Sons of the Desert (1933)

Huvudroller: Stan Laurel, Oliver Hardy, Mae Busch, Dorothy Christy
Regissör: William A. Seiter
Producent: Hal Roach
Manus: Byron Morgan, efter en story av Frank Craven
Musik: William Axt, George M. Cohan, Marvin Hatley m.fl.
Foto: Kenneth Peach
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 29 december 1933
Svensk titel: Följ med oss till Honolulu

Engelsmannen Stan Laurel och amerikanen Oliver Hardy (ja, "Helan och Halvan" säger vi ju i Sverige - jag refererar dock till dem som det var tänkt, helt enkelt "Laurel & Hardy") gjorde en hel drös filmer tillsammans; 72 kortfilmer (32 stumma och 40 ljudfilmer) och 23 långfilmer. Av långfilmerna är Sons of the Desert från 1933 en av de mest kända och inte sällan betraktad som också en av de bästa. (Jag kan personligen inte yttra mig om den saken, då jag sett alldeles för få av deras filmer.)

I denna film spelar våra klantiga hjältar medlemmar av det slutna sällskapet "Sons of the Desert, Oasis 13". Detta sällskap ska hålla ett konvent i Chicago, och Stan och Oliver vill gärna resa dit. Dock hindras de av sina fruar, som förbjuder dem att medverka på konventet. Hardy fejkar dock att han blivit sjuk (nån märklig blandning av influensa och depression) och Laurel arrangerar med en doktor (egentligen en veterinär) som ska "undersöka" Hardy och ordinera en resa till Honolulu för att han ska bli "frisk". Hardys fru går med på detta, och Laurel får följa med. Självklart åker de istället till Chicago, och så är cirkusen i full gång.

Mycket av Laurel & Hardys humor bygger på att de är hunsade av sina fruar, och det känns väl sisådär kul på 2010-talet. Dock var de helt OK på slapstick, och ett härligt samspel hade de ju. Inte minst i det "lilla" spelet, med tafatt grälande, bollande av dialog fullproppad med missförstånd och festliga minspel. I synnerhet Laurel var en förstklassig komiker, med sin rikedom av ansiktsuttryck och bortkomna solonummer.

Laurel & Hardy var roliga, men i jämförelse med sina samtida framstår de som lite av "comedy light". De saknade Buster Keatons genialiska fysiska komik, bröderna Marx verbala briljans och surrealism och Charlie Chaplins poetiska handlag.

Lustig underhållning för stunden.

Betyg: 3/5