De tecknade filmstjärnorna har hittills lyst med sin frånvaro här på bloggen. Men det betyder inte att de är bortglömda. Jag kan redan nu utlova att det under 2015 kommer att publiceras flera recensioner av klassiska, animerade långfilmer från Hollywoods gyllene epok. Och just idag - då det är första advent - vill jag tillsammans med Jiminy Cricket (ja, ni kanske känner honom bättre som Benjamin Syrsa) skicka ett varmt och hjärtligt "season's greetings" ut i det dystra novembermörkret. Varsågoda - ett ljuvligt, gåshudsframkallande och inte helt obekant litet klipp.
Rösten tillhörde Cliff Edwards, inte att förglömma.
Huvudroller: Spencer Tracy, Katharine Hepburn, Angela Lansbury, Van Johnson
Regissör: Frank Capra
Producenter: Frank Capra, Anthony Veiller
Manus: Myles Connolly, Anthony Veiller, efter en pjäs av Russel Crouse, Howard Lindsay
Musik: Victor Young
Foto: George Folsey
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 30 april 1948
Svensk titel: I valet och kvalet
Spencer Tracy och Katharine Hepburn gjorde nio filmer tillsammans, och var även ett par privat från 1941 fram till hans död 1967. (Tracy var separerad från sin hustru under alla dessa år, men de skilde sig aldrig.) Bland de filmer som Hepburn och Tracy gjorde ihop kan exempelvis nämnas dramakomedin Woman of the Year (1942), den romantiska komedin Without Love (1945), westernfilmen The Sea of Grass (1947) och komedin Adam's Rib (1949).
State of the Union av mästaren Frank Capra är en satirisk, politisk komedi som från början var en populär och kritikerrosad pjäs som spelades 765 gånger på Broadway mellan åren 1945 och 1947.
Spencer Tracy gör rollen som flygindustripampen Grant Matthews, som övertalas av sin älskarinna, den inflytelserika tidningsmagnaten Kay Thorndyke (Angela Lansbury), att ställa upp som presidentkandidat för republikanerna vid 1948 års partikonvent. Matthews återförenas med sin hustru (Katharine Hepburn) för valkampanjen, men de båda märker snart att deras mer radikala politiska åsikter är oförenliga med det som partiets inre krets och den mäktiga tidningskvinnan står för. Matthews och hans hustru blir alltmer desillusionerade av det politiska rävspelet i kampanjandet, och blir också tvungna att ompröva sin egen relation...
State of the Union är en film som nog kräver en viss kunskap om och intresse för det amerikanska politiska samhället och dito historien. Dessutom är det en pratig film som håller ett högt tempo och där det finns nyanser i storyn och dialogen som kan vara lätta att missa om man till exempel äter popcorn istället för att titta och lyssna.
Duon i huvudrollerna är bra och deras personkemi förstås top notch. Spencer Tracy passade mycket bra där han fick utlopp för sin naturliga, okonstlade spelstil, och Katharine Hepburn lyste alltid klart när hon fick porträttera en kvinna med starka övertygelser. Angela Lansbury imponerar och Van Johnson är också bra.
En intressant och sevärd film. Men väldigt pratig. Betyg: 3/5
Huvudroller: Orson Welles, Joseph Cotten, Dorothy Comingore, Everett Sloane
Regissör: Orson Welles
Producent: Orson Welles
Manus: Herman J. Mankiewicz, Orson Welles
Musik: Bernard Herrmann
Foto: Gregg Toland
Studio: RKO Radio Pictures
Premiär: 1 maj 1941
Svensk titel: En sensation
Orson Welles första långfilm.
Han spelar den påhittade (men av verkliga personer - bl.a. William Randolph Hearst - möjligen inspirerade) tidningsmagnaten Charles Foster Kane. Filmen berättar om Kanes liv, från fattig pojke som blir ivägskickad hemifrån av sina föräldrar för att få ett bättre liv hos en förmögen bankman, till idealist inom tidningsvärlden och sedermera maktgalen krösus och slutligen isolerad excentriker.
Citizen Kane har genom decennier och i alla möjliga sammanhang blivit kallad för en av de bästa filmer som någonsin gjorts, om inte den allra bästa. Detta är en åsikt som delats av både kritiker, filmskapare och fans. Självklart beror det väl som alltid på vem man frågar, och såklart också när man frågar, men faktum är att Citizen Kane funnits på "bästa"-listorna både länge och väl, och fortsätter att göra så, tillsammans med andra storheter såsom The Godfather, Ladri di biciclette (på svenska: Cykeltjuven), Casablanca, Vertigo, Goodfellas, etc. Det är dock inte min avsikt att försöka avgöra hur sådana här listor ska se ut - heller inte ifall Citizen Kane platsar på dylika. Sånt är helt enkelt bara så sanslöst svårt, och till syvende och sist - subjektivt.
Citizen Kane är en väldigt bra film, det kan vi slå fast tycker jag. Den upplevdes nog som smått revolutionerande när den kom, med sin experimentella och icke-linjära berättarstil, sitt innovativa och fantasifulla foto och sina många inslag av fejkad dokumentär.
Det är framför allt dessa aspekter av filmen som gör den så bra. Och det är imponerande att detta är ett verk av en debuterande långfilmsregissör. Orson Welles var väl antagligen lika mycket galning som geni, men oavsett vad så är detta en hejdundrande ambitiös film och en skickligt regisserad sådan. Man förstår att den stack ut ganska rejält då den hade premiär 1941.
Skådespelarinsatserna är till största del mycket goda, och det är lite befriande att de stora stjärnorna skiner med sin frånvaro. Här finns istället några fina karaktärsskådespelare, och flera som kom att samarbeta med Welles ett flertal gånger framöver - bl.a. den duktige Everett Sloane. Joseph Cotten kom senare att bli en stjärna, en direkt följd av hans samarbeten med Welles under det tidiga 1940-talet.
Filmens svaghet, däremot, heter Orson Welles. Alltså inte regissören, producenten eller manusförfattaren Welles - utan aktören. Han spelar Charles Foster Kane i olika åldrar; dels sin egen ålder (ca 25), dels medelåldern, dels ålderdomen. Han får hjälp av make-up (framgångsrikt i fråga om medelålders-Kane, mindre lyckat i fråga om ålderdoms-Kane) men det hjälper inte hela vägen. Han gör visserligen en karismatisk yngre Kane, med ett passande lätt diaboliskt leende på läpparna, och det funkar alldeles utmärkt - men problemen uppstår när han ska göra den äldste versionen av sin rollfigur. Hans kroppsspråk är här mycket besynnerligt och detta tar tyvärr massor av fokus. Man börjar se den unge mannen som försöker spela en gammal, och det var ju knappast meningen. Helheten funkar ju ändå, men det är lite synd.
Totalt sett är det dock en väldigt bra film. Se den!
Man skulle kunna tro att det kom ett veritabelt Oscars-regn över denna film som kallats för världens bästa, men så var inte fallet. Den var nominerad till nio stycken, men vann "bara" en - den för bästa manus. Betyg: 4/5
Huvudroller: Judy Garland, Margaret O'Brien, Lucille Bremer, Mary Astor
Regissör: Vincente Minnelli
Producent: Arthur Freed
Manus: Irving Brecher, Fred F. Finklehoffe, efter noveller av Sally Benson
Musik: Roger Edens, Hugh Martin, Ralph Blane m.fl.
Foto: George J. Folsey
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 28 november 1944
Svensk titel: Vi mötas i St. Louis
En av de mest klassiska amerikanska filmmusikalerna från den svunna tid då världen var - eller åtminstone, mest i efterhand kanske, kändes - helt annorlunda.
Den här färgfilmen (en färgfilm från 1944 var ju verkligen en FÄRGfilm - alla utomhusscener ser ut som kolorerade vykort) utspelar sig - föga förvånande - i St. Louis 1903, året innan världsutställningen där. Det handlar om den välbärgade familjen Smith, där de fyra döttrarna får lära sig om kärleken och livet - alltmedan pappan står i begrepp att flytta hela familjen till New York City, då han befordrats i sitt jobb.
Meet Me in St. Louis är alltså en filmmusikal (eller musikalfilm - vet någon egentligen vad skillnaden är?). Det betyder att man som publik bör vara beredd på en sak: Skådespelarna kan när som helst, stundom utan synbar anledning, brista ut i sång. Har man svårt för detta upplägg rent generellt, då ska man kanske välja en annan film. Men köper man konceptet, då har man mycket att roas och röras av i Meet Me in St. Louis.
På ytan - och bitvis även på djupet; det här är ju en familjefilm, gudbevars - så är det här en väldigt präktig och äppelkindat hurtig film. Hela familjen är gullig och käck, karaktärerna är kritvita, de flesta sångerna är rumsrena på det snällaste vis man kan tänka sig, och flickornas lycka tycks vara helt avhängig deras möjligheter att ingå äktenskap med lämplig ung man.
MEN bland det som gör filmen inte bara uthärdlig utan även sevärd är de inslag av råare och mörkare humor som bjuds på kring firandet av Halloween och framför allt av familjens lillasyster Tootie, spelad av Margaret O'Brien, då sju år gammal. Hon visar prov på en säker och charmig skådespelartalang (hon emottog en särskild "barn-Oscar" året därpå, för flera fina insatser på vita duken under 1944) och hennes karaktär är härligt besatt av död, lik och halshuggningar (hon skulle kunna vara en medlem av familjen Addams och inte Smith...) och får också äran att framföra den för sjuåringar klart olämpliga sången "I Was Drunk Last Night". Väldigt roligt!
Judy Garland är också mycket bra i filmen - den som sett henne i The Wizard of Oz (1939) känner igen hennes ungdomliga livlighet, men tilläggas kan nu en naturligt gryende mognad och säkerhet som är klockren. Hon framför också sångerna med stor, rörande känsla.
Sångerna, ja. De är naturligtvis en avsevärd del av behållningen med filmen, och vi bjuds på ett pärlband av verkliga klassiker: Exempelvis "The Boy Next Door", "The Trolley Song" och "Have Yourself a Merry Little Christmas".
Mary Astor - mångsidig och alltid bra - spelar mamman i familjen. Betyg: 3/5
Huvudroller: James Cagney, Olivia de Havilland, Rita Hayworth, Jack Carson
Regissör: Raoul Walsh
Producenter: Hal B. Wallis, William Cagney
Manus: Julius J. Epstein, Philip G. Epstein, efter en pjäs av James Hagan
Musik: Heinz Roemheld
Foto: James Wong Howe
Studio: Warner Bros.
Premiär: 21 februari 1941
Svensk titel: Rivaler på galej
Ett exempel på hur en svensk titel verkligen kan banalisera en fin och välspelad dramakomedi. Visst, en originaltitel som refererar till en hårfärg är väl kanske inte någon överdriven höjdare - men "Rivaler på galej"?Det får ju det hela att låta mer som en matiné med Helan & Halvan. Vilket det då alltså inte är. (Emellertid, märk väl att jag har stor respekt för Helan & Halvan, eller Laurel & Hardy som de ju faktiskt hette och egentligen bör kallas.) Nåja. Vi får skylla på dåtidens svenska trender, eller nåt.
Strawberry Blonde utspelar sig i det glada 1890-talets New York City, där tandläkaren Biff Grimes (James Cagney) faller för den vackra Virginia Brush (Rita Hayworth). Hon väljer dock att gifta sig med hans osympatiske rival (Jack Carson). Biff Grimes finner sig snart inte bara indragen i dennes tvivelaktiga affärer, utan också gift med Virginias väninna Amy Lind (Olivia de Havilland) - och han får tillfälle att ompröva vissa prioriteringar...
Detta kanske låter som en såpa, och visst var en produktion som denna lite av rutin under de stora filmstudiornas era, men när man har aktörer som James Cagney och Olivia de Havilland i centrum så höjer sig det hela tämligen omgående till en finare nivå än så.
Cagney var en mångsidig skådespelare som gjorde sig ett namn genom porträtt av diverse brutala gangsters men som Oscarsbelönades för sin huvudroll i den underhållande sång-och-dans-filmen Yankee Doodle Dandy (1942). Orson Welles kallade honom för "maybe the greatest actor who ever appeared in front of a camera". Cagney gjorde många minnesvärda rollprestationer och räknas idag till de mest legendariska amerikanska stjärnorna från Hollywoods gyllene era.
Olivia de Havilland gick från klarhet till klarhet redan i unga år och hennes karriär växte sig hela tiden alltmer imponerande. Hon hade en självklar pondus framför kameran och belönades med Oscars för dramafilmerna To Each His Own (1946) och The Heiress (1949, med Montgomery Clift). En av mina favoritskådespelare från Hollywoods klassiska epok.
Strawberry Blonde är klart sevärd, den enkla storyn till trots. Man kan lugnt se den enbart för Cagney och de Havillands skull, och få full valuta för pengarna. Och lite värme i hjärtat.
Dessutom får man en rad fina och muntra sånger på köpet. Betyg: 3/5
Huvudroller: Gary Cooper, Fredric March, Miriam Hopkins, Edward Everett Horton
Regissör: Ernst Lubitsch
Producent: Ernst Lubitsch
Manus: Ben Hecht, efter en pjäs av Noël Coward
Foto: Victor Milner
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 29 december 1933
Svensk titel: Oss gentlemän emellan
En komedi som är baserad på Noël Cowards pjäs med samma namn från året innan. Jag har själv inte läst pjäsen så jag kan inte jämföra, men "baserad på" lär vara en sanning med modifikation - filmen fick vid sin premiär en del kritik för att den avvek å det kraftigaste från Cowards förlaga. Han sa själv: "I'm told that there are three of my original lines left in the film - such original ones as 'Pass the mustard'."
Noël Cowards texter kännetecknades bl.a. av sin vitsiga och mycket välskrivna dialog, och ett flertal av hans pjäser och/eller manuskript har filmatiserats. Som exempel kan nämnas Private Lives (1931, med Norma Shearer och Robert Montgomery), Tonight Is Ours (1933, med Claudette Colbert och Fredric March) och Brief Encounter (1945, med Celia Johnson och Trevor Howard).
Design for Living handlar om en kvinna som inte kan välja mellan de båda män som älskar henne, och trion bestämmer sig för att flytta ihop i en platonisk vänskapsrelation där sex är uteslutet. Det visar sig vara ett allt annat än enkelt arrangemang...
Det känns att detta från början är ämnat för teaterscenen och inte vita duken - känslan är mer "filmad pjäs" än "film" om ni förstår vad jag menar. Men därmed inte sagt att det inte är en sevärd film. För det är det ju. Kvartetten överst i rollistan är utmärkt (Edward Everett Horton är strålande, och Miriam Hopkins gör en fin insats, men det är även lite ironiskt att den idag överlägset mest kände i kvartetten - Gary Cooper - blir närmast sopad av banan av sin medspelare/kompanjon Fredric March, som nuförtiden lär vara i princip bortglömd av folk som inte är filmvetare), och filmen håller sig tacknämligt och på teaterns vis hela tiden nära sina aktörer och deras förmåga att leverera repliker på ett begåvat sätt.
Frågan är väl dock hur trogen manusförfattaren varit Noël Coward, som sagt. Time Out London skrev: "Noël Coward's teacup wit and elegance hardly suits the beer glass temperament of his screen adapter Ben Hecht... The script galumphs when it should glide, and neither the director nor the stellar cast can bring this would-be soufflé about a bohemian ménage-à-trois... to the right fluffy consistency."
Filmens ämne var tämligen kontroversiellt och kittlande på sin tid, och den blev följaktligen en stor kassasuccé - en av Hollywoods tio mest inkomstbringande filmer under 1933. Betyg: 3/5
Huvudroller: Dana Andrews, Gene Tierney, Gary Merrill, Bert Freed
Regissör: Otto Preminger
Producent: Otto Preminger
Manus: Ben Hecht, story av Victor Trivas, Frank P. Rosenberg, Robert E. Kent, efter romanen Night Cry av William L. Stuart
Musik: Cyril Mockridge
Foto: Joseph LaShelle
Studio: 20th Century Fox
Premiär: 26 juni 1950
Svensk titel: Nattens vargar
Dana Andrews och Gene Tierney spelade mot varandra i en rad filmer, bl.a. dramakomedin Tobacco Road (1941) och det mycket sevärda film noir-dramat Laura från 1944 (läs mer här!).
Where the Sidewalk Ends är ett annat av deras samarbeten inom film noir, och bakom kameran fanns samme regissör som gjorde Laura - Otto Preminger.
Andrews spelar en kriminalpolis som försöker skaka av sig arvet från sin kriminelle far, men som sätter krokben för sig själv genom att hela tiden falla till föga för sitt hetsiga och våldsamma temperament. När hans oaktsamhet under en mordutredning orsakar en misstänkts död, så blir det stora problem...
Where the Sidewalk Ends är bra film noir, men den kommer inte upp till samma höjder som den ytterst kvalitativa Laura. Om man ska jämföra verk av samme regissör. Mycket beror väl detta på story och manus; dialogen är visserligen bra och slipad, men historien i sig har en del inslag som helt enkelt inte känns särskilt trovärdiga. Kan man säga utan att för den skull avslöja för mycket för den som inte sett filmen.
På skådespelarsidan är det bättre ställt - inte minst när det gäller Dana Andrews. Han gör en bra rollprestation, med ett djup och en mångfacetterad resonans som inte riktigt hade fallit på plats i Laura, som ju kom sex år tidigare. Gene Tierney är också bra, men inte lika självlysande som i exempelvis ovan nämnda film eller dramat Leave Her to Heaven (läs mer här!). Där var hon å andra sidan fenomenal.
Fotot är fint och musiken minnesvärd och tämligen framträdande.
Den svenska titeln på den här filmen är Nattens vargar. Oklart varför. Betyg: 3/5
Huvudroller: Marlon Brando, Lee J. Cobb, Karl Malden, Eva Marie Saint
Regissör: Elia Kazan
Producent: Sam Spiegel
Manus: Budd Schulberg, efter artikelserien Crime on the Waterfront av Malcolm Johnson
Musik: Leonard Bernstein
Foto: Boris Kaufman
Studio: Columbia Pictures
Premiär: 28 juli 1954
Svensk titel: Storstadshamn
Ett stycke spännande och rå realism av mästaren Elia Kazan.
On the Waterfront är en film om våld och korruption i fackföreningarna bland hamnarbetarna i New York City. Marlon Brando spelar en f.d. boxare som hankar sig fram på tillfälliga jobb i hamnen och slits mellan olika lojaliteter - en verklighet som bokstavligen handlar om liv och död. Allt ställs på sin spets när han blir tvungen att välja ifall han ska vittna mot den korrupte fackboss som har försett honom med arbete men som också är knuten till maffian.
Det här är ett kärvt och realistiskt drama av hög klass. Regin är driven och koncentrerad, fotot är rått men vackert, manuset enkelt men samtidigt (eller kanske just därför) effektivt och flera av aktörerna är rent strålande. Musiken är skriven av Leonard Bernstein och mycket bra.
Marlon Brando är elektrisk och starkt karismatisk i huvudrollen, Karl Malden är suverän i rollen som en präst som kämpar för hamnarbetarna, och Eva Marie Saint imponerar i sin debutroll som systern till en fackföreningsledare som mördats av maffian. Lee J. Cobb gör också en minnesvärd roll som Brandos boss.
Marlon Brandos sätt att spela denna roll var präglat av en sorts realism som nog inte riktigt hade setts på vita duken förut. Den inflytelserike kritikern Roger Ebert har menat att Kazan och Brando med denna film förändrade amerikanskt filmskådespeleri för alltid. Det må vara hur det vill med den saken, men något jag gillar med Brandos framträdande i denna film är de små detaljerna i hans agerande som gör honom så trovärdig; hur han kan hitta ett stycke rekvisita i en scen och plocka och fixa och hålla på med detta föremål, på ett till synes slumpmässigt och tankspritt sätt. Helt enkelt som man gör i verkliga livet. Resultatet blir att hans karaktär känns väldigt realistisk. Ett exempel på detta är när han borstar av (och sedermera tar på sig) en av Eva Marie Saints vantar, som hon tappat på marken. Han bara står helt disträ och donar med den, och det gör hela scenen verklig.
On the Waterfront tilldelades hela åtta Oscars, för bl.a. bästa film, regi, manliga huvudroll (Brando) och kvinnliga biroll (Saint). 1997 röstades den fram av amerikanska filminstitutet som den åttonde bästa amerikanska filmen någonsin, efter Citizen Kane (1941), Casablanca (1942), The Godfather (1972), Gone with the Wind (1939), Lawrence of Arabia (1962), The Wizard of Oz (1939) och The Graduate (1967).
Eva Marie Saint var (ja, eller är, hon är fortfarande i livet) en begåvad skådespelare som förutom denna gjorde bra rollprestationer i exempelvis Hitchcocks North by Northwest (1959, med Cary Grant) och melodramat Raintree County (1957, med Montgomery Clift och Elizabeth Taylor).
I Sverige är hon väl kanske mest känd för sin roll som mamman i TV-serien How the West Was Won (ja ni vet, Familjen Macahan). Betyg: 4/5
Huvudroller: Sterling Hayden, Louis Calhern, Sam Jaffe, Jean Hagen
Regissör: John Huston
Producent: Arthur Hornblow Jr.
Manus: Ben Maddow, John Huston, efter en roman av W. R. Burnett
Musik: Miklós Rózsa
Foto: Harold Rosson
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 23 maj 1950
Svensk titel: I asfaltens djungel
En film noir sombrukar räknas som en av de allra bästa inom denna klassiska och mycket populära genre.
The Asphalt Jungle handlar om en grupp män, karaktärer i den så kallade undre världen, som samlas kring planerandet och genomförandet av en avancerad juvelstöld. (Staden som är skådeplats för detta nämns aldrig vid namn, men det brukar antas att det är Cincinnati, Ohio.)
Det här är inte bara en bra film noir, det är en bra "kuppfilm" och en bra film överhuvud taget, oavsett genre. Den har faktiskt det mesta; en bra story och ett vasst manus med klockren dialog, snyggt foto, suggestiva och stämningsfulla scenerier och mycket bra skådespelare.
Och för regin står ju en verklig mästare - John Huston. Han har dykt upp här på bloggen tidigare, och kommer göra det igen, och det behöver väl vid det här laget för filmälskare knappast påpekas att han är mannen bakom sådana storverk som The Maltese Falcon (1941, med Humphrey Bogart), The Treasure of the Sierra Madre (1948, med Bogart), The African Queen (1951, med Bogart och Katharine Hepburn), Moulin Rouge (1952, med José Ferrer och Zsa Zsa Gabor) och The Misfits (1961, både Clark Gables och Marilyn Monroes sista film).
En av de mest påtagliga styrkorna med The Asphalt Jungle är dess aktörer. Det handlar absolut inte om de mest namnkunniga stjärnorna, men däremot om en samling väldigt skickliga karaktärsskådespelare. En efter en är strålande här; från Sam Jaffe som gestaltar en hal och ganska slemmig tysk, hjärnan bakom kuppen, till Louis Calhern som gör en fullständigt korrupt advokat och som levererar den allra minsta stickreplik med osviklig tajming och suverän känsla. Och i huvudrollen (får man väl kalla det - detta är egentligen en ensemblefilm utan verklig huvudroll) finns Sterling Hayden, som verkligen kunde kännas brutal och otäck.
Sterling Hayden, förresten, minns nog många från Francis Ford Coppolas The Godfather (1972), där han gör en liten men viktig roll som korrumperad polis. Eller från Stanley Kubricks Dr Strangelove (1964), där han briljerar som den fullständigt galne generalen Jack D. Ripper.
Notera att Marilyn Monroe, som var helt okänd 1950, gör en liten men betydelsefull biroll i The Asphalt Jungle. Betyg: 4/5
Huvudroller: Alan Ladd, Veronica Lake, William Bendix, Howard Da Silva
Regissör: George Marshall
Producent: John Houseman
Manus: Raymond Chandler
Musik: Robert Emmett Dolan, Harry Simeone, Bernie Wayne, Victor Young
Foto: Lionel Lindon
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 19 april 1946
Svensk titel: Blå dahlian
Alan Ladd spelar en hemvändande soldat som blir misstänkt för att ha mördat sin hustru, som är otrogen med en nattklubbsägare. Veronica Lake gör rollen som nattklubbsägarens hustru.
The Blue Dahlia är en stilfull film noir med mycket välskriven dialog (för manus står ju faktiskt den begåvade Raymond Chandler). Filmen är från en period då denna genre blomstrade, och utgör ett fint smakprov på denna stil inom den cinematografiska konsten. The Blue Dahlia lunkar på i ett perfekt (inte för högt) tempo, och även om den kanske börjar lite försiktigt och trevande så tar den sig om inte annat i samma ögonblick som Veronica Lake gör entré.
Alan Ladd och Veronica Lake gjorde en rad filmer tillsammans, och personkemin känns otvungen och bra när de samsas om den vita duken. Ladd kunde emellanåt upplevas som aningen torr i jämförelse med många andra manliga stjärnor från samma era, men när han parades ihop med Lake så funkade han bra.
Förutom The Blue Dahlia så gjorde Ladd och Lake till exempel film noir-succéerna This Gun for Hire (1942, efter romanen A Gun for Sale av Graham Greene) och The Glass Key (också 1942, efter en roman av Dashiell Hammett) ihop.
Alan Ladd är väl idag kanske mest ihågkommen för sin roll i västernklassikern Shane (svensk titel: Mannen från vidderna) från 1953, där han spelade mot Jean Arthur.
En anledning till att Ladd och Lake parades ihop på vita duken var att hon var en av få kvinnliga stjärnor som var kortare än honom. (Ladd var knappt 170 cm lång, och Lake 151 cm.) Det var ju - och är väl kanske fortfarande - helt barockt att föreställa sig att en kvinnlig huvudrollsinnehavare skulle vara längre än sin manlige motpart... Betyg: 3/5
Huvudroller: Marilyn Monroe, Tony Curtis, Jack Lemmon, George Raft
Regissör: Billy Wilder
Producent: Billy Wilder
Manus: Billy Wilder, I.A.L. Diamond, efter en story av Robert Thoeren, Michael Logan
Musik: Adolph Deutsch
Foto: Charles Lang
Studio: United Artists
Premiär: 29 mars 1959
Svensk titel: I hetaste laget
En av alla tiders mest kända och uppskattade filmkomedier, gjord av den mångfaldigt begåvade regissören Billy Wilder. Han kunde skapa suggestiva och genomarbetade dramafilmer som Sunset Boulevard (klicka här) och starka närporträtt kring kontroversiella ämnen såsom The Lost Weekend (klicka här), men han kunde alltså också göra lättsamma och helt igenom underhållande komedier som Some Like It Hot.
Året är 1929. Två utfattiga jazzmusiker (Jack Lemmon och Tony Curtis) i Chicago blir vittnen till en blodig gangsteruppgörelse och tvingas att fly hals över huvud från stan för att själva inte bli undanröjda av banditerna. Genom en artistagentur får de veta att en damorkester på väg till Florida söker två musiker som råkar spela just deras instrument, och chansen verkar till en början tredelat lyckad: De får en anledning att maskera sig och följaktligen lättare undkomma bovarna, de kommer bort från stan, och de får jobb. Sagt och gjort, de klär ut sig till kvinnor och blir anställda i orkestern. Omgående träffar de naturligtvis orkesterns sångerska/ukulelespelare Sugar Cane (Marilyn Monroe), och när de når Florida så uppstår heta känslor...lite överallt! Och förvecklingarna står som spön i backen.
Det här är en mycket lyckad och underhållande film som tuffar på i ett högt tempo från första början. Att se män i kvinnokläder upplevs väl knappast som lika dråpligt 2014 som det gjorde 1959, men det spelar mindre roll. Det är en välskriven och skicklig filmkomedi som undviker att bli plump och billig - filmens story skulle kunna bjuda in till enkla och flåsiga grabbskämt, men jag tycker att man klarar sig bra undan från sådant. Some Like It Hot känns lite mer sofistikerad än så.
Välspelat är det, och det finns gott om roliga karaktärer bland birollerna. I huvudtrojkan tycker jag att Jack Lemmon lyser starkast; han var väl ganska uppenbart den skickligaste och mest mångbegåvade av de tre. Han kunde spela det mesta, och gjorde minnesvärda roller genom hela sin långa karriär. (Missa exempelvis inte komedin The Apartment (1960, också av Billy Wilder), anti-kärnkraft-thrillern The China Syndrome (1976) och Robert Altmans mästerliga ensemblefilm Short Cuts (1993).)
Marilyn Monroe bjuder på flera sångnummer, av vilka åtminstone två är verkligt klassiska: "I Wanna Be Loved by You" och "I'm Through with Love".
En väldigt rolig film, med ett klockrent slut! Oscarsbelönad för sin kostymdesign, för övrigt. Och Lemmon var nominerad för sin roll. Betyg: 5/5
Huvudroller: Groucho, Chico, Harpo och Zeppo Marx, Margaret Dumont, Louis Calhern
Regissör: Leo McCarey
Producent: Herman J. Mankiewicz
Manus: Bert Kalmar, Harry Ruby, Arthur Sheekman, Nat Perrin
Musik: Bert Kalmar, Harry Ruby
Foto: Henry Sharp
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 17 november 1933
Svensk titel: Fyra fula fiskar
Av de tidiga Marxfilmerna (med andra ord, de som gjordes med Zeppo) så brukar Duck Soup benämnas som den klart bästa. Och det är mycket lätt att skriva under på det omdömet. Visserligen var den ur intäktssynpunkt en besvikelse (den gick sämre än sina föregångare - t.ex. Monkey Business och Horse Feathers) men numera räknas den som en tveklös Marxklassiker.
Storyn är enkel men effektiv; det bankrutta landet Freedonia utser Rufus T. Firefly (Groucho) till sin nye president/diktator, och denne förklarar omgående krig mot grannlandet Sylvania på grund av ett svartsjukedrama.
Zeppo spelar Fireflys sekreterare, och Chico och Harpo gör minnesvärda roller som två osedvanligt klantiga spioner.
Duck Soup är anmärkningsvärd i det att varken Chico eller Harpo har några musikaliska nummer, men det spelar i denna film mindre roll eftersom det finns så mycket annat att njuta av; storyn är kul, dialogen vass och fullpepprad med högkvalitativa ordlekar och gapskrattframkallande skämt och upptåg. Tempot är högt och det är verkligen raka puckar som gäller, från start till mål. Kanske särskilt Groucho glänser i den här filmen, han är i sitt esse och levererar sina one-liners med perfekt tajming och känsla.
Flera scener har blivit klassiker - inte minst "spegelscenen" (se nedan) och Chico och Harpos uppgörelser med en hetlevrad lemonadförsäljare. Filmens överlägsna sångnummer är den stora scen som utspelas när krigsutbrottet mellan Freedonia och Sylvania är ett faktum.
Kuriosa: I Woody Allens mästerverk Hannah and Her Sisters (1986) så används Duck Soup som ett fullständigt avgörande argument för att livet är värt att leva.
Kan en film få en bättre recension än så? Betyg: 4/5
Huvudroller: Groucho, Chico, Harpo och Zeppo Marx, Thelma Todd, David Landau
Regissör: Norman Z. McLeod
Producent: Herman J. Mankiewicz
Manus: S. J. Perelman, Bert Kalmar, Harry Ruby, Will B. Johnstone
Musik: John Leipold
Foto: Ray June
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 10 augusti 1932
Svensk titel: Fyra farliga friare
En tidig Marxfilm av skönt och galet anarkistiskt märke.
Quincy Adams Wagstaff (Groucho), den nye rektorn för Huxley University, anlitar de båda fixarna/klantskallarna Baravelli (Chico) och Pinky (Harpo) för att de ska hjälpa skolan att vinna en stor footballmatch mot rivaliserande Darwin University. Alltmedan hans son Frank (Zeppo) ägnar mer tid åt sin fästmö (Thelma Todd) än åt studierna.
Horse Feathers följer den tidiga Marxstilen; en rätt kort film i högt tempo, med en enkel story där brödernas upptåg är det centrala och där (de ofta karakteristiskt surrealistiska) dåraktigheterna och de närmast sinnessjuka infallen staplas på varandra. Som helhet väldigt roligt och i princip oavbrutet underhållande. Och med en fin gnutta hjärta och romantik på köpet.
Kanske framför allt Groucho är i högform här. Han och Chico bjuder på några fantastiska ordleksdueller och han framför själv t.ex. det i Marxsammanhang klassiska sångnumret "I'm Against It".
På tal om sångnummer så bjuder Horse Feathers på ytterligare ett, ännu mer Marxklassiskt: "Everyone Says I Love You". Denna sång återkommer flera gånger i filmen, som ett romantiskt tema, där alla fyra bröderna vid olika tillfällen sjunger och/eller spelar den för Thelma Todd (Harpo visslar den även för en häst). Zeppo visar prov på sin utomordentligt fina sångröst, Groucho spelar gitarr och sjunger liggandes i en kanot, Chico och Thelma Todd bjuder på klockren personkemi vid ett piano (var annars?) och Harpo gör en väldigt fin och romantisk tolkning av sången på sin harpa.
Huvudroller: Gregory Peck, Dorothy McGuire, John Garfield, Celeste Holm
Regissör: Elia Kazan
Producent: Darryl F. Zanuck
Manus: Moss Hart, baserat på en roman av Laura Z. Hobson
Musik: Alfred Newman
Foto: Arthur C. Miller
Studio: 20th Century Fox
Premiär: 11 november 1947
Svensk titel: Tyst överenskommelse
Elia Kazan var en oerhört framgångsrik och rosad regissör med både Hollywood och Broadway som arbetsplats. Han var med och grundade den inflytelserika Actors Studio, han hjälpte fram en rad duktiga skådespelare till ära och berömmelse, och vann under sin långa karriär bl.a. tre stycken regi-Oscars. 1952 befläckades hans anseende av att han namngav påstådda kommunistsympatisörer under förhör med House Committee on Un-American Activities, vid den tid då den ökända svartlistningen existerade i Hollywood.
Men ingen kan förneka att han gjorde en rad fantastiska filmer, ofta med ett starkt socialt patos eller budskap kring frågor som engagerade honom. Några titlar särskilt värda att nämna är naturligtvis Tennessee Williams-filmatiseringen A Streetcar Named Desire (1951, med Marlon Brando och Vivien Leigh), On the Waterfront (1954, med Brando) och East of Eden (1955, med James Dean, efter John Steinbecks roman). Och Gentleman's Agreement, då.
Gregory Peck spelar en tidningsreporter som får i uppdrag att skriva en artikelserie om antisemitism i det amerikanska samhället. Hans upplägg blir att själv utge sig för att vara jude, för att se hur han blir bemött. Det han möter både skrämmer och upprör honom.
Ämnet var kontroversiellt när filmen kom ut, men icke desto mindre väldigt viktigt, inte minst med andra världskriget i mycket färskt minne. Och idag, sorgligt nog, fortfarande ett aktuellt ämne.
Filmen (som belönades med tre Oscarsstatyetter, för bl.a. bästa film och regi) är välskriven, välspelad och sevärd. Gregory Peck är som alltid mycket bra, och han har sällskap av en rad fina aktörer i de övriga huvudrollerna.
Titeln Gentleman's Agreement syftar till den antisemitiska "tysta överenskommelse" (även den svenska titeln) som finns i den konservativa miljön kring en av karaktärernas familj och vänner. Betyg: 4/5
Huvudroller: Gary Cooper, Marlene Dietrich, Adolphe Menjou, Ullrich Haupt
Regissör: Josef von Sternberg
Producent: Hector Turnbull
Manus: Jules Furthman, baserat på romanen Amy Jolly av Benno Vigny
Musik: Karl Hagos
Foto: Lee Garmes
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 14 november 1930
Svensk titel: Marocko
Ett romantiskt drama från ljudfilmens ungdom.
Gary Cooper spelar en soldat i främlingslegionen, stationerad i Franska protektoratet Marocko i slutet av 1920-talet.Marlene Dietrich gör rollen som en desillusionerad nattklubbssångerska, och Adolphe Menjou spelar en rik man som uppvaktar henne. Coopers soldat faller också handlöst för sångerskan, och det hela ställs på sin spets när hon i detta (ganska civiliserade och mycket artiga) triangeldrama tvingas välja mellan de två herrarna.
Josef von Sternberg har med Morocco gjort en suggestiv och stämingsfull film. Dramatiken är inte särskilt dramatisk, men man bjuds på mättade bilder och ett eftertänksamt tempo i miljöernas tryckande ökenhetta och nattliga skuggor. Fotot är mycket fint, och den som ser filmen med vakna ögon ska upptäcka färgstarka karaktärer bland birollerna och statisterna. Morocco nominerades till fyra Oscars; bl.a. i kategorierna regi, foto och kvinnliga huvudroll.
Just Marlene Dietrich i denna huvudroll är den kanske största behållningen med filmen. Hennes utstrålning är närmast elektrisk. Filmens mest kända och berömda scen är det sångnummer där hon framträder iklädd frack (skandal!) och kysser en annan kvinna (ja, skandal!). Oavsett graden av kontrovers (det här var ju 1930) så är det ett mycket coolt framträdande.
Innan Marlene Dietrich kom till Hollywood så hade hon på 1920-talet en karriär som scen- och stumfilmsskådespelare hemma i Berlin. Genom samarbeten med regissören Josef von Sternberg slog hon igenom internationellt; huvudrollen i hans tragiska komedi The Blue Angel (1930, samma år som Morocco) blev ett genombrott för henne. Hennes glamour och exotiska look hade dragningskraft, och hon blev en stjärna i Hollywood på 1930-talet, med filmer som t.ex. dramat Blonde Venus (1932, med Cary Grant), krigsdramat Shanghai Express (1932) och romantiska Desire (1936, återigen med Gary Cooper).
Hennes stjärna på vita duken kom att dala något från mitten av 1930-talet, och under 1950- och 70-talen arbetade hon nästan uteslutande som en mycket välbetald kabaréartist. Betyg: 3/5
Huvudroller: Claudette Colbert, Paulette Goddard, Veronica Lake, George Reeves
Regissör: Mark Sandrich
Producent: Mark Sandrich
Manus: Allan Scott, delvis baserat på självbiografin I Served On Bataan av Juanita Hipps
Musik: Miklós Rózsa
Foto: Charles Lang
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 22 juni 1943
Svensk titel: Vi hälsa livet
Ett drama som handlar om andra världskriget, inspelat under andra världskriget.
So Proudly We Hail berättar om en grupp sjuksköterskor i amerikanska armén, stationerade på Filippinerna i det tidiga skedet av kriget. Filmen är till viss del baserad på en självbiografi skriven av armésköterskan Juanita Hipps, som tjänstgjorde just där och då.
Krigets hemska realiteter och fasor skildras ingående, men stor plats i filmen får även sjuksköterskornas olika kärleksrelationer till arméns tjänstgörande män. Emellanåt blir det en sorts balansgång mellan dramatisk hyperrealism och sentimental romantik. Oftast funkar det. En smula gammal hederlig patriotism är förstås inbakad också... (Men märk, och märk väl: USA fick ge upp Filippinerna till Japan, och mängder av amerikanska (och filippinska) krigsfångar fick sätta livet till. Kriget rasade för fullt, det fanns anledningar till att japaner inte var populära i USA vid denna tid, och skäl till att spela på patriotiska strängar.)
Claudette Colbert spelar gruppens befäl och hon är som alltid mycket bra. Den som sett henne i enbart komedier måste här slås av hur mångsidig hon var, hon bär sin huvudroll i detta drama med bravur. Paulette Goddard (Oscarsnominerad!) får representera de mer äppelkindade och komiska inslagen, men hon är också bra. Veronica Lake gör en mindre roll, men hennes insats är stark och intensiv och lämnar ett markant avtryck.
Ibland blir det lite hurtigt, men som helhet är det en bra film. Väldigt fint foto, måste också påpekas.
Paulette Goddard blev en stor filmstjärna på 40-talet (som barn var hon fotomodell för kläder, och senare syntes hon på Broadway). Hon hade den kvinnliga huvudrollen i Modern Times (1936) av Charlie Chaplin (för övrigt hennes make 1936-1942) och märktes även i filmer som exempelvis dramakomedin The Women (1939, med Norma Shearer, Joan Crawford och Rosalind Russell), Chaplins The Great Dictator (1940), äventyret Reap the Wild Wind (1942, med Ray Milland och John Wayne) och musikalen Star Spangled Rhythm (1943). Betyg: 4/5
Huvudroller: Clark Gable, Carole Lombard, Dorothy Mackaill, Grant Mitchell
Regissör: Wesley Ruggles
Producent: Albert Lewis
Manus: Milton Herbert Gropper, Maurine Dallas Watkins, story av Benjamin Glazer, Edmund Goulding, efter romanan No Bed of Her Own av Val Lewton
Musik: W. Franke Harling
Foto: Leo Tover
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 15 december 1932
Svensk titel: En man för mig
En romantisk dramakomedi (som har karakteriserats som screwball, men det tycker jag är fel etikett) som blev den enda film som det verkliga (sedermera) äkta paret Clark Gable och Carole Lombard gjorde tillsammans. (De tillhörde olika studior - Gable var knuten till Metro-Goldwyn-Mayer och Lombard till Paramount - och No Man of Her Own blev det enda tillfället då en av skådisarna (Gable) lånades ut till en produktion hos den andra studion.)
Clark Gable spelar en kriminell korthaj i New York som får polisen i hälarna och bestämmer sig för att ligga lågt ute på landet ett tag. Där träffar han av en händelse en uttråkad och äventyrstörstande bibliotekarie (Carole Lombard). De gifter sig (efter att singlat slant om saken) och hon följer med honom till New York, men han försöker dölja för henne hur han tjänar sitt levebröd...
No Man of Her Own är en ganska bra liten film, klart värd att se, men den tuffar liksom på i samma tempo och känsla hela tiden och tar egentligen aldrig riktig fart. Gable och Lombard har god personkemi emellan sig även om det kanske inte direkt slår gnistor. Men de var ju absolut två högst begåvade skådespelare.
De jobbade bra ihop under inspelningen, men båda var gifta (Lombard med en annan stjärna, William Powell) och det var först flera år senare som romansen mellan dem började spira. 1939 gifte de sig och blev ett av Hollywoods mest berömda par. De var gifta till 1942, då Carole Lombard tragiskt omkom i en flygolycka vid Mount Potosi i Nevada. Hon var blott 33 år gammal.
Carole Lombard var en stor filmstjärna - vid 30-talets slut den bäst betalda i Hollywood. Hon blev främst känd för roller i screwballkomedier, till exempel Hands Across the Table (1936, med Fred MacMurray), My Man Godfrey (1936, med dåvarande exmaken William Powell) och Nothing Sacred (1937). Värda att nämna är också dramat Made for Each Other (1939, med James Stewart) och Ernst Lubitsch-satiren To Be or Not to Be (1942) om nazismen och kriget, en film som hade premiär efter hennes död. Betyg: 3/5
Huvudroller: Claudette Colbert, Don Ameche, John Barrymore, Mary Astor
Regissör: Mitchell Leisen
Producent: Arthur Hornblow, Jr.
Manus: Charles Brackett, Billy Wilder, efter en story av Edwin Justus Mayer, Franz Schulz
Musik: Frederick Hollander
Foto: Charles Lang
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 15 mars 1939
Svensk titel: Midnatt
En romantisk screwballkomedi med en samling fina aktörer i de ledande rollerna. Inte minst den personliga favoriten (ja, en av dem - i det klassiska Hollywood fanns många oerhört sevärda skådespelare) Claudette Colbert i huvudrollen.
Hon spelar en arbetslös och utfattig showgirl som hamnar i Paris och där genom en serie händelser och intrikata förvecklingar nästlar sig in i societeten, föreställande en ungersk baronessa.
Jag vill inte avslöja alla vändningar i historien, mer än att säga som så: Detta är definitivt en film som hamnar i facket "lättsam komedi", och grundstoryn är ju enkel, men den är skriven (bl.a. av mästerregissören Billy Wilder) och gestaltad med lätt och ledig hand och bjuder på nyanser och vindlingar som absolut inte är dussinmässiga, och som höjer filmen över många andra i sin genre och gör den väldigt sevärd och rolig.
Claudette Colbert var perfekt i den här typen av roller, och hennes breda begåvning lyser starkt när det finns välskriven dialog att jobba med. Don Ameche är rolig och bra som en förslagen taxichaffis som korsar hennes väg, och John Barrymore och Mary Astor mycket sevärda som stenrikt gift par ur aristokratin. Särskilt Barrymore bjuder på klockren komik och matchar Colbert perfekt.
Som helhet en mycket bra komedi med stor stjärnglans.
1945 gjordes den i en ny version, kallad Masquerade in Mexico, med Dorothy Lamour i huvudrollen. 2007 meddelades det från Universal Studios att det under 2010 skulle göras ytterligare en version, med Reese Witherspoon i den ledande rollen, men den filmen har man hittills inte sett röken av. Betyg: 4/5
Det är inte så många av dem som fortfarande är i livet, de klassiska Hollywoodstjärnorna från den gyllene eran. Lauren Bacall var en av de sista. Och nu är hon också borta.
Hon avled efter en stroke i sitt hem i New York City igår, 89 år gammal.
Lauren Bacall slog igenom i Hemingwayfilmatiseringen To Have and Have Not 1944, och kom att förknippas med genren film noir, och lyckade samarbeten med Humphrey Bogart (till exempel den ovan nämnda filmen). Hon gifte sig med Bogart 1945 - ett äktenskap som varade fram till hans död 1957. De fick två barn tillsammans. (Hon var senare gift med en annan skådespelare, Jason Robards, ett äktenskap som producerade ett barn.)
Lauren Bacall hade en sensuell och cool utstrålning, och hennes sätt att titta in i kameran med lätt nedböjt huvud kallades "the look". Hennes klädstil blev populär. Hon kunde vara tämligen självlysande på vita duken, och hon hade en förmåga att leverera one-liners som ofta satt som en smäck.
Hon valde sina roller med omsorg, och hennes oberoende och ovilja att ta roller som hon inte gillade gav henne ett rykte om att vara "svår" att jobba med. Eller också kallar man det helt enkelt integritet. Lauren Bacall var ingen kvinna som man bossade med.
Hon var politiskt engagerad och motsatte sig McCarthyismen när den härjade med svartlistningar och annat och hon var en uttalad demokrat i decennier.
Förutom genombrottsrollen så finns en rad filmer med Lauren Bacall som kan rekommenderas - till exempel:
The Big Sleep (1946, film noir med Humphrey Bogart)
Key Largo (1948, också film noir, med Bogart och Edward G. Robinson)
Bright Leaf (1950, drama med Gary Cooper)
How to Marry a Millionaire (1953, komedi med Marilyn Monroe)
Designing Woman (1957, romantisk komedi med Gregory Peck)
Lauren Bacall var verksam som skådespelare ända fram till 2014.
Klicka på följande länkar för att läsa mer om Lauren Bacall i samband med hennes bortgång:
Huvudroller: Claudette Colbert, Joel McCrea, Rudy Vallée, Mary Astor
Regissör: Preston Sturges
Producent: Buddy G. DeSylva
Manus: Preston Sturges
Musik: Victor Young
Foto: Victor Milner
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 2 november 1942
Svensk titel: Dårarnas paradis
En tämligen lättsam men mycket festlig screwballkomedi av en av mästarna i genren, manusförfattaren/regissören Preston Sturges.
Claudette Colbert och Joel McCrea spelar ett gift par som är drabbade av ekonomiska bekymmer - inte minst han, som är uppfinnare och behöver en ansenlig summa pengar för att kunna förverkliga sin stora idé. Hon bestämmer sig för att ta ut skilsmässa och gifta sig med en miljonär för att ordna fram pengarna. Wild and crazy! Filmen har flera finurliga bottnar som jag inte vill avslöja här (jag försöker verkligen hålla bloggen fri från s.k. spoilers), men klart är att det blir förvecklingar av olika slag. Naturligtvis!
Preston Sturges var lite av en pionjär i det att han både skrev och regisserade sina filmer (en föregångare till exempelvis Woody Allen), och The Palm Beach Story har flera ingredienser som är typiska honom: Det höga tempot och den välskrivna dialogen, inte minst. En del inslag i ett dåraktigt mellanspel är nästan lite väl knäppa, men filmen kör på i stundtals rasande fart och man får liksom bara acceptera en del vansinnigheter. Underhållande är det ju!
Claudette Colbert är som alltid mycket bra, och populärmusikstjärnan Rudy Vallée är skojig som miljonären som hon får på kroken. Mary Astor spelar miljonärens syster och är också bra. Dessvärre är Joel McCrea rätt träaktig och blek som den uppfinnande maken.
En lättsam men rolig komedi om pengar och sex. Huvudsakligen. Betyg: 3/5
Huvudroller: Gene Tierney, Cornel Wilde, Jeanne Crain, Vincent Price
Regissör: John M. Stahl
Producent: William A. Bacher
Manus: Jo Swerling, baserat på en roman av Ben Ames Williams
Musik: Alfred Newman
Foto: Leon Shamroy
Studio: 20th Century Fox
Premiär: 19 december 1945
Svensk titel: Min är hämnden
Ett svartsjukedrama med nyanser av film noir.
Gene Tierney spelar en kvinna - en femme fatale om man så vill - som lämnar den man hon är förlovad med (Vincent Price) och gifter sig med en annan (Cornel Wilde), efter bara några dagars bekantskap med denne. Hennes svartsjuka visar sig vara rent sjuklig, och denna besatthet får henne att begå fasansfulla brott. Alla i makens närhet påverkas av kvinnans svartsjuka och filmen får en stark och oundviklig upplösning.
Leave Her to Heaven är ett effektivt och närmast kvävande drama. Det är gestaltat i vackra bilder och miljöer (Oscarsbelönat färgfoto!) och denna prydliga fernissa gör händelserna än mer starka. Gene Tierney nominerades för en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll, och hon är verkligen bra här. Hon spelar sin roll med isande kyla och återhållsamhet, mitt bland de ofta undertryckta känslostormarna, och det blir en minnesvärd gestaltning.
Men det är inte bara Gene Tierney som är bra i Leave Her to Heaven. En av de stora anledningarna till att filmen är så sevärd, är att hela ensemblen är bra. Ingen av aktörerna faller utanför ramen, alla är duktiga och minnesvärda.
Filmen var en stor framgång hos biopubliken; den spelade in över 5 miljoner dollar, och sålunda den av 20th Century Fox filmer under 1940-talet som spelade in mest pengar.
Titeln till denna film är tagen från William Shakespeares Hamlet. I första aktens femte scen så ber Vålnaden till Hamlet att inte hämnas på Drottningen, utan "leave her to heaven, and to those thorns that in her bosom lodge to prick and sting her". Betyg: 4/5
