The Broadway Melody (1929)

Huvudroller: Anita Page, Bessie Love, Charles King, Jed Prouty
Regissör: Harry Beaumont
Producenter: Irving Thalberg, Lawrence Weingarten
Manus: Sarah Y. Mason, Norman Houston, James Gleason, Earl Baldwin
Musik: Nacio Herb Brown, Arthur Freed, Willard Robison
Foto: John Arnold
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 1 februari 1929
Svensk titel: Broadways melodi

The Broadway Melody är viktig ur ett filmhistoriskt perspektiv. Filmen var Metro-Goldwyn-Mayers första musikal, och dessutom Hollywoods allra första "all-talking musical" - alltså en ljudfilm där allt var hörbart, inklusive hela dialogen. Den var också den första ljudfilm att vinna en Oscar för bästa film. Filmen var också en av de första musikalerna som innehöll en Technicolor-sekvens. Färgavsnittet är dock nu förlorat - The Broadway Melody finns nu för tiden enbart tillgänglig helt i svartvitt.

Filmen handlar om två systrar från landet (spelade av Anita Page och Bessie Love, som båda var stjärnor under den senare delen av stumfilmsepoken och kring skiftet till ljudfilm) som kämpar för att slå igenom med sång och dans på Broadways glittrande och lockande tiljor. Men kärleksbekymmer och -rivaliteter kommer i vägen och det blir komplikationer. Såklart.

Storyn är inte mycket att skriva hem och berätta om, och tyvärr är filmen inte på långa vägar lika bra som den är filmhistoriskt betydelsefull. Det skulle komma många fler musikaler under 1930-talet som var mycket mer påkostade, koreografiskt/scenografiskt genomarbetade och som matchade intrycken av glittret och glamouren från exempelvis Broadway på ett långt bättre sätt.

Något som också ligger The Broadway Melody i fatet är att den är så överdrivet melodramatisk och illa spelad. Anita Page vräker på med stumfilmsinspirerade utspel så att man sitter och skruvar på sig i soffan. Bessie Love (Oscarsnominerad för sin insats, faktiskt) spelar också ut, men hon är bättre och har mer kontroll på vad hon gör. Hennes spel tar med ögonen och ansiktet på ett mer trovärdigt sätt och hon skiner absolut klarast i en väldigt tafflig ensemble.

Musiken är bra. Flera av numren skrivna av Nacio Herb Brown och Arthur Freed, inte minst titelsången, hjälper Bessie Love med att rädda filmens betyg till knappt godkänt.
En rejäl dos skön 1920-talsslang får man också.

Betyg: 2/5

Olivia de Havilland 100 år

Den 1:a juli var en dag av filmhistorisk betydelse, då en av de sista nu levande stjärnorna från "The Golden Age of Hollywood" - Olivia de Havilland - fyllde 100 år.

Hon föddes i Tokyo av engelska föräldrar 1916. Hennes far var engelskaprofessor och sedermera patentjurist, och hennes mor en teaterskådespelare som skolats vid Royal Academy of Dramatic Art i London, och de Havilland fick en god utbildning och lärde sig uppskatta de sköna konsterna.

Hennes syster, Joan Fontaine (1917-2013), blev också en framgångsrik skådespelare.

Olivia de Havilland debuterade på vita duken 1935 med en roll i en filmatisering av William Shakespeares A Midsummer Night's Dream, och efter filmer som exempelvis piratäventyret Captain Blood (1935) och kostymdramat Anthony Adverse (1936) så slog hon igenom stort i The Adventures of Robin Hood 1938 - ett av totalt åtta samarbeten med Errol Flynn, för övrigt.

Warner Bros., som gjorde Robin Hood-filmen, lyckades dock inte erbjuda henne tillräckligt utmanande roller efter denna block buster. När Metro-Goldwyn-Mayers producent David O. Selznick flaggade för att han ville ha henne med i 1939 års Gone with the Wind, så lobbade de Havilland så framgångsrikt för Jack Warners hustru att Warner Bros. gick med på att släppa henne för denna MGM-produktion. Filmen blev en fenomenal framgång, och betraktas idag som en verklig klassiker, och de Havilland fick sin första Oscarsnominering för birollen som Melanie Hamilton.

Denna roll utstrålade en lågmäld dignitet och inre styrka och detta skulle kunna stå som ledord för Olivia de Havillands framtoning och talang som skådespelare, i kombination med en varm naturlighet, intellektuell mognad och tidlös skönhet. En stjärna med lyskraft och integritet.

Efter sin återkomst till Warner Bros. krävde hon bättre och mer dramatiska roller än de ofta ointressanta (mer eller mindre) dussinfilmer hon blev erbjuden. Bolaget stängde av henne i sex månader för hennes vägran att göra filmer som inte intresserade henne. De Havilland stämde då Warner Bros. och avgick med segern i den rättsprocess som följde.

Efter andra världskriget började hon få mer utmanande och substantiella roller. 1947 fick hon sin första Oscarsstayett, för huvudrollen i det romantiska dramat To Each His Own som hon gjorde för Paramount Pictures. En god revansch efter problemen med Warner Bros. Hon gjorde dubbla roller som tvillingsystrar i det psykologiska dramat The Dark Mirror (1946) och rosades för sin insats i The Snake Pit (1948), en av de första filmerna som på ett seriöst sätt skildrade mentalsjukdom. Hon belönades med sin andra Oscar för sin huvudroll i dramat The Heiress (1949), där hon spelade mot Montgomery Clift.

1949 fick hon sitt första barn och vid 1950-talets början gjorde hon sina första betydande teaterroller och drog ner på antalet framträdanden på vita duken. Hon flyttade till Paris vid 50-talets mitt (där bor hon fortfarande) och vid början av 1960-talet gjorde hon sina sista filmhuvudroller, bl.a. i den psykologiska thrillern Hush... Hush, Sweet Charlotte (1964) där hon spelade mot Bette Davis.

Från mitten av 60-talet började hon också göra hyllade framträdanden i TV-serier. 1988 pensionerade hon sig som skådespelare.

2008 belönades hon med National Medal of Arts i USA, och 2010 blev hon medlem av den franska Hederslegionen. Två mycket tunga erkännanden av en kvinna som faktiskt borde kallas den amerikanska filmens "Grand Old Lady".

Här på bloggen har jag hittills skrivit om fyra filmer där Olivia de Havilland medverkar - det blir flera, det lovar jag (klicka på titlarna för att läsa blogginläggen): The Adventures of Robin Hood, Gone with the Wind, Strawberry Blonde och Captain Blood.

Hands Across the Table (1935)

Huvudroller: Carole Lombard, Fred MacMurray, Ralph Bellamy, Astrid Allwyn
Regissör: Mitchell Leisen
Producent: E. Lloyd Sheldon
Manus: Norman Krasna, efter en story av Viña Delmar
Musik: Friedrich Hollaender, John Leipold, Heinz Roemheld
Foto: Ted Tetzlaff
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 18 oktober 1935
Svensk titel: En fattig miljonär

Hands Across the Table var det första av fyra samarbeten mellan Carole Lombard och Fred MacMurray, och är en film som brukar klassas som screwball - jag tycker nog dock att den är en blandning av screwball och romantisk komedi. Innan den dramaturgiskt klassiska upplösningen finns dessutom en sekvens där läsarten plötsligt blir rent romantiskt dramatisk (och faktiskt en smula gripande).

Nåväl. Etiketter kan man ju hålla på med tills korna kommer hem.

Carole Lombard spelar en manikyrist (vilket filmens titel syftar på) som är på jakt efter en rik man att gifta sig med. Hennes väg korsas av dels en välbärgad och rullstolsburen f.d. pilot (Ralph Bellamy) och dels en pank playboy (Fred MacMurray) från en välbeställd familj som förlorat alla sina tillgångar i den stora börskraschen. En playboy som f.ö. är på väg att gifta sig rikt - hans stora mål i livet. Behöver jag ens hinta om vem manikyristen blir förälskad i?

Den ledande frågan kan naturligtvis uppfattas som raljerande, men missförstå mig rätt: Hands Across the Table är en trivsamt rolig och sevärd liten film. Den saknar det höga tempo som screwballfilmer ofta bjuder på, men å andra sidan blir den aldrig hysterisk, vilket ibland kan vara fallet med nämnda genre. Filmens största tillgång är det mycket fina samspelet mellan Lombard och MacMurray. Det är ett "litet" och nära spel som blir mycket angenämt att titta på. MacMurray var ingen Clark Gable eller Gary Cooper, men i sällskap med en självlysande Lombard (hon är toppenbra här!) så funkar han alldeles utmärkt.

Personkemin mellan Carole Lombard och Fred MacMurray var så lyckad att man som sagt parade ihop dem i ytterligare tre filmer; spänningskomedin The Princess Comes Across (1936), det romantiska dramat Swing High, Swing Low (1937) samt screwballkomedin True Confession (1937, med John Barrymore).

Betyg: 3/5

En mycket känd skylt

Bland alla kända och berömda landmärken (Frihetsgudinnan, Empire State Building, George Washington-monumentet, Niagarafallen, Mount Rushmore, Golden Gate-bron...) i det stora landet i väster måste väl den anslående skylten på Hollywoods kullar vara ett av de allra mest kända och berömda.

Skylten, vars bokstäver mäter 14 meter på höjden, byggdes 1923 som HOLLYWOODLAND (se bilder nedan) och var då en del av en reklamkampanj som skulle locka nya invånare till området. Byggandet av skylten gick på 21 000 dollar (ca 300 000 dollar idag). Ursprungligen var det tänkt att den endast skulle sitta uppe ett och ett halvt år, men på grund av dess popularitet fick den vara kvar.

1949 tog man bort delen "LAND" för att skylten bättre skulle representera själva det geografiska området och inte bara vara en relik från ett svunnet, specifikt projekt.

Hollywoodskylten fick dock lida av dåligt, eller inget, underhåll och allmänt förfall. Belysningen av den prioriterades inte, och träet och plåten den var gjord av sågs inte efter.

På 1970-talet mådde skylten riktigt uselt (se femte bilden nedan), och 1978 startade Playboy-skaparen Hugh Hefner en insamlingskampanj för att den skulle restaureras. Nio givare skänkte nästan 28 000 dollar (dåtidens penningvärde) vardera, och Hollywoods (distriktets) handelskammare byggde nu en ny skylt av stål som vilade på ett betongfundament.

Hollywoodskylten fick därmed nytt liv och har idag självklar status som amerikansk ikon och symbol för drömmen om ära och berömmelse "vid filmen".

Skylten har genom åren varit föremål för både vandalisering och upptåg. Även ond bråd död: På hösten 1932 klättrade skådespelaren Peg Entwistle upp på H:et och tog sitt liv genom att hoppa från det.

Now and Forever (1934)

Huvudroller: Gary Cooper, Carole Lombard, Shirley Temple, Sir Guy Standing
Regissör: Henry Hathaway
Producent: Louis D. Lighton
Manus: Vincent Lawrence, Sylvia Thalberg, efter en story av Jack Kirkland, Melville Baker
Musik: Harry Revel, Mack Gordon
Foto: Harry Fischbeck
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 31 augusti 1934
Svensk titel: En äventyrare

Gary Cooper spelar en oansvarig och lat äventyrare som planerar att ge upp vårdnaden av sin dotter (Shirley Temple, sex år gammal när filmen hade premiär), som han aldrig träffat, för en större summa pengar så att han och hans fästmö (Carole Lombard) kan komma på grön kvist. När han träffar den lilla flickan så veknar han dock, ändrar sig och tar över vårdnaden av henne. Han går med på sin fästmös krav att han ska skaffa ett hederligt jobb, men hans dåliga karaktär drar in honom i en juvelstöld och en härva av lögner och värre saker än så...

Det här är ett drama med starka känslor och en lagom dos socker, serverad av den naturligtvis bedårande och tveklöst begåvade Shirley Temple. Inget mästerverk, men absolut inte heller någon dussinfilm. Now and Forever är fint spelad och berör på ett ganska effektivt sätt. Inte minst Gary Cooper är bra här. Hans nedtonade och kontrollerade spelstil, starka utstrålning och otvungna stjärnglans kommer verkligen till sin rätt.

Shirley Temple var en stjärna av rejäl magnitud; mellan 1935 och 1938 var hon den mest inkomstbringande skådisen i Hollywood, vilket inte säger lite med tanke på att hon då bara var ett litet barn. Eller ja, det var väl just detta och det faktum att hon var väldigt duktig och naturlig framför kameran som var ett sånt recept för framgång. 1935 fick hon en speciell "barn-Oscar" för sina insatser på vita duken. Hon sjöng även, och dansade, och blev senare också TV-stjärna. 

Under 1930-talets andra hälft var hon så berömd att det såldes dockor som såg ut som henne, och även särskilda Shirley Temple-kläder och köksporslin med bilder av henne, med mera.

Betyg: 3/5

 

Road to Singapore (1940)

Huvudroller: Bing Crosby, Bob Hope, Dorothy Lamour, Charles Coburn
Regissör: Victor Schertzinger
Producent: Harlan Thompson
Manus: Frank Butler, Don Hartman, efter en story av Harry Hervey
Musik: Victor Young
Foto: William Mellor
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 14 mars 1940
Svensk titel: Två glada sjömän går i land

Mellan 1940 och 1962 gjorde Bing Crosby och Bob Hope sju filmkomedier med Road to...-titlar. Denna, Road to Singapore, var alltså den första, och den följdes av Road to Zanzibar, Road to Morocco, Road to Utopia, Road to Rio, Road to Bali och The Road to Hong Kong. Dorothy Lamour spelade den kvinnliga huvudrollen i alla filmer förutom den sista (där hon dock gjorde ett litet inhopp). 1977 tänkte man göra Road to the Fountain of Youth, men dessa planer skrinlades då Crosby fick en hjärtattack och avled.

Det här var muntra filmkomedier i mer eller mindre "exotiska" miljöer, med sångnummer och en del romantik inbakat bland Crosbys och Hopes lustiga upptåg, vitsiga dialoger och rent allmänt mycket lyckade personkemi.

I Road to Singapore spelar de två playboys som försöker glömma och fly från tidigare romanser och hamnar i Singapore - där de naturligtvis träffar en kvinna (Dorothy Lamour) som väcker bägges intresse. Komplikationer och lustifikationer följer!

Road to Singapore är en mycket lättviktig komedi utan andra ambitioner än att underhålla för stunden - något man lyckas utmärkt med. Det är bara att luta sig tillbaka och bli road! Och tjusad - inte minst av sångerna. Bing Crosby gör givetvis ett par bra nummer, inte minst den fina "Too Romantic".

Dorothy Lamour är väl mest ihågkommen för sina roller i Road to...-filmerna, men hon var också en mycket begåvad sångerska (hon började sin karriär med storband på 30-talet). Bland hennes övriga filmer kan nämnas äventyret The Jungle Princess (1936, med Ray Milland) och komedin On Our Merry Way (1948). Efter Road to Bali 1952 började hennes filmkarriär dala och hon koncentrerade sig därefter på TV och teater vid sidan av musiken.

Kuriosa: Någon som uppenbarligen gillar Road to...-filmerna är Seth MacFarlane, mannen bakom TV-serien Family Guy. I flera sekvenser i denna serie låter han karaktärerna Stewie och Brian Griffin framträda i imponerande och roliga sång- och komedinummer som är klart inspirerade av Crosby och Hope.

Betyg: 3/5

 

 



Love Finds Andy Hardy (1938)

Huvudroller: Mickey Rooney, Judy Garland, Lewis Stone, Lana Turner
Regissör: George B. Seitz
Producenter: Lou L. Ostrow, Carey Wilson
Manus: Vivien R. Bretherton, William Ludwig, Aurania Rouverol
Musik: David Snell
Foto: Lester White
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 22 juli 1938
Svensk titel: Andy Hardy och kärleken

"Andy Hardy" var en karaktär, spelad av Mickey Rooney, som gav upphov till en serie om sexton långfilmer mellan 1937 och 1958. I första filmen, A Family Affair från 1937, var unge Hardy en sidokaraktär men snart kom han att stå i centrum för dessa komedier som handlade om hans familj och deras öden och eskapader. Efter den femtonde filmen, Love Laughs at Andy Hardy från 1946, var det nog inte tänkt att det skulle göras några fler, men 1958 återkom man med Andy Hardy Comes Home (karaktären hade då blivit vuxen) och ambitionen var att fortsätta med filmserien. Filmen floppade dock, och några fler blev det aldrig.

Andy Hardy-filmerna representerar, som Rooneys agent Red Doff uttryckte saken i samband med premiären av Andy Hardy Comes Home,  "(...) good, warm, wholesome family comedy - no violence, no monsters, no sex!". En väldigt bra sammanfattning - och Love Finds Andy Hardy är inget undantag från detta.

Filmen handlar om tonårige Andy Hardys kärleksbekymmer inför den stora julbalen i den lilla staden i mellanvästern där han bor. Judy Garland (hon gjorde tre Andy Hardy-filmer) och Lana Turner (en tidig roll för henne) medverkar som två av de tre flickor som Andy Hardy blir känslomässigt involverad med.

Mickey Rooney med sin livliga, roliga spelstil är klockren som Andy Hardy, och personkemin mellan honom och Judy Garland (som såklart sjunger några sånger också) är mycket fin.

Det här är en sentimental komedi om livet bland vanliga, hederliga människor i det idealiserade "small town America". En värld (i allra högsta grad nu svunnen) där de unga respekterar sina föräldrar, där invånarna i den lilla staden är fromma, patriotiska, generösa och toleranta, där skämten är rumsrena och där mammorna är hemmafruar med förkläde runt midjan och nybakade äppelpajer på fönsterbrädan. Andy Hardy slänger sig med uttryck som "Gee, this is swell!", "Darn tootin'!" och "Doggone tootin'!".

Det är käckt och rejält men samtidigt roligt och underhållande tack vare hantverksskickligheten och skådisarnas lyskraft. Säkert inte en film i allas smak, men om man som jag uppskattar klassisk americana så är det ändå svårt att stå emot charmen i det hela.

Mickey Rooney och Judy Garland jobbade ofta tillsammans, inte minst i sång- och dansfilmer, och var ett väldigt populärt par på vita duken när det begav sig. I en dokumentär från 1992 beskrev Rooney mycket fint deras vänskap:

"Judy and I were so close we could've come from the same womb. We weren't like brothers or sisters but there was no love affair there; there was more than a love affair. It's very, very difficult to explain the depths of our love for each other. It was so special. It was a forever love. Judy, as we speak, has not passed away. She's always with me in every heartbeat of my body."

Betyg: 3/5

 

An American in Paris (1951)

Huvudroller: Gene Kelly, Leslie Caron, Oscar Levant, Georges Guétary
Regissör: Vincente Minnelli
Producent: Arthur Freed
Manus: Alan Jay Lerner
Musik: George Gershwin, Ira Gershwin, Saul Chaplin
Foto: Alfred Gilks, John Alton
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 11 november 1951
Svensk titel: En amerikan i Paris

En mycket påkostad och färgsprakande sång- och dansfilm, ett bekymmerslöst och romantiskt amerikanskt vykort från Paris (även om filmen såklart spelades in i en studio i Hollywood).

Gene Kelly spelar konstnären och f.d. soldaten Jerry Mulligan, som blivit kvar i den franska huvudstaden efter andra världskrigets slut, med förhoppningen att slå igenom som målare. Två kvinnor kommer i hans väg; dels en rik konstmecenat som tar honom under sina vingars beskydd, dels flickvännen till en bekant (vilket Mulligan är lyckligt ovetande om då han blir hals över huvud förälskad i den unga fransyskan). Det blir romantiska förvecklingar både här och där.

An American in Paris har två centrala huvudroller, skulle man med fog kunna påstå. Dels Gene Kelly, och dels Gershwins musik. Kelly dominerar filmen med sin utstrålning, varma humor, uppfinningsrika koreografi och energiska, självsäkra dans. Och musiken - ja, vad ska man säga - den är förstås makalös. Gershwin är ju ändå Gershwin, som bekant. An American in Paris var ju från början ett "symfoniskt poem" av den store kompositören, och här finns ett pärlband av kända stycken: "I Got Rhythm", "Our Love Is Here to Stay" och "'S Wonderful", för att nämna några.

Så det är inte där skon klämmer. För klämmer gör den, lite grann. Manusmässigt, till exempel. Filmen är inte alls lika minnesvärd i denna bemärkelse som exempelvis Singin' in the Rain (Kellys verkliga mästerverk, från året därpå - länk här!). Det blir liksom lite för ytligt och platt. Dock snyggt gjort.

Det andra stället där skon klämmer är kombinationen Kelly - Leslie Caron. Eller Caron (här i sin allra första film), rättare sagt. Hon dansar jättebra såklart, men som aktör saknar hon (åtminstone här) i princip all den utstrålning som rollen kräver. Och personkemin med Kelly haltar. Inte i dansens virvlar, men i spelscenerna. Det funkar inte, helt enkelt. Det blir väldigt svårt att tro på, eller bli intagen av, deras kärlekshistoria.

Och Gene Kellys sidekick Oscar Levant är inte alls lika karismatisk som Donald O'Connor i Singin' in the Rain. Så sammantaget blir An American in Paris en blandad upplevelse. 

Betyg: 3/5 

Captain Blood (1935)

Huvudroller: Errol Flynn, Olivia de Havilland, Lionel Atwill, Basil Rathbone
Regissör: Michael Curtiz
Producenter: Harry Joe Brown, Gordon Hollingshead
Manus: Casey Robinson, efter en roman av Rafael Sabatini
Musik: Erich Wolfgang Korngold
Foto: Ernest Haller, Hal Mohr
Studio: Warner Bros.
Premiär: 28 december 1935
Svensk titel: Kapten Blod

Captain Blood blev Errol Flynns genombrottsfilm och gjorde honom till stjärna och den naturlige arvtagaren till Douglas Fairbanks inom den s.k. swashbuckler-genren (länk). Swashbuckler är ett svåröversatt engelskt ord. Man skulle eventuellt kunna ge det betydelsen "skrävlande fäktare", "äventyrare", "våghals" eller liknande. Det handlar hur som helst om en slags heroisk arketyp som fäktas med värja eller svärd och kännetecknas av sina ridderliga ideal. Rötterna till denna typ av karaktär finns i europeisk äventyrslitteratur, men har då alltså även gett upphov till en särskild filmgenre. Sjörövarfilmer från klassiska Hollywood är ett bra exempel på dylika.

Även Olivia de Havilland slog igenom med Captain Blood (hennes blott fjärde långfilm) - filmen var f.ö. det första av hela åtta samarbeten mellan henne och Flynn.

Flynn spelar doktorn Peter Blood som tillsammans med ett gäng medfångar flyr från den ö där de hålls som slavar efter att ha blivit dömda för uppror mot kungadömet i 1600-talets England. För att revanschera sig blir de pirater och röjer runt med stulet fartyg, värjor och ett frejdigt humör i Västindien.

Basil Rathbone spelar en partner/rival till Blood, och dessa möts i en duell som hör till filmens höjdpunkter. (Rathbone, Flynn och de Havilland spelade senare mot varandra ånyo i The Adventures of Robin Hood (länk) från 1938.)

Errol Flynn var perfekt i den här typen av roller; en driftig, atletisk äventyrare som med skicklig värja, snitsiga repliker och ett charmigt leende härjade på vita duken. En arketypisk filmhjälte, helt enkelt.

Captain Blood är en underhållande film, ett stycke medryckande eskapism. Miljöerna är spännande, regin skicklig i de storslagna och imponerande fäktnings- och bataljscenerna, och stjärnorna i de ledande rollerna lyser fint. Dialogen är dessutom riktigt bra; den är kryddad med gott humör och humor och i stort sett alla repliker är skrivna och framförda med en omsorgsfull formuleringsförmåga som gör hela spektaklet riktigt njutbart.

Betyg: 4/5

Safety Last! (1923)

Huvudroller: Harold Lloyd, Mildred Davis, Bill Strother, Noah Young
Regissörer: Fred C. Newmeyer, Sam Taylor
Producent: Hal Roach
Manus: Hal Roach, Sam Taylor, Tim Whelan, H. M. Walker, Jean Havez, Harold Lloyd
Foto: Walter Lundin
Studio: Hal Roach Studios
Premiär: 1 april 1923
Svensk titel: Upp genom luften

Ytterligare en stumfilm från 1923. Och genom Safety Last! så gör den tredje legendariske komikern i den tunga och omhuldade trojkan Chaplin - Keaton - Lloyd sin imponerande entré på bloggen.

Harold Lloyd blev känd och berömd under stumfilmsepoken, även om han senare även gjorde talfilmer. Ingen kan matcha Charlie Chaplins idag ikoniska status, men Lloyd var åtminstone mer produktiv än Chaplin och gjorde nästan 200 kort- och långfilmer mellan 1914 och 1947, då han pensionerade sig från vita duken.

Lloyds mest bekante typ av karaktär var en glasögonprydd, företagsam everyday man som i sin jakt på framgång drogs in i allehanda vildsinta äventyr och passade bra in i det glada 1920-talets USA.

Safety Last! är hans stora klassiker på långfilmssidan, men värda att nämna är också Grandma's Boy från 1922 som kombinerar komik med trovärdig karaktärsutveckling, The Freshman (1925, hans kommersiellt sett mest framgångsrika film) och Welcome Danger (1929, hans första talfilm).

I Safety Last! spelar Lloyd en ung man som reser från landsbygden till den stora staden för att bli framgångsrik och välbärgad. Han skriver regelbundet brev hem till sin fästmö för att rapportera om sin succéartade yrkeskarriär, men blir tvungen att upprätthålla illusionen om att han inte arbetar som ett lågavlönat affärsbiträde - vilket han alltså gör. Dessutom skickar han hem en massa dyra presenter - som han inte har råd att betala - till fästmön. När hon beslutar sig för att komma och besöka honom så blir det komplicerat. Lloyd får reda på att varuhusets direktör tänker betala 1000 dollar (mycket pengar på den tiden) till den som vågar klättra upp - som ett PR-trick - längs hela fasaden och upp till taket på den skyskrapa där man befinner sig. Lloyd är desperat efter snabba pengar, och erbjuder en kompis hälften om denne utför klättringen, men förvecklingar och omständigheter tvingar honom själv att ge sig upp längs byggnaden...

Sekvensen med klättringen utgör avslutningen och en lång del av filmen, och är naturligtvis dess höjdpunkt (ha ha). Scenen där Lloyd hänger i visarna på en klocka högt uppe på fasaden har blivit ikonisk. Hela denna sekvens är väldigt rolig, spännande och välgjord. Lloyd drabbas hela tiden av dråpliga svårigheter på sin väg upp (sällskapliga duvor, trassliga rep, en mus som kryper in i hans byxben...) och det blir skön komik och slapstick på hög (ha ha) nivå.

Vad som i övrigt gör Safety Last! så sevärd är dess muntra humör. Lloyd hade en sympatisk och bekymmerslöst driftig utstrålning, och det är något som återspeglas i filmen som helhet. Och det smittar - detta är verkligen god underhållning.

Alltihop är så medryckande och intagande att man efter en stund glömmer att det är en stumfilm. Jag antar att detta är ett bra betyg. Berättelsen och humorn är det viktiga - ifall man hör något tal eller inte, det är sekundärt.
Betyg: 4/5

Filmstjärnor i reklam

Så länge det funnits reklam i tidningar, TV och annorstädes så har det funnits filmstjärnor som gjort reklam för saker i tidningar, TV och annorstädes.

Hollywoods klassiska epok är naturligtvis inget undantag. Och därför, eftersom jag gillar att publicera fina och/eller roliga bilder från den här perioden, vid sidan av mina filmrecensioner, så följer här en liten kavalkad med stjärnor i tidningsreklam från då det begav sig.

Om man gör en (helt ovetenskaplig, ska sägas) scanning av utbudet så ser man rätt snabbt att det är en produkt som dominerar relativt starkt: Cigaretter. Det är cigaretter, cigaretter, cigaretter... Något som man nuförtiden självklart känner till, men som ändå får en att hoppa till lite. Det var verkligen hejdlöst vad man promotade rökning. Det var en annan tid, sannerligen...

De kvinnliga stjärnorna gjorde ofta reklam för skönhetsprodukter, tvål och saker till hemmet. Det är inte någon progressiv period vi talar om, direkt. (Därför är det uppiggande att se Joan Crawford i en reklamannons från 1949 för tändstift.)

De manliga motsvarigheternas reklaminsatser var mer blandade.

Men något som skär tvärs över könsgränsen är - ja, ni gissar rätt - cigaretterna.

Our Hospitality (1923)

Huvudroller: Buster Keaton, Natalie Talmadge, Joe Roberts, Ralph Bushman
Regissör: Buster Keaton, John G. Blystone
Producent: Joseph M. Schenck
Manus: Clyde Bruckman, Jean Havez, Joseph A. Mitchell
Foto: Gordon Jennings, Elgin Lessley
Studio: Metro Pictures Corporation
Premiär: 19 november 1923
Svensk titel: Krut, kulor och kärlek

Den legendariske filmkritikern Roger Ebert har kallat Our Hospitality för Buster Keatons "första mästerverk". Och ja, det är en för sin tid ganska imponerande komedi, en underhållande stumfilm.

Filmen utspelar sig på 1830-talet och handlar om Willie McKay (Buster Keaton) som reser från New York City till vischan för att inmuta sin avlidne faders egendom (han förväntar sig mer eller mindre ett palats; det är ett ruckel). Han hamnar mitt i den gamla fejden mellan familjerna McKay och Canfield, något som kompliceras avsevärt genom att den unga kvinna (spelad av Natalie Talmadge, då gift med Keaton) han träffat under tågresan dit - och blivit förälskad i - visar sig tillhöra familjen Canfield.

Fejden Canfield-McKay är naturligtvis en tydlig vinkning till verklighetens släktfejd Hatfield-McCoy (läs mer här). Denna tilldrog sig under 1860- till 1890-talet, men Keatons film har då alltså flyttat den tillbaka till 1830-talet. Det berodde på att Keaton, som älskade tåg, skulle få möjlighet att i filmen använda sig av det tidiga lokomotivet "Stephenson's Rocket" (klicka!).

Our Hospitalitys titel syftar på att just familjen Canfields gästfrihet blir Willie McKays knep för att inte bli ihjälskjuten av dem; han är inbjuden dit på middag, först som potentiell make till dottern, sedan - när bröderna och fadern förstår att han är en McKay - som en självklar måltavla som det är bra att ha koll på. Men då kutymen säger att de inte får döda honom så länge han befinner sig i deras hus, så försöker han naturligtvis med alla medel hålla sig kvar där. Upplagt för stor komik, såklart.

Filmen bjuder - som alltid när det handlar om Keaton - på flera scener med halsbrytande stunts (utförda av Keaton själv, vem annars?) och mycken dramatisk slapstick. Sekvenserna i och kring ett våldsamt vattenfall är legendariska.

För mig är dock scenerna i filmens resa med det ovan nämnda lokomotivet/tåget det kanske mest underhållande med Our Hospitality. Skildringen av hur man färdas - bokstavligen över stock och sten - med detta i princip fallfärdiga, skakande, skälvande, skruttiga tåg är väldigt festlig. Tåget är hela tiden på väg att rasa samman, vagnar lossnar, växlar går sönder, rälsen krackelerar... och Keaton och kompani lyckas på ett härligt sätt kombinera dråplig slapstick med att en förälskelse mellan de unga tu växer fram. Bara det är en imponerande bedrift.

En dåraktig och rolig stumfilm!
Betyg: 4/5

The More the Merrier (1943)

Huvudroller: Jean Arthur, Joel McCrea, Charles Coburn, Richard Gaines
Regissör: George Stevens
Producent: George Stevens
Manus: Richard Flournoy, Lewis R. Foster, Frank Ross, Robert W. Russell, efter novellen Two's a Crowd av Garson Kanin
Musik: Leigh Harline
Foto: Ted Tetzlaff
Studio: Columbia Pictures
Premiär: 13 maj 1943
Svensk titel: Ungkarlsfällan

George Stevens var en mångsidig och ytterst kompetent regissör/producent som kanske är lite bortglömd idag men som gjorde en mängd filmer som räknas som verkliga klassiker. Sång- och dansfilmen Swing Time (1936, med Fred & Ginger, klicka här), äventyret Gunga Din (1939, med Cary Grant, Douglas Fairbanks Jr. och Joan Fontaine), romantiska komedin Woman of the Year (1942, med Katharine Hepburn och Spencer Tracy), dramat A Place in the Sun (1951, med Montgomery Clift, Shelley Winters och Elizabeth Taylor, klicka här) och westernfilmen Shane (1953, med Alan Ladd och Jean Arthur) tillhör de mest bekanta. Snacka om imponerande cv!

The More the Merrier är en av Stevens' lyckade komedier, en film som är klart värd att se. Den har inslag av screwball i sina förvecklingsscener (klicka här), men jag skulle nog ändå klassa den som en tämligen "rak" komedi. (Inte för att det är nåt fel med det!)

Filmen är en munter satir om bostadsbristen i Washington, D.C. under andra världskriget. Jean Arthur spelar en ensamboende (men förlovad, visar det sig) ung kvinna som bestämmer sig för att hyra ut halva sin lägenhet. Hon accepterar något motvilligt en pensionerad miljonär (Charles Coburn, Oscarsberlönad för sin roliga roll) som hyresgäst, men när denne helt frankt börjar hyra ut hälften av sin halva av lägenheten till en ung sergeant (Joel McCrea) så kommer naturligtvis komplikationerna som ett brev på posten.

The More the Merrier är en trivsam komedi som lunkar på i ett behagligt tempo och är befolkad av en pålitlig trio kvalitativa aktörer i de ledande rollerna. En rolig men idag ganska bortglömd film som är värd att upptäcka!

Varför Jean Arthur ska posera lättklädd på affischen är dock lite svårbegripligt. Det känns inte särskilt representativt för filmen.
Betyg: 3/5

Montana Moon (1930)

Huvudroller: Joan Crawford, Johnny Mack Brown, Cliff Edwards, Lloyd Ingraham
Regissör: Malcolm St. Clair
Producent: Malcolm St. Clair
Manus: Sylvia Thalberg, Frank Butler, Joe Farnham
Musik: Arthur Freed, Nacio Herb Brown
Foto: William H. Daniels
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 20 mars 1930
Svensk titel: Befordrad till äkta man

Joan Crawford blev en omtalad stjärna under stumfilmsepoken, och var en av de skådespelare som till synes ganska obehindrat klarade övergången till ljudfilm - och blev lika, om inte mer, känd och berömd där.

Bland hennes stumfilmer finns det ett antal som är värda att nämna, exempelvis genombrottet Our Dancing Daughters (ett drama från 1928 där Crawford med framgång spelar en s.k. "flapper" (klicka här!) - en modern kvinna som lyssnade på jazz, klädde sig "vågat" och inte brydde sig om hur en ung kvinna "borde" bete sig), det biografiska dramat Dreams of Love (1928) och Our Modern Maidens (ett drama från 1929 där hon återigen gestaltar en "flapper", den här gången mot bl.a. Douglas Fairbanks, Jr.). Just "flapper"-rollerna gjorde Crawford legendarisk, skulle man väl kunna påstå.

Den romantiska dramakomedin Untamed (1929, mot Robert Montgomery) var hennes första ljudfilm, och en kassasuccé.

Montana Moon blev nummer två. Den fick problem med censuren på grund av scener där det dricks alkohol (känsliga saker under Förbudstiden), men blev även denna en kommersiell framgång.

Något jag har ganska svårt att förstå mig på. Det är nämligen en ganska usel film.

Den handlar om romansen och kulturkrockarna mellan en rikemansdotter (en "flapper"-roll för Joan Crawford, återigen) och Johnny Mack Browns sjungande cowboy (en typ av karaktär som här gjorde sin entré på vita duken) och det man mest sitter och fokuserar på är dessa aktörers brottningsmatch med en bedrövligt kass dialog. Joan Crawford var ju en begåvad skådespelare så hon kommer undan med det mesta, men värre blir det för Johnny Mack Brown. Han var ju egentligen footballspelare, och att döma av den här filmen (jag har inte sett någon mer av hans insatser, han gjorde en mängd filmer) så borde han fokuserat på den karriären.

Dialogen är så dåligt skriven att man sitter och skruvar på sig i soffan. Och cowboysarna i Montana framställs som endimensionella, i princip enstaviga, tröga och enfaldiga spån. Jetsetfolket från New York (Crawfords unga kvinna med sällskap) skildras ju i och för sig som festande, dekadenta pappdockor, men de kan åtminstone prata begripligt.

Det hela ska väl vara humor, men för en modern åskådare blir det bara jobbigt.

Några bra sångnummer (bl.a. av Cliff Edwards, rösten bakom Jiminy Cricket - Benjamin Syrsa) och Crawfords karisma och ändå solida talang (som lyser igenom trots manuset och "dialogen") räddar detta pekoral från total härdsmälta.

Men helhetsbedömningen blir ändå att detta är en lättglömd film som man klarar sig fint utan.
Betyg: 2/5

Lobbykort

Filmaffischer kan ju som bekant vara väldigt tjusiga, men en annan gammal besläktad företeelse är s.k. lobby cards (jag kallar dem "lobbykort" i brist på annan bättre svensk översättning).

Lobbykorten används inte längre i amerikanska biografer och tillverkas inte heller för nutida filmer, och är precis som gamla filmaffischer samlarobjekt för cineaster och andra entusiastiska individer.

De var helt enkelt som en sorts små filmaffischer, ca 27 x 35 cm i storlek, som placerades i biografernas foajéer och användes för att locka potentiell biopublik genom att visa upp stillbilder från olika scener i filmerna. De dök för första gången upp under det tidiga 1910-talet och var då egentligen ingenting annat än svartvita fotografier. Men redan på 1920-talet hade de flesta studior övergått till färgtryck och mer eller mindre påhittig formgivning.

Idag är lobbykorten som sagt hett villebråd på samlarmarknaden, säkert mycket för att de ofta är grafiskt tilltalande men också för att de på ett fantasieggande sätt visar upp dåtidens stora stjärnor i nyckelscener från klassiska filmer.

Vad sägs om följande kavalkad?

Baby Face (1933)

Battling Butler (1926)

Big Business Girl (1931)

Blonde Crazy (1931)

Citizen Kane (1941)

Design for Living (1933)

Double Indemnity (1944)

Easy Living (1937)

Fools for Scandal (1938)

G Men (1935)

Grand Hotel (1932)

Holiday (1938)

In Name Only (1939)

It Happened One Night (1934)

Just Imagine (1930)

Little Women (1933)

London After Midnight (1927)

My Best Girl (1927)

Our Dancing Daughters (1928)

Queen Christina (1933)

Smart Money (1931)

Spellbound (1945)

Sunny Side Up (1929)

The Circus (1928)

The Cocoanuts (1929)

The Sea Beast (1926)

The Way to Love (1933)

The Westerner (1940)

The Wizard of Oz (1939)

Today We Live (1933)