyn Douglas, mycket bra som motpol till Garbo) som representerar allt hon förväntas förakta.

Ernst Lubitsch, som bekant en legendarisk filmskapare, står för den eleganta regin, och bakom det välskrivna och stundtals rörande manuset finns bl.a. den lika legendariske Billy Wilder. Garbo och Douglas bjuder på mycket fin personkemi (de spelade mot varandra i två filmer till; dramat As You Desire Me från 1932 och Garbos sista film, den romantiska komedin Two-Faced Woman från 1941) och framför allt detta par ser till att göra Ninotchka till en (håll i er nu, här kommer en spånig modern benämning) "rom-kom" man inte glömmer.

Greta Garbo är verkligen självlysande så fort hon kommer i bild. Hon agerar oftast med små, subtila medel - och detta gör de tillfällen då hon släpper loss och bjuder på större känsloyttringar desto mer oförglömliga.

Det finns många sevärda filmer med denna svenska ikon. Ninotchka är självklar på den listan.
Betyg: 4/5

Fantasia (1940)

Huvudroller: Deems Taylor (berättare), Leopold Stokowski (dirigent), The Philadelphia Orchestra
Regissörer: Samuel Armstrong, James Algar m.fl.
Producent: Walt Disney
Manus: Joe Grant, Dick Huemer
Musik: Bach, Tjajkovskij, Beethoven m.fl.
Foto: James Wong Howe
Studio: Walt Disney Productions, RKO Radio Pictures
Premiär: 13 november 1940
Svensk titel: Fantasia

Disneys tredje långfilm i ordningen är ingen filmberättelse i traditionell mening, och alls inte - trots att Mickey Mouse finns med - någon film för barn. Fantasia är en samling med åtta animerade sekvenser som tjänar som ackompanjemang (av högst olika slag) till klassisk musik. Tonsättarna är några av konstmusikens mest kända (Bach, Tjajkovskij, Stravinsky, Beethoven, Schubert...) och musiken framförs till största delen av The Philadelphia Orchestra under ledning av Leopold Stokowski. Musikkritikern och kompositören Deems Taylor spelar sig själv i rollen som berättare filmen igenom.

Fantasia har rykte om sig att vara ganska flummig, och ja, det stämmer. Musiken har här inspirerat till alla möjliga typer av animation och berättelsegrepp; fritt associerande och abstrakt animation samsas med tolkningar av grekisk mytologi, sagor och ambitiösa (läs: pretentiösa) skildringar av vår planets tidiga historia...

Tekniskt sett så är filmen helt briljant, och sågs nog som en smärre sensation när den kom. Också detta sätt att använda sig av klassisk musik var ju något helt nytt. Det är överdådigt, påkostat, begåvat - men samtidigt ett gäspframkallande spektakel. Som dessutom blir på tok för långt, nästan två timmar. Teknisk briljans och fantastisk musik räcker inte, man måste ha något att säga också. Ja, Fantasia påpekar att animation och klassisk musik är en spännande kombination - och javisst, det kan det väl vara, men detta är ingen övertygelse att luta sig emot utan något övrigt att säga. Inte i två timmar.

Mickey Mouse finns med på ett hörn, som busig lärling till en trollkarl i en festlig sekvens, men inte ens denna tecknade ikon kan rädda Fantasia. En balett med dansande djur (bl.a. strutsar, elefanter och krokodiler) är också kul, men i övrigt sitter man mest och gäspar.

Ett tips kan vara att sluta ögonen och lyssna till musiken. För den är ju verkligen oklanderlig.

Trots Mickey Mouse, så kan jag inte föreställa mig att några barn skulle kunna hålla sig vakna filmen igenom.

Disney hade goda och djärva intentioner med denna film, men tyvärr...
Betyg: 1/5

Primrose Path (1940)

Huvudroller: Ginger Rogers, Joel McCrea, Marjorie Rambeau, Henry Travers
Regissör: Gregory La Cava
Producent: Gregory La Cava
Manus: Gregory La Cava, Allan Scott, efter en pjäs av Robert L. Buckner, Walter Hart och romanen February Hill av Victoria Lincoln
Musik: Werner R. Heymann
Foto: Joseph H. August
Studio: RKO Radio Pictures
Premiär: 22 mars 1940
Svensk titel: Den smala vägen

Ett socialrealistiskt drama med Ginger Rogers - som väl nuförtiden är mest känd som danspartner till Fred Astaire i en rad underhållande filmer - och Joel McCrea.

Internet Movie Database beskriver filmen sålunda: 'Girl from the "wrong" side of the tracks falls in love with an ambitious young man from the "right" side of the tracks.' En kortfattad programförklaring som är tämligen på pricken. Ginger Rogers spelar en ung kvinna som lever med sin prostituerade mor, sin bildade men gravt alkoholiserade far, sin mormor (f.d. prostituerad, av allt att döma) och sin unga lillasyster i ett fallfärdigt ruckel i en fattig del av staden. Hon har bestämt sig för att inte gå i sin mors och mormors fotspår, och försöker slå sig fri från familjens eländiga tillvaro. Hon möter en äldre man som kallas Gramp (Henry Travers) som driver en liten restaurang tillsammans med den ovan nämnde yngre mannen från "rätt sida av spåren" (Joel McCrea). Hon gifter sig med den unge mannen och börjar arbeta på restaurangen. Allt verkar toppen, men hon har ljugit och undanhållit delar av sin bakgrund, och snart kommer verkligheten ikapp det unga paret...

Socialrealismen i den här filmen funkar till viss del, framför allt när man lämnar skildringen av den unga kvinnans familj - i dessa scener (som dock, vilket ska nämnas, inte är helt utan förtjänster - framför allt gällande skådespeleriet) badar man stundtals i klyschor och fördomar som känns dammiga. Bättre blir det när man fokuserar på paret i huvudrollerna. Här blir det mer trovärdigt och stundtals gripande. Joel McCrea är bra i den här typen av roll, en "straight man" inte utan mänskliga brister och tillkortakommanden, men filmens lysande stjärnor för mig är Ginger Rogers och Henry Travers. Rogers spelar jordnära och enkelt och hennes tolkning blir starkt berörande på ett anspråkslöst sätt. Travers gör även han en mycket fin insats, han agerar med små medel och blir minnesvärd i sitt varma porträtt av restaurangägaren.

Filmens slut blir alldeles för lättköpt, dock. Här känns det att Primrose Path har 75 år på nacken.

Jag rekommenderar den ändå, framför allt för Rogers och Travers skull. De är mycket sevärda här.
Betyg: 3/5

In Old Chicago (1938)

Huvudroller: Tyrone Power, Alice Faye, Don Ameche, Alice Brady
Regissör: Henry King
Producenter: Darryl F. Zanuck, Kenneth Macgowan
Manus: Sonya Levien, Lamar Trotti, efter en story av Niven Busch
Musik: Sidney Clare, Lew Pollack
Foto: J. Peverell Marley
Studio: 20th Century Fox
Premiär: 6 januari 1938
Svensk titel: In Old Chicago

Chicago under andra hälften av 1800-talet var inte bara USA:s utan världens snabbast växande stad; mellan 1870 och 1900 gick man från ca 300 000 invånare till 1,7 miljoner. 1871 brann närapå hela staden ner i en enorm brand: 300 människor dog, 18 000 byggnader förstördes och ca 100 000 människor (med andra ord, en tredjedel av stadens invånare) blev hemlösa. Detta blev startskottet för en restauration av Chicago, som dittills huvudsakligen bestått av träbyggnader. (Även gatorna och trottoarerna var av trä.) Staden blev USA:s centrum för modern arkitektur, och födelseplatsen för skyskraporna. (Home Insurance Building stod färdig 1884, Tacoma Building 1889 och Rand McNally Building 1890, exempelvis.)

Chicago fick under 1800-talets mitt också ett rykte om sig för att vara en stökig och sedeslös stad. Inflyttningen av soldater var stor efter inbördeskriget, saloonerna var åtskilliga och alkoholen flödade i vad som av många ansågs vara ett moraliskt förfall.

In Old Chicago utspelar sig innan och under den stora branden, och handlar om två bröder, Dion och Jack O'Leary (spelade av de klassiska charmörerna Tyrone Power och Don Ameche), och deras kamp med både varandra och olika rivaler om makten/borgmästartiteln i staden. Alice Faye gör rollen som en eftertraktad och karismatisk varietésångerska och Alice Brady (Oscarsbelönad!) framträder mycket minnesvärt som brödernas mor.

Branden upptar filmens sista 20 minuter, och dessa scener är dramatiska och mycket spektakulära. När In Old Chicago hade premiär i januari 1938 så var den en av de mest påkostade filmer som någonsin gjorts.

Som film betraktad så är den klart sevärd. Den har vissa episka ambitioner, men stannar väl av i detta en bit in i historien. Riktigt påkostat är det som sagt, och man bjuds på flera s.k. masscener som är lyckade. Aktörerna passar bra i sina roller och man dras snabbt in i historien.

Man lyckas dessutom ganska bra med att återskapa en känsla av hur stämningen och atmosfären kan ha upplevts i "det moraliska förfallets Chicago".

Förutom Alice Brady, så fick även regiassistenten Robert Webb en Oscar. (För övrigt en Oscarskategori som inte längre finns.)
Betyg: 3/5

Christmas in July (1940)

Huvudroller: Dick Powell, Ellen Drew, Raymond Walburn, William Demarest
Regissör: Preston Sturges
Producent: Paul Jones, Buddy G. DeSylva
Manus: Preston Sturges
Musik: John Leipold, Leo Shuken
Foto: Victor Milner
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 18 oktober 1940
Svensk titel: Jul i juli

En formsäker, effektiv och snabb komedi av den skicklige Preston Sturges - ja, för att inte glömma det väsentliga när man pratar om komedifilmer, den är väldigt rolig också.

Dick Powell spelar en enkel och tämligen fattig kontorsarbetare som deltar i en massa tävlingar i hopp om att dryga ut sin magra kassa - kanske till och med vinna en ren förmögenhet en vacker dag - och få möjlighet att gifta sig med kvinnan han älskar (Ellen Drew). När några av hans arbetskamrater råka få reda på att han skickat in ett bidrag till en slogantävling anordnad av en stor kaffeproducent, så sänder de honom, som ett skämt, ett fabricerat telegram där han får veta att han vunnit förstapriset på 25 000 dollar. Han får omedelbart en befordran och börjar spendera sina icke-existerande pengar hej vilt... 

Filmen har, titeln till trots, ingenting med julen att göra. Christmas in July kommer av en replik från Ellen Drews karaktär, som tycker att det känns som rena julafton att kunna köpa möbler, smycken, en päls...

Det här är en dråplig satir riktad mot kapitalism och kommersialism (man får även in en rolig känga mot Adolf Hitler - filmen hade ju premiär 1940, gudbevars) och birollsgalleriet är befolkat av en rad roliga aktörer/karaktärer som alla bidrar till att skruva historien åt ett flertal festliga håll. 

Den är kort för att vara en långfilm - den klockar in på 1 timme och 4 minuter - men det spelar absolut ingen roll. Den är effektivt berättad och har ett lyckat och i sammanhanget fullt tillfredsställande manus. Visst, en sådan här historia skulle väl gå att vrida flera varv utan att förlora något av skärpan, men nu gör man inte det och det håller ändå. Kul har man.
Betyg: 3/5

Sunrise: A Song of Two Humans (1927)

Huvudroller: George O'Brien, Janet Gaynor, Margaret Livingston, Bodil Rosing
Regissör: F. W. Murnau
Producent: William Fox
Manus: Carl Mayer, efter romanen Die Reise nach Tilsit av Hermann Sudermann
Musik: Hugo Riesenfeld, Ernö Rapée
Foto: Charles Rosher, Karl Struss
Studio: Fox Film Corporation
Premiär: 23 september 1927
Svensk titel: Soluppgång

Sunrise: A Song of Two Humans är ett drama som ofta brukar nämnas som en av de allra bästa stumfilmer som gjorts. (Ja, inte sällan kallad en av filmhistoriens höjdpunkter överhuvud taget.) Jag har sett för få stumfilmer för att kunna bedöma detta på ett tillräckligt insatt vis, men man kan ju inledningsvis åtminstone bara konstatera att filmen vann tre Oscars då det begav sig, bland annat för bästa kvinnliga huvudroll. Denna tilldelades alltså Janet Gaynor, och som kutymen var vid den allra första Oscarsgalan 1929, då hon fick sin statyett, så belönades skådespelaren i fråga för sina insatser under ett helt år. Följaktligen fick hon priset inte enbart för Sunrise, utan även för romantiska 7th Heaven och dramat Street Angel.

Sunrise handlar om en man (George O'Brien) som faller för en "fresterska från staden" (Margaret Livingston) och av henne blir övertalad att mörda sin hustru (Janet Gaynor) så att inget ska kunna hindra romansen. Mannen drabbas dock av våldsamma skuldkänslor och hamnar i djupa inre kval då han inser att han inte kan genomföra den hemska planen.

Det här är ett hjärteknipande drama med stora känslor. Det är ödesmättat, romantiskt och melodramatiskt. Spelstilen hos aktörerna är - som så ofta i stumfilmer - teatral och övertydlig. Vilket kanske ska ses som ganska naturligt då man ju inte hade någon dialog att arbeta med. Det man hade var gester och mimik. Även om skaparna av stumfilmer såklart använde sig av sekvenser med förtydligande texter emellanåt.

Det finns nog gott om moderna filmtittare som inte känner sig bekväma eller har tålamod med stumfilmer - just för att, ääh ja, ingen säger nåt. Men om man bara kan förmå sig att så att säga gilla läget, så ska man inse att Sunrise: A Song of Two Humans är en fin film. Stundtals rolig också.

Dessutom är fotot enastående vackert emellanåt.

Sunrise var en av de första stumfilmer att ackompanjeras av originalmusik och ljudeffekter.
Betyg: 3/5