Steamboat Bill Jr. (1928)

Huvudroller: Buster Keaton, Ernest Torrence, Marion Byron, Tom McGuire
Regissörer: Charles Reisner, Buster Keaton
Producent: Joseph M. Schenck
Manus: Carl Harbaugh, Buster Keaton
Foto: Bert Haines, Devereaux Jennings
Studio: United Artists
Premiär: 12 maj 1928
Svensk titel: Hans son på galejan

Stumfilmer i min samling är ungefär som sibiriska tigrar. Sällsynta, men de finns.

Steamboat Bill Jr. var den sista filmen som Buster Keaton spelade in för United Artists. Efter denna flyttade han över till Metro-Goldwyn-Mayer, där han gjorde The Cameraman i sin typiska stil, men därefter förlorade han all sin kreativa kontroll till studion.

Här spelar Keaton sonen till en flodbåtskapten som fått tuff konkurrens av ett större och rikare rederi. Sonen börjar jobba för fadern och hamnar samtidigt i en kärlekshistoria med konkurrentens dotter, till de bägge kaptenernas stora förtret.

Steamboat Bill Jr. är en väldigt rolig och fartfylld film som är oavbrutet underhållande. Själva storyn är inte mycket att hurra för, men det känns väl inte direkt som att huvudsyftet här var att göra en oförglömlig filmisk berättelse. Poängen var snarare att hitta passande situationer för Buster Keatons komiska geni.

Man kan verkligen hoppas att yngre generationer får upptäcka den gamla generationens filmkomiker, såsom Charlie Chaplin, Marx Brothers, Laurel & Hardy, Harold Lloyd - och Buster Keaton. De var föregångare och pionjärer och mästare på så många sätt och vis. Kort och gott, ofta förbannat roliga.

Buster Keatons trademark var hans gravallvarliga uppsyn (han kallades "The Great Stone Face") i kombination med halsbrytande fysisk komik. Han gjorde sina egna stunts, långt innan man började med fullt tillfredsställande säkerhetsanordningar för sådant. Och bortsett från de våghalsiga stunttricken, så bjöd han allt som oftast på rent förstklassig slapstick som är en njutning att se.

Den mest kända sekvensen i Steamboat Bill Jr. är den kaosartade orkan som avslutar filmen. Här går man verkligen all-in med avancerade scener av ren destruktion och fysisk humor på hög nivå och i rasande tempo. Buster Keaton briljerar i scen efter scen, och vi ser här bl.a. den rent vansinniga sekvensen där en hel husvägg faller över honom och han klarar sig genom att han står stilla och hamnar mitt i ett öppet fönster. Väggen vägde hur mycket som helst och scenen filmades helt utan säkerhetsanordningar. Ren idioti såklart, men fullständigt lyckat och en snutt som blivit ikonisk.
Betyg: 4/5

Room Service (1938)

Huvudroller: Groucho, Chico och Harpo Marx, Lucille Ball, Ann Miller
Regissör: William A. Seiter
Producent: Pandro S. Berman
Manus: Morrie Ryskind, Glenn Tryon, Philip Loeb, efter en pjäs av Allen Boretz, John Murray
Musik: Roy Webb
Foto: J. Roy Hunt
Studio: RKO Radio Pictures
Premiär: 30 september 1938
Svensk titel: Panik på hotellet

Room Service var den tredje långfilmen som bröderna gjorde som trio, utan lillbrorsan Zeppo, som var med i de fem första filmerna och därefter bytte karriär och blev en mycket framgångsrik mekanisk uppfinnare och teateragent.

Det här är också den enda av brödernas långfilmer som inte skrevs direkt för dem. Room Service var från början en pjäs, med samma namn, som hade premiär på Broadway 1937.

Den är inte lika galen som övriga Marxfilmer, och mer koncentrerad rent fysiskt. Det känns liksom att den ursprungligen var en teaterpjäs.

Groucho spelar teaterproducenten Gordon Miller, som försöker sätta upp en pjäs (uppbackad av den mystiske finansiären Zachary Fisk) och samtidigt undvika att bli vräkt från sitt hotellrum (som han inte har råd att betala för). Chico och Harpo spelar hans båda medhjälpare (Harpo med det fantastiska namnet Faker Englund).

Filmen utspelar sig till allra väsentligaste delen i ett och samma hotellrum, och detta kommer sig naturligtvis av att storyn från början skrevs för teaterscenen. 

Room Service saknar den klassiska, anarkistiska Marxkänslan, men är ändå en väldigt rolig, fokuserad och sevärd film. Galna inslag saknas inte - en av de mest minnesvärda scenerna är den där Harpo inne på hotellrummet jagar en livs levande kalkon med ett baseballträ.

Lucille Ball gör här en tidig roll; hon blev ju sedermera under 1950-talet en stor TV-stjärna.
Betyg: 3/5

Dumbo (1941)

Röster: Edward Brophy, Verna Felton, Cliff Edwards, Herman Bing
Regissörer: Ben Sharpsteen, Norman Ferguson, Wilfred Jackson m.fl.
Producent: Walt Disney
Manus: Otto Englander, Joe Grant, Dick Huemer, efter en storyline av Helen Aberson, Harold Pearl
Musik: Frank Churchill, Oliver Wallace
Studio: Walt Disney Productions, RKO Radio Pictures
Premiär: 31 oktober 1941
Svensk titel: Dumbo

Vad sägs om den här övergången då? Från en film om bombflygare under andra världskriget till en film om en flygande elefant. Helt crazy.

Dumbo var Disneys fjärde animerade långfilm i ordningen, och den är en av deras kortaste filmer överlag. Den klockar in på dryga timmen.

Filmen handlar om den lille cirkuselefanten Jumbo Jr., som blir mobbad på grund av sina väldigt stora öron och får öknamnet Dumbo. Hans mamma blir kedjad i en låst vagn efter att hon försvarat sin pojke när han blivit illa behandlad, och Dumbos ende vän när mamman inte längre kan vara vid hans sida är musen Timothy, som gör allt han kan för att hjälpa och stå upp för den lille elefanten. Historien tar en vändning när det visar sig att Dumbo tack vare sina stora öron faktiskt kan flyga! Han blir naturligtvis cirkusens huvudattraktion.

Det här är en väldigt snäll, rar och ömsint film som värmer och berör. Animeringen är förstås av yppersta klass och både fantasifull och rolig. Man bör ha en näsduk till hands - berättelsen om Dumbo är hjärteknipande och stundtals oerhört rörande.
Filmens svaga del är det sega avsnitt där Timothy och Dumbo hallucinerar efter att råka dricka vatten uppblandat med champagne. Det är flummigt psykedeliskt och passar dåligt in i helheten, och är dessutom för långt.

Elefantens sidekick Timothy är väl inte en klassisk figur på samma sätt som exempelvis Jiminy Cricket i Pinocchio, men han är ändå kul och charmig. Ett gäng kråkor som också hjälper Dumbo är även de väldigt festliga.

Humorn är en stor del av vad som gör Dumbo sevärd; flera scener - inte minst med de stroppiga övriga elefanterna (förutom Dumbos mamma, då) på cirkusen - bjuder på ren och skär slapstick.

Och lille Dumbo själv måste ju vara en av Disneys sötaste, mest bedårande figurer.
Betyg: 3/5

Twelve O'Clock High (1949)

Huvudroller: Gregory Peck, Gary Merrill, Dean Jagger, Millard Mitchell
Regissör: Henry King
Producent: Darryl F. Zanuck
Manus: Henry King, Sy Bartlett, Beirne Lay Jr. efter en roman av Bartlett och Lay Jr.
Musik: Alfred Newman
Foto: Leon Shamroy
Studio: 20th Century Fox
Premiär: 21 december 1949
Svensk titel: Luftens örnar

Detta är en krigsfilm som utspelar sig under andra världskriget, inspelad bara några år efter att detta tagit slut.

Twelve O'Clock High tilldrar sig på en amerikansk flygbas i England i början av USA:s medverkan i striderna. Gregory Peck spelar en hårdnackad general som får uppdraget att ta kommandot över en olycks- och otursdrabbad grupp bombflygare och leda dem till välbehövliga framgångar mot fienden.

Det här är en mycket stram, koncentrerad och fokuserad film. Den håller ett genomgående ganska sävligt tempo, det actionmättade ämnet till trots, och även om detta kanske känns främmande för en nutida krigsfilmsbiopublik, så tycker jag att det passar bra; på en flygbas under andra världskriget så känns det logiskt att mycket tid gick åt till att vänta. Att vänta på order från befälen, att vänta på väderleksrapporter, att vänta på bombplan som återvände från uppdrag, att vänta på nya uppdrag. Men när det väl smällde till - då smällde det till rejält. Det här fångar filmen bra.

En svaghet med Twelve O'Clock High är däremot att man inte kommer de unga flygarna så nära, som karaktärer. Historien fokuserar på befälen, och mycket såklart på Gregory Peck. Han är väldigt bra, och åstadkommer ett av de stramaste och kärvaste porträtt jag sett honom göra på vita duken. Men (och detta är ett tecken på att det är en stor aktör vi ser) hans general är ingen hårding som inte kan krackelera. Mot slutet av filmen lägger Peck an en annan ton, och dimensionerna blir plötsligt fler, och budskapet breddat. Mycket framgångsrikt, ska tilläggas.

Filmen har inga ambitioner att vara en "stor" eller "episk" krigsfilm, och det är en av dess finaste förtjänster. Här rör det sig om en liten story kring ett specifikt skede, och man koncentrerar sig väldigt fokuserat och strängt på detta. Dessutom finns här en väldigt bra prolog och epilog, som knyter ihop det hela mycket fint.

Twelve O'Clock High belönades med två Oscars: Bästa ljud och bästa manliga biroll (Dean Jagger, klart värd sin statyett!).

En minnesvärd film.
Betyg: 4/5

Suspicion (1941)

Huvudroller: Joan Fontaine, Cary Grant, Nigel Bruce, Sir Cedric Hardwicke
Regissör: Alfred Hitchcock
Producent: Alfred Hitchcock, Harry E. Edington
Manus: Samson Raphaelson, Joan Harrison, Alma Reville, efter romanen Before the Fact av Francis Iles
Musik: Franz Waxman
Foto: Harry Stradling Sr.
Studio: RKO Radio Pictures
Premiär: 14 november 1941
Svensk titel: Illdåd planeras?

Cary Grant gjorde fyra filmer tillsammans med Alfred Hitchcock, och det här var den första. De övriga var Notorious (1946, med Ingrid Bergman), To Catch a Thief (1955, med Grace Kelly) och den mästerliga North by Northwest (1959, med Eva Marie Saint).

Joan Fontaine spelade i två filmer av Hitchcock, denna och Rebecca (med Laurence Olivier) som kom året innan. Hon belönades med en Oscar för sin rollprestation i Suspicion, och blev således den enda skådespelare som vunnit en sådan i en Hitchcockfilm.

Joan Fontaine gör här rollen som en kvinna som gifter sig med en charmerande playboy (Grant, vem annars?) som sedermera visar sig vara en oansvarig och lögnaktig spelmissbrukare. Hans affärspartner dör plötsligt under mystiska omständigheter, och hustrun börjar misstänka sin make...

Det här är en rappt berättad, psykologisk thriller som börjar ganska banalt men tar sig efter hand. Man förstår egentligen inte varför de båda gifter sig - ja, historien känns väl enkel inledningsvis, men spänningen stiger allt eftersom, och kvalitén på filmen likaså. Hitchcock har absolut gjort bättre filmer, men jag vill ändå rekommendera den. Inte minst med tanke på Joan Fontaine, som är bra.

Hon var en klart lysande stjärna under 1940-talet, då hon förutom nämnda titlar gjorde fint ifrån sig i filmer som t.ex. de romantiska dramerna The Constant Nymph (1943, med Charles Boyer), Jane Eyre (1943, med Orson Welles) och Letter from an Unknown Woman (1948).

Joan Fontaine gick ur tiden så sent som 2013, vid en ålder av 96 år. (Hon var yngre syster till Olivia de Havilland, som i högsta grad fortfarande är i livet, 98 år gammal vid dags dato.)
Betyg: 3/5

Easy Living (1937)

Huvudroller: Jean Arthur, Edward Arnold, Ray Milland, Luis Alberni
Regissör: Mitchell Leisen
Producenter: Arthur Hornblow, William LeBaron
Manus: Preston Sturges, efter en story av Vera Caspary
Musik: Ralph Rainger, Leo Robin m.fl.
Foto: Ted Tetzlaff
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 7 juli 1937
Svensk titel: Pappa har en väninna

En finfin screwballkomedi från det (åtminstone ur Hollywoodperspektiv) härliga 30-talet, författad av en av giganterna inom genren - Preston Sturges.

Den stormrike bankmannen J. B. Ball (Edward Arnold) tröttnar på sin familjs extravaganta vanor och kastar ut en av sin hustrus dyra pälsar från balkongen. Pälsen landar på den fattiga Mary Smith (Jean Arthur), som dras in i familjens förehavanden och misstas för att vara den kände bankmannens älskarinna.

Det här är en mycket rolig och snyggt ihopsnickrad screwballkomedi. Easy Living är ledigt och flyhänt berättad och tuffar på i god och säker stil, gjord av ett begåvat gäng. Man kan ju påpeka att det gjordes smått kopiösa mängder av den här typen av rullar under Hollywoods guldår, och det är väl sant, men därmed inte sagt att det inte är bra filmer. För det är det ju. Rackarns bra och underhållande filmer.

Jean Arthur i centrum är klockren med sin naturliga och okonstlade spelstil och sin sympatiska utstrålning, och hon utgör en fin kombo tillsammans med Ray Milland (som spelar bankmannens son). Hejdlöst rolig är dessutom Luis Alberni, som gör en galen hotellägare med hysterisk och smått suspekt dialekt av oklart sydeuropeiskt snitt.

Jean Arthur var en mycket duktig och sevärd skådespelare som även kan ses i bl.a. Frank Capras tre klassiker Mr. Deeds Goes to Town (1936, med Gary Cooper), You Can't Take It With You (1938, med James Stewart) och Mr. Smith Goes to Washington (1939, också med Stewart), samt krigstidskomedin The More the Merrier (1943, med Joel McCrea) och västernfilmen Shane (1953, med Alan Ladd).

Shane blev hennes sista film. Hon kom senare att göra en mindre skådespelarcomeback både på scen och i TV, och jobbade sedermera även som dramalärare.

En av hennes elever vid Vassar College var en ung Meryl Streep.
Betyg: 3/5

Klassiska Hollywood fyller 1 år!

Ja, bloggen alltså.

Tiden går fort när man har roligt. Nu har jag varit igång med detta i precis ett år, och jag kan lova er att jag inte har den minsta tanke på att sluta. Varför skulle jag? :-)

Min samling med filmer från Hollywoods gyllene era består av många fler än vad som hittills synts här, och flera härliga guldkorn tillkommer i jämn takt. Och allt kommer att skrivas och berättas om här på bloggen, såklart!

Jag får tacka för uppmärksamheten. Väl mött under år nummer två!

För att fira denna högtid så bjuder jag på en rad fina och/eller roliga bilder från denna svunna epok, då stil och elegans var något självklart, då stjärnorna lyste som starkast, och då det gjordes en så enorm mängd fantastiska filmer.

 Bing Crosby gör reklam för choklad 1951.

 Carole Lombard ska skjuta lerduvor 1938.

 Gary Cooper och Ingrid Bergman i paus under inspelningen av Saratoga Trunk 1945.

 Fred Astaire stuffar med sonen Fred Jr. 1941.

 Clark Gable förfriskar sig under inspelningen av It Happened One Night 1934.

 Gene Kelly i Summer Stock, 1950.

 Rita Hayworth och Orson Welles spelar in The Lady from Shanghai 1947.

 James Stewart gör reklam för strumpor 1947.

 Katharine Hepburn under inspelningen av Bringing Up Baby 1938.

 Mickey Rooney och Judy Garland i Love Finds Andy Hardy 1938.

 Myrna Loy, William Powell och regissören W. S. Van Dyke spelar in The Thin Man 1934.

 Marlene Dietrich äter frukost 1936.

 Carole Lombard pryder omslaget till Photoplay 1940.

Tyrone Power och Loretta Young i Love Is News 1937.

Pinocchio (1940)

Röster: Cliff Edwards, Dickie Jones, Christian Rub, Walter Catlett
Regissörer: Ben Sharpsteen, Hamilton Luske m.fl.
Producent: Walt Disney
Manus: Ted Sears, Otto Englander, Webb Smith m.fl. efter barnboken The Adventures of Pinocchio av Carlo Collodi
Musik: Leigh Harline, Paul J. Smith, Oliver Wallace
Studio: Walt Disney Productions, RKO Radio Pictures
Premiär: 23 februari 1940
Svensk titel: Pinocchio

Det här var Disneystudions andra animerade långfilm i ordningen, efter framgången med mästerverket Snow White and the Seven Dwarfs 1937. Även om Pinocchio inledningsvis inte var någon kassasuccé att tala om, så har den i efterhand höjts till skyarna och räknas numera som en av Disneys bästa animerade filmer.

Pinocchio är baserad på en italiensk barnbok skriven av Carlo Collodi. Pinocchio är namnet på en pojkdocka som tillverkas av träsnidaren Geppetto. Pinocchio trollas till liv av en blå fé, efter att Geppetto sett en fallande stjärna och önskat att dockan var en livs levande pojke. Fén lovar Pinocchio att han ska bli en riktig pojke om han lovar att vara modig, ärlig och osjälvisk. Hon utser också syrsan Jiminy Cricket (Benjamin Syrsa, ni vet) till att vara Pinocchios "samvete". Filmen skildrar sedan alla de äventyr som Pinocchio hamnar i under sina försök att bli en riktig pojke.

Det här är en suveränt animerad, rolig, spännande och rörande film som hade som tydlig ambition att lära barn värdet av hårt arbete, ärlighet och sunda ideal.

Animationen, till exempel av vatten, skuggor, rök och mekaniska maskiner, var revolutionerande för sin tid och än idag mycket imponerande.

Pinocchio är en fin saga som bjuder på det mesta, inte minst humor och charm. Men den är också otäck på sina håll, så de minsta barnen bör se filmen tillsammans med någon vuxen. Det är för övrigt passande då jag tycker att Pinocchio kan ge behållning för hela familjen.

Jiminy Cricket är en av Disneys charmigaste karaktärer - klok, rolig och munter och dessutom utrustad med en mycket fin sångröst... Rösten tillhörde Cliff Edwards, som ju naturligtvis också framförde filmens stora musikaliska slagnummer, den ljuvliga "When You Wish Upon A Star".

Ovan nämnda sång fick en Oscar, precis som själva filmmusiken.
Betyg: 4/5

Too Hot to Handle (1938)

Huvudroller: Clark Gable, Myrna Loy, Walter Pidgeon, Walter Connolly
Regissör: Jack Conway
Producent: Lawrence Weingarten
Manus: Laurence Stallings, John Lee Mahin, Buster Keaton
Musik: Franz Waxman
Foto: Harold Rosson, Clyde De Vinna
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 16 september 1938
Svensk titel: Mitt i elden

Det var inte bara Joan Crawford som aspirerade på titeln "The Queen of Hollywood" under 1930-talet. Även den karismatiska och utmärkta Myrna Loy fanns där uppe på den nivån vid denna tid.

Myrna Loy och Clark Gable gjorde sju filmer tillsammans. Förutom denna, så också flygdramat Night Flight (1933), romantiska dramat Men in White (1934), kriminaldramat Manhattan Melodrama (jag älskar den titeln!) (1934), komedin Wife vs. Secretary (1936), biografiska dramat Parnell (som brukar anses vara Gables sämsta film...) (1937) och romantiska flygdramat Test Pilot (1938). Too Hot to Handle var den sista filmen de gjorde ihop. 

Clark Gable och Walter Pidgeon spelar två rivaliserande journalfilmsfotografer som hjälper en pilot (Myrna Loy) att söka efter hennes bror, som försvunnit någonstans i Amazonas regnskogar.

Det här är ungefär lika delar humor, romantik och äventyr, och med några spännande flygscener inbakade i det hela. Lite speciellt för tiden är också att man spelade in en lång sekvens hos verklig urbefolkning i Nederländska Guyana. En tämligen lättviktig film, men underhållande på ett tillfredsställande sätt, och dessutom en av Metro-Goldwyn-Mayers största succéer året 1938.

Clark Gable och Myrna Loy var riktigt bra ihop, och Walter Connolly är väldigt rolig som Gables något stressade chef.

Walter Pidgeon var en bankman (och utbildad jurist) som sedermera blev skådespelare och en framgångsrik sådan, inte minst tack vare sin fina sångröst. Han kan bl.a. ses i en rad vräkiga musikaler från tidigt 1930-tal, och senare i filmer som det Oscarsbelönade dramat How Green Was My Valley (1941, av John Ford), det romantiska krigsdramat Mrs. Miniver (1942) och dramakomedin Week-End at the Waldorf (1945, med Ginger Rogers, Lana Turner och Van Johnson).
Betyg: 3/5

Chained (1934)

Huvudroller: Joan Crawford, Clark Gable, Otto Kruger, Stuart Erwin
Regissör: Clarence Brown
Producent: Hunt Stromberg
Manus: John Lee Mahin, Albert Hackett, Frances Goodrich, efter en story av Edgar Selwyn
Musik: Herbert Stothart
Foto: George Folsey
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 1 september 1934
Svensk titel: Det underbara äventyret

Clark Gable har ju kallats "The King of Hollywood", och för Joan Crawford har epitetet "The Queen of Hollywood" ibland figurerat. Åtminstone under 1930-talets första hälft var det nog ingen som skulle protesterat mot ett dylikt smeknamn; vid denna period var Crawford otroligt framgångsrik och populär.

Gable och Crawford spelade tillsammans i åtta filmer (hon var hans favoritmotspelerska - vilket inte säger lite, "The King" lirade ju mot de flesta av de bästa): Kriminaldramat Dance, Fools, Dance (1931), romantiska Laughing Sinners (1931), dramat Possessed (1931), musikalen Dancing Lady (1933), romantiska dramat Chained (1934), dramakomedin Forsaking All Others (1934), komedin Love on the Run (1936) och slutligen dramat Strange Cargo (1940).

I Chained spelar Crawford en älskarinna till en äldre, gift man. Dennes hustru vägrar gå med på skilsmässa då hon konfronteras med makens affär, och älskarinnan ger sig av på en kryssning till Sydamerika. Där träffar hon en ranchägare (Gable) som hon blir förälskad i. Hennes känslor för den gifte mannen har emellertid inte slocknat, och när han får ut sin skilsmässa ställs allt på sin spets...

Det här är en ganska kort långfilm, blott 74 minuter, och det känns mer som en novellfilm - även när det gäller själva storyn. Jag upplever det tyvärr som att man gjort det lite för lätt för sig; man drar inte historien så många varv som man borde kunna göra, det hela blir liksom lite för enkelt. Med detta par i huvudrollerna (och Otto Kruger som också är utmärkt som den gifte mannen) borde det ha gjorts mer raffinerat.

Men det är ju ändock så att Crawford och Gable är ett fullgott skäl att se filmen. De var smått magiska ihop; se till exempel den berömda scenen i swimmingpoolen tidigt i filmen för att bevittna ett lysande prov på deras personkemi.

Kuriosa: Denna film var den första av åtta där Joan Crawford jobbade ihop med fotografen George Folsey. Han hade ett sätt att ljussätta hennes scener som hon gillade; hon ansåg helt enkelt att denna ljussättning lyfte fram hennes skönhet på ett perfekt vis.
Betyg: 3/5

The Searchers (1956)

Huvudroller: John Wayne, Jeffrey Hunter, Vera Miles, Natalie Wood
Regissör: John Ford
Producent: Cornelius Vanderbilt Whitney
Manus: Frank S. Nugent, efter en roman av Alan Le May
Musik: Max Steiner, Stan Jones
Foto: Winton C. Hoch
Studio: Warner Bros.
Premiär: 13 mars 1956
Svensk titel: Förföljaren

En berömd western från det årtionde som ibland kallats för genrens finaste - 1950-talet. Jag är ingen expert på westerns (även om jag alltid varit ganska svag för dem) så jag kan inte bedöma den saken, men faktum är ju att det gjordes en hel drös sevärda westernfilmer under det decenniet: Rio Grande (1950, av John Ford, med John Wayne och Maureen O'Hara), Bend of the River (1952, av Anthony Mann, med James Stewart), Shane (1953, med Alan Ladd och Jean Arthur) och Gunfight at the O.K. Corral (1957, med Burt Lancaster och Kirk Douglas) är bara några exempel.

Jag har hittills inte skrivit om särskilt många westerns här på bloggen... ja, det är väl bara en: High Noon från 1952 (ja, ni känner igen årtiondet). (Den går att läsa om ifall ni klickar här.) Fler westernfilmer kommer dock att dyka upp här framöver, det kan jag lova.

The Searchers handlar om hur en veteran från amerikanska inbördeskriget (John Wayne, vem annars?) ger sig ut i vildmarken tillsammans med sin adoptivbrorson (Jeffrey Hunter) för att rädda sin brorsdotter (Natalie Wood) som tillfångatagits av indianer.

John Wayne var väl ingen stor skådespelare, men han hade sin egen utstrålning och han var bra på att spela - ja, John Wayne-karaktärer. Kärva, egensinniga hårdingar som kunde visa godhet mot de som förtjänade det. Eller brutalitet mot övriga. Jag förenklar, jag är medveten om det, men John Wayne var ingen James Stewart om man säger så.

Här finns också det gammalmodiga sättet på vilket man skildrar indianer. Kort sagt: Tämligen endimensionellt.

John Ford sa i en intervju för tidningen Cosmopolitan 1964: "There's some merit to the charge that the Indian hasn't been portrayed accurately or fairly in the Western, but again, this charge has been a broad generalization and often unfair. The Indian didn't welcome the white man... and he wasn't diplomatic... If he has been treated unfairly by whites in films, that, unfortunately, was often the case in real life. There was much racial prejudice in the West."

The Searchers har blivit ordentligt rosad genom åren för att vara en av de bästa westerns som gjorts. Jag har svårt att se detta. Den har episka ambitioner - det är ju en John Ford-film, gudbevars - men jag tycker den är rätt seg. Den upprepar sig, och drar ut på historien lite väl långt. Dessutom spretar den betänkligt, med exempelvis en rad inslag av komedi som helt enkelt inte är särskilt lyckade. 

Fotot är dock väldigt fint, och John Waynes rolltolkning har faktiskt sina förtjänster. Det finns glimtar och nyanser i hans spel som funkar utmärkt bakom den kärva, tuffa ytan.

Flera av birollerna är befolkade av duktiga aktörer; nämnas bör den alltid sevärde John Qualen som spelar en granne till huvudkaraktärernas familj. Han hade förmågan att göra även den minsta av roller minnesvärd och ytterst trovärdig.

Men som helhet är The Searchers en ganska tråkig historia. John Ford har gjort andra, mycket bättre filmer.
Betyg: 2/5

All About Eve (1950)

Huvudroller: Bette Davis, Anne Baxter, George Sanders, Celeste Holm
Regissör: Joseph L. Mankiewicz
Producent: Darryl F. Zanuck
Manus: Joseph L. Mankiewicz, efter novellen The Wisdom of Eve av Mary Orr
Musik: Alfred Newman
Foto: Milton R. Krasner
Studio: 20th Century Fox
Premiär: 13 oktober 1950
Svensk titel: Allt om Eva

Två av mina absoluta favoritfilmer kom 1950. Den ena handlar om en avdankad stumfilmsstjärna, och den andra om en firad teateraktris som får konkurrens av en yngre, stigande stjärna. Den förstnämnda filmen är naturligtvis Sunset Boulevard (klicka här). Den andra är All About Eve.

All About Eve är en film med tung klassikerstatus. Den rosades enormt när den kom, och har fortsatt att rosas genom alla år sedan dess. Den nominerades till fjorton Oscars (en bedrift som inte upprepades förrän Titanic kom, nästan 50 år senare) och vann sex stycken - bl.a. för Bästa film.

Den handlar om den firade men något till åren komna Broadwaystjärnan Margo Channing (Bette Davis), som får konkurrens av den yngre beundrarinnan Eve Harrington (Anne Baxter) som ambitiöst tar för sig av både hennes liv och hennes plats i strålkastarljuset.

All About Eve är en lysande film på flera sätt. Rent allmänt är det en spännande och sevärd historia med en mycket begåvad ensemble aktörer. Musiken är fantastiskt fin (Alfred Newman var en sann mästare med filmer som Wuthering Heights, The Mark of Zorro, How Green Was My Valley, The Snake Pit och Twelve O'Clock High på sitt cv) och regin briljant. Men det är främst två skäl som gör filmen till det mästerverk den är, och dessa skäl är inga småsaker: Manuset, och Bette Davis.

Filmen är otroligt välskriven. Inte bara själva historien, som bjuder på sofistikerade vändningar, nyanser, detaljer - utan, kanske framför allt, den lysande dialogen. En ren njutning. Och vem skulle lämpa sig bättre att sätta tänderna i ett manus av denna kvalitet än just Bette Davis? En skådespelare av yppersta klass, som här går loss i vad som har kallats hennes livs roll. Hon är fullkomligt fenomenal - detta är filmskådespeleri när det är som allra bäst. Hon är totalt lyhörd inför sin roll och sina repliker, och vet att hitta exakt alla de nyanser som passar och krävs, på exakt rätt sätt. Bette Davis kunde dessutom få fram mängder av skiftningar och detaljer i sitt spel genom att bara använda ögonen. Det är få skådespelare som agerat så mångfacetterat enbart med blicken. Det är fascinerande att se.

Filmens slutsekvens är för övrigt så bra att jag får gåshud.

Notera: Marilyn Monroe finns med i en mycket tidig och liten men inte oviktig biroll.
Betyg: 5/5

Bringing Up Baby (1938)

Huvudroller: Cary Grant, Katharine Hepburn, May Robson, Charles Ruggles
Regissör: Howard Hawks
Producenter: Cliff Reid, Howard Hawks
Manus: Dudley Nichols, Hagar Wilde, Robert McGowan, Gertrude Purcell, efter en novell av Hagar Wilde
Musik: Roy Webb, Jimmy McHugh, Dorothy Fields
Foto: Russell Metty
Studio: RKO Radio Pictures
Premiär: 18 februari 1938
Svensk titel: Ingen fara på taket

En av de mest berömda och populära screwballkomedierna (klicka här för att läsa mer om denna genre) från den gyllene Hollywoodepoken.

Cary Grant spelar en tankspridd paleontolog som befinner sig i ett något stressat läge; dels håller han på och kompletterar skelettet från en brontosaurus, dels jagar han en donation på en miljon dollar till sitt museum, och dels ska han gifta sig inom kort. Mitt i allt detta så korsas hans väg av en excentrisk och påfrestande aristokrat (Katharine Hepburn) och hennes tama leopard Baby. Kaoset kan börja...

Bringing Up Baby är en film som rusar på i ett stundtals halsbrytande tempo, inte minst ifråga om dialogen, vilket inte var ovanligt när det gällde screwball. Den mångsidige Howard Hawks skulle t.ex. komma att framgångsrikt upprepa denna stil i His Girl Friday (också med Cary Grant) några år senare. Mot slutet i dessa filmer är man närmast anfådd. Bringing Up Baby blir nästan lite väl skrikig under upplösningen. Men skönt underhållande, likväl.

Att ha Cary Grant och Katharine Hepburn i frontlinjen i en komedi var ett tryggt recept för framgång, tycker jag. De både var lysande komiker. Här visar framför allt Hepburn hur bra hon var; hon var rolig på ett mycket sofistikerat sätt oavsett hur vansinnig omgivningen gestaltade sig. 

Hepburns karriär befann sig vid denna tid i en kommersiell dalgång, dock. Bringing Up Baby var ingen omedelbar succé (men heller inget fiasko) - dess status som screwballklassiker skulle komma senare, genom TV-visningar på 1950-talet. Vid det laget var Katharine Hepburn återigen en stjärna; hennes stora återkomst (efter succéerna från tidigt 1930-tal) var The Philadelphia Story 1940 (där hon igen spelade mot Cary Grant, och James Stewart).

Grant och Hepburn spelade mot varandra även i de romantiska komedierna Sylvia Scarlett (1935) och Holiday (1938).

Inför inspelningen av Bringing Up Baby gav Howard Hawks rådet till Cary Grant att låta sig inspireras av stumfilmsstjärnan Harold Lloyd. Något som känns logiskt, då inslagen av slapstick i filmen är ganska många. 

Tips: Kolla gärna in What's Up, Doc? från 1972 (av Peter Bogdanovich, med Barbra Streisand och Ryan O'Neal) för att se en väldigt rolig, senare komedi som inspirerades av och gjordes som en hyllning till Bringing Up Baby.
Betyg: 4/5

Holiday Inn (1942)

Huvudroller: Bing Crosby, Fred Astaire, Marjorie Reynolds, Virginia Dale
Regissör: Mark Sandrich
Producent: Mark Sandrich
Manus: Claude Binyon, Elmer Rice, efter en story av Irving Berlin
Musik: Irving Berlin
Foto: David Abel
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 4 augusti 1942
Svensk titel: Värdshuset Fritiden

Ett stycke lätt underhållning i form av en sång- och dansfilm med lika delar musik, sång, dans, humor, romantik och nostalgisk americana.

Holiday Inn (med den obeskrivligt osnygga svenska titeln Värdshuset Fritiden) handlar om två rivaliserande underhållare - en sångare (Bing Crosby) och en dansare (Fred Astaire) - som uppträder på ett värdshus (ägt av den förstnämnde) som bara har öppet under amerikanska storhelger (Thanksgiving, jul, nyår, Valentine's Day, etc.). Här slåss de (bildligt talat) om en kvinnlig kollegas (Marjorie Reynolds) gunst och försöker på olika vis bräcka varandras scenframträdanden.

Det här är finfin, tillbakalutad underhållning. En film utan större pretentioner än att glädja och tjusa och bjuda på sina huvudrollsinnehavares tidlösa talanger: Den som gillar Bing Crosbys basbaryton och Fred Astaires danssteg får här full valuta för pengarna. Dessa gentlemän var underhållare av en typ som jag med bestämdhet hävdar inte finns längre.

Holiday Inn är ett bra exempel på klassiska Hollywood som eskapism - en värmande, glädjande och nostalgisk verklighetsflykt och tidsresa, en sorts film som gör sig så bra i ett bekvämt och varmt soffhörn.

Och musiken får vi naturligtvis inte glömma. Det här är lika mycket Irving Berlins film som Crosbys och Astaires. Tolv av sångerna skrevs direkt för filmen, och kronan på verket är naturligtvis denna julsångernas julsång, Crosbys kanske största evergreen - "White Christmas".

Lätt underhållning, som sagt. Men ack så njutbar.
Betyg: 3/5

God Jul!

Här i huvudstaden så lyser snön med sin frånvaro. Det är mörkt och plusgraderna står som spön i backen. Kanske just därför infinner sig en än större anledning att önska er alla, mina kära och trogna bloggläsare (jag vet knappt vilka ni är, och inte heller hur många ni är), en riktigt god jul! Må grönkålen och skinkan mätta era magar, och julklapparna och de klassiska filmerna glädja era sinnen. Vi ses snart igen!

 Mickey Mouse från förr.

 Joan Crawford beundrar sin julkrans.

 Carole Lombard öppnar paket.

 Barbara Stanwyck och Dennis Morgan i Christmas in Connecticut (1945).

Bing Crosby, Bob Hope och Dorothy Lamour gör reklam för tejp (och filmen Road to Bali) 1952.

Yankee Doodle Dandy (1942)

Huvudroller: James Cagney, Joan Leslie, Walter Huston, Richard Whorf
Regissör: Michael Curtiz
Producenter: Hal B. Wallis, Jack Warner, William Cagney
Manus: Robert Buckner, Edmund Joseph, Julius J. Epstein, Philip G. Epstein
Musik: George M. Cohan, Ray Heindorf, Heinz Roemheld
Foto: James Wong Howe
Studio: Warner Bros.
Premiär: 6 juni 1942
Svensk titel: Yankee Doodle Dandy

Det här är ingen julfilm (se föregående inlägg) men väl en påkostad, storartad och i princip oavbrutet underhållande sång- och dansfilm av bästa märke.

Yankee Doodle Dandy är en biografisk film som handlar om underhållaren, pjäsförfattaren, kompositören, dansaren, sångaren och producenten George M. Cohan - som har kallats "The Man Who Owned Broadway". Filmen tar sina friheter vad gäller sanningshalten i vissa avsnitt, men Cohan själv (som visserligen var anlitad som konsult av producenterna men till syvende och sist inte hade mycket inflytande över slutresultatet) lär ha sett filmen och varit nöjd med den och James Cagneys rollprestation. (Cohan gick bort i cancer bara några månader efter premiären.)

George M. Cohan var mannen bakom sådana patriotiska musiknummer som "Over There" (som användes vid båda världskrigen som pådrivande allsång för de amerikanska soldaterna), "The Yankee Doodle Boy" och "You're a Grand Old Flag" och just patriotismen är ett starkt och genomgående tema i filmen. Produktionen var bara några dagar gammal när Japan bombade Pearl Harbor, och man beslöt sig för att göra Yankee Doodle Dandy till en upplyftande hyllning till hemlandet.

Och en patriotisk film är det, och stundtals en som verkligen inte skäms för sitt idoga flaggviftande. Om man är allergisk mot denna sida av den amerikanska livsstilen så blir filmen kanske lite för mycket. Undertecknad har dock inga som helst problem med saken.

Men det finns annat här också. Cohan skrev mer än 300 sånger under sin karriär, och i filmen finns fina exempel på inte bara patriotiska sådana.

Och som helhet är det maffigt, underhållande, roligt, gripande och medryckande. Och framför allt finns här James Cagney i vad som har kallats hans livs roll. Han fick en Oscar för sin insats (filmen fick tre statyetter totalt) och det är mycket förståeligt. Han gör en självsäker, intagande, känslig och rolig prestation och han dansar fantastiskt bra. Utan att på något vis förringa de övriga skådespelarna (Joan Leslie är bra som hans hustru och deras personkemi är mycket fin) så är det bara att konstatera: James Cagney äger filmduken under hela Yankee Doodle Dandy.

"A big, enjoyable musical biography. Cagney is so cocky and sure a dancer that you feel yourself grinning with pleasure at his movements", skrev filmkritikern Pauline Kael.

Det är bara att hålla med.
Betyg: 4/5

Miracle on 34th Street (1947)

Huvudroller: Maureen O'Hara, John Payne, Edmund Gwenn, Natalie Wood
Regissör: George Seaton
Producent: William Perlberg
Manus: George Seaton, efter en story av Valentine Davies
Musik: Cyril J. Mockridge
Foto: Lloyd Ahern, Charles G. Clarke
Studio: 20th Century Fox
Premiär: 2 maj 1947
Svensk titel: Det hände i New York

I december ska man naturligtvis skriva om julfilmer på en filmblogg. Och går man tillbaka i tiden till det klassiska Hollywood så finns det gott om sådana att botanisera bland. Julfilmer alltså. Och även i mina egna hyllor så finns det julfilmer. Såklart. För oavsett ens eget förhållande till julen (vilket i mitt fall kan beskrivas som ambivalent), så står det väl ganska klart att denna gigant bland helger gör sig bra som ämne för film.

Miracle on 34th Street utspelar sig i New York City mellan Thanksgiving och julhelgen, och handlar om hur varuhuset Macy's jultomte både ställs inför rätta och sinnesundersöks för att han med bestämdhet hävdar att han faktiskt är den riktige jultomten...

Det här är en mycket snäll och värmande familjefilm som i USA blivit en klassiker som stått sig fint genom decennierna och upptäcks av nya generationer varje jul.

De centrala gestalterna i filmen, och de som verkligen äger alla scener där de är med, är Edmund Gwenn i rollen som Kris Kringle (det namn som i USA brukar användas som "verkligt" namn för jultomten, ja Santa Claus) och den här inte ens tioåriga Natalie Wood som Susan, dottern till Macy's-mellanchefen Doris Walker (Maureen O'Hara).

Natalie Wood gjorde sig mycket tidigt ett namn som skådespelare och blev en omsusad barnstjärna under 1940-talet, med roller i exempelvis Tomorrow Is Forever (1946, med Claudette Colbert och Orson Welles) och The Ghost and Mrs. Muir (1947, med Gene Tierney och Rex Harrison). Rollen i Miracle on 34th Street var hennes första mer omfattande framträdande på vita duken. Hennes prestation präglas av stor charm och en självklar naturlighet framför kameran. Ihop med den likaledes mycket charmfulle Edmund Gwenn (Oscarsbelönad; filmen fick tre statyetter totalt) blir det helt enkelt kalasbra, för att använda en akademisk terminologi.

Natalie Wood blev sedermera en etablerad och framgångsrik skådespelare även som vuxen. Noteras bör t.ex. hennes roller i Rebel Without a Cause (1955, med James Dean), westernfilmen The Searchers (1956, med John Wayne) och musikalen West Side Story (1961).

Hon dog alltför tidigt, drunknad under oklara omständigheter vid 43 års ålder 1981.

Tilläggas bör om Miracle on 34th Street att den gjordes i svartvitt, men senare har den även getts ut i en färglagd version. Jag är av princip emot sådana, jag tycker att en film ska ses såsom den var tänkt från början - men jag måste erkänna att här har man lyckats fint. Koloreringen är gjord med varsam hand och det ser faktiskt snyggt ut. Men den svartvita originalversionen finns fortfarande tillgänglig.
Betyg: 3/5