Swing Time (1936)

Huvudroller: Fred Astaire, Ginger Rogers, Victor Moore, Helen Broderick
Regissör: George Stevens
Producent: Pandro S. Berman
Manus: Howard Lindsay, Allan Scott, baserat på Portrait of John Garnett av Erwin S. Gelsey
Musik: Jerome Kern
Foto: David Abel
Studio: RKO Radio Pictures
Premiär: 27 augusti 1936
Svensk titel: Dansen går

Det var naturligtvis inte bara Al Jolson som använde sig av blackfacesminkning - det förekom lite varstans under den här perioden (ja, det hände faktiskt att även afroamerikanska artister blackfacesminkade sig). I ett av dansnumren ("Bojangles of Harlem") i denna film med Fred & Ginger så svingar Fred Astaire sina lurviga med sådan sminkning.

Fred Astaire och Ginger Rogers gjorde tio filmer tillsammans, och Swing Time brukar anses vara en av de bästa. (Top Hat från 1935 och Shall We Dance från 1937 är två exempel på andra verkliga klassiker med denna legendariska duo.)

Filmens story är tunnare än en oblat, dock. Astaire spelar en dansare och spelare som reser till New York City för att få ihop de 25 000 dollar som behövs till hans bröllop. Men en vacker dansös (Rogers) kommer i hans väg...

Men Swing Time är inte en film man ser för dess handling. Man ser den för dansnumren, och musiken. I detta avseende är filmen helt enkelt kalasbra. "Never Gonna Dance" brukar sägas vara ett av parets absolut bästa dansnummer. Jag kan i princip ingenting om dans, men man måste vara blind om man inte ser hur fantastiskt detta nummer är. Och Jerome Kerns musik... "The Way You Look Tonight" skrevs speciellt för Astaire och är ju en rent ljuvlig, och Oscarsvinnande, klassiker.

Man blir glad av den här filmen. Och det var nog meningen.

Kvalitetsunderhållning från en svunnen era.
Betyg: 3/5

The Jazz Singer (1927)

Huvudroller: Al Jolson, May McAvoy, Warner Oland, Eugenie Besserer
Regissör: Alan Crosland
Manus: Alfred A. Cohn, Jack Jarmuth efter pjäsen The Day of Atonement av Samson Raphaelson
Musik: Louis Silvers
Foto: Hal Mohr
Studio: Warner Bros.
Premiär: 6 oktober 1927
Svensk titel: Jazzsångaren

The Jazz Singer har gått till historien som den första långfilmen med synkroniserade dialogsekvenser, med andra ord markerar den både början på de kommersiella ljudfilmerna och stumfilmernas (gradvis) försvinnande.

Filmen blandar dock stumma avsnitt med ljuddito, och sång- och musiknummer.

The Jazz Singer handlar om en son till en judisk kantor, en musikalisk yngling som revolterar mot sin strängt religiösa familj, rymmer hemifrån och satsar på en karriär inom den "syndiga" jazzmusiken. Komplikationerna kommer naturligtvis som ett brev på posten och det blir mycken dramatik.

Detta är en film som väger tyngre som historiskt dokument än som filmisk upplevelse. Faktum är att den är ganska dålig. Det är övermåttan melodramatiskt och tämligen överspelat. Det finns ett par små pärlor bland musiknumren, dock.

Al Jolson i huvudrollen använder sig (som han så ofta gjorde) av sin patenterade blackfacesminkning och detta daterar naturligtvis filmen å det kraftigaste. Jag vill inte ge mig in i någon blackfacediskussion - det har gjorts bra på många andra håll - mer än att konstatera att detta är en grov stereotypmarkör som känns väldigt ofräsch och fördomsfull i ett mer upplyst tidevarv. Och rimligtvis även borde ha gjort det när det begav sig.
Kuriosa: Fadern spelas av svenskättlingen Warner Oland (född Verner Öhlund).
Betyg: 2/5

Rear Window (1954)

Huvudroller: James Stewart, Grace Kelly, Wendell Corey, Thelma Ritter
Regissör: Alfred Hitchcock
Producent: Alfred Hitchcock
Manus: John Michael Hayes, baserat på novellen It Had to Be Murder av Cornell Woolrich
Musik: Franz Waxman
Foto: Robert Burks
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 1 augusti 1954
Svensk titel: Fönstret åt gården

Något som karakteriserade James Stewarts 1950-tal som aktör, var hans återkommande samarbeten med två framstående regissörer: Den ene var Anthony Mann, med vilken han bl.a. gjorde flera kända westernfilmer - exempelvis Bend of the River, The Naked Spur (med Janet Leigh), The Far Country och The Man from Laramie. Den andre var Alfred Hitchcock. Stewart och Hitchcock gjorde fyra filmer tillsammans. Rear Window var nummer två i ordningen, och de övriga tre var Rope, The Man Who Knew Too Much (med Doris Day) och slutligen den fantastiska Vertigo (med Kim Novak).

James Stewart i medelåldern var en aktör med allt större (tillbakalutad) pondus att visa upp på vita duken - en större kraft och ännu fler nyanser i sitt spel.

Grace Kelly samarbetade tre gånger med Alfred Hitchcock - hon var en av hans absoluta favoritskådespelare; förutom Rear Window, så gjorde hon roller i demonregissörens Dial M for Murder och To Catch a Thief (med Cary Grant).

James Stewart spelar en fotograf som efter en olycka har sitt ena ben helt i gips och sittande i rullstol inte kan lämna sin lägenhet. Han får tiden att gå genom att via kikare betrakta sina grannar på fastighetens innergård och i deras bostäder. En kväll blir han övertygad om att grannen tvärs över innergården har mördat sin fru. Han börjar nysta upp mysteriet och engagerar också sin flickvän (Kelly) och sin sjuksköterska (en bra Thelma Ritter) i den alltmer rafflande historien...

Förutom att vara en av Hitchcocks mer sofistikerade filmer ur sceneri-, scenografi-, fotografi- och ljudhänseende, så är Rear Window en triumf för samspelet mellan Stewart och Kelly. Stewarts lite trötta fotograf med sin rätt cyniska världssyn får en lämplig motpol i Kellys kvicka och med lätt sarkastisk humor beväpnade societetskvinna. De passar utmärkt ihop, både som karaktärer och aktörer.

En bra film. Dock är väl slutet kanske inte fullt så nagelbitande spännande som ibland påståtts... Men det händer å andra sidan mycket sevärt på vägen dit.
Betyg: 4/5

The Philadelphia Story (1940)

Huvudroller: Cary Grant, Katharine Hepburn, James Stewart, Ruth Hussey
Regissör: George Cukor
Producent: Joseph L. Mankiewicz
Manus: Donald Ogden Stewart, Waldo Salt efter en pjäs av Philip Barry
Musik: Franz Waxman
Foto: Joseph Ruttenberg
Studio: Metro-Goldwyn-Mayer
Premiär: 26 december 1940
Svensk titel: En skön historia

En förstklassig screwballkomedi med tre av tidernas starkast lysande Hollywoodstjärnor överst i rollistan: Cary Grant, Katharine Hepburn och James Stewart.

Grant och Stewart var mitt uppe i framgångsrika filmkarriärer (Grant hade bl.a. gjort komedierna The Awful Truth och My Favorite Wife och äventyrsfilmen Gunga Din innan The Philadelphia Story, och Stewart hade bl.a. medverkat i Frank Capra-succéerna You Can't Take It With You och Mr. Smith Goes to Washington) men Katharine Hepburn var inne i en svacka.

Hon hade rönt framgångar på både scenen och vita duken under 1930-talets första hälft (hon hade ju exempelvis belönats med sin första Oscar - det skulle bli totalt fyra statyetter under karriären för denna suveräna skådespelare - för rollen i dramafilmen Morning Glory 1933), men senare under detta årtionde så tycktes hennes karriär ha kört fast. Hennes filmer floppade och Independent Theatre Owners of America stämplade henne (vid sidan av en rad andra aktörer) som "Box Office Poison". Med andra ord, hennes filmer gav usla intäkter.

Under 1939 spelade hon huvudrollen i pjäsen The Philadelphia Story på Broadway. Pjäsen skrevs av Philip Barry speciellt för henne, och hon var även med och finansierade projektet. Uppsättningen blev en succé, och när pjäsen gjordes till film av George Cukor (regi) och Donald Ogden Stewart (manus) så var Hepburn given i huvudrollen.

The Philadelphia Story blev en av 1940 års största filmsuccéer. Katharine Hepburn sa om sin roll: "I gave her life and she gave me back my career."

Filmen handlar om en societetskvinna vars bröllopsplaner kompliceras av det samtidiga uppdykandet av dels hennes ex-make (Grant) och dels en skvallerjournalist (Stewart). Detta är en rapp och välskriven screwballkomedi på hög nivå, med lysande stjärnor i huvudrollerna och flera duktiga aktörer bland birollerna. Dialogen är underhållande och skrattet sällan långt borta, men framför allt Hepburn använder sig av en mångfacetterad palett och hennes rollprestation griper på flera vis. "(...) humor, aggression, nervositet och känslighet", karakteriserade författaren Charles Higham hennes rollporträtt. En formulering som är tämligen på pricken.

En klockren filmkomedi, väldigt sevärd. Donald Ogden Stewart belönades med en Oscar för sitt manus, och James Stewart fick en statyett för sin skådespelarinsats.

1956 kom en annan filmversion av samma story, kallad High Society. Men denna, med Bing Crosby, Grace Kelly och Frank Sinatra i huvudrollerna, är inte lika minnesvärd som The Philadelphia Story.
Betyg: 5/5

Screwball comedy

Screwball var en sorts filmkomedier som producerades i Hollywood främst under 1930- och 40-talet. De var ofta publikmagneter av stora mått och hade inte sällan dåtidens allra största skådespelarnamn i sina rollistor.

Även om det nu var länge sedan som screwballkomedin blomstrade, så händer det att det än idag dyker upp nya filmer som tydligt inspirerats av dessa gamla klassiker.

Regissörer som förknippas med genren är exempelvis Frank Capra, Ernst Lubitsch, Preston Sturges och Howard Hawks, och kända skådespelare som ofta återfinns i screwballkomedier är Cary Grant, Katharine Hepburn, Jean Arthur, Claudette Colbert, Clark Gable, James Stewart, Gary Cooper, Irene Dunne, Jean Harlow och Carole Lombard. Med flera!

Termen screwball kommer från den amerikanska nationalsporten baseball: 

"There's a pitch in baseball called a screwball, which was perfected by a pitcher named Carl Hubbell back in the 1930s. It's a pitch with a particular spin that sort of flutters and drops, goes in different directions, and behaves in very unexpected ways... Screwball comedy was unconventional, went in different directions, and behaved in unexpected ways..." skrev den amerikanske filmaren och filmvetaren Andrew Bergman i sin doktorsavhandling.

Under Stora Depressionen fanns en längtan efter hoppfulla (men även socialt klasskritiska) filmer och eskapism där biobesökarna kunde drömma sig bort en stund. Det är väl ingen slump att screwballkomedierna växte fram under just denna tidsepok.

Denna filmtyp kan ha ingredienser tagna från t.ex. slapstick, situationskomedi, romantisk komedi och fars, men även från Shakespeares komedier.

Men vad karakteriserar då en screwballkomedi?

Filmkritikern Andrew Sarris har definierat screwballkomedin som "en sexkomedi utan sex", och det är väl en aspekt i sammanhanget. Sexet ersätts av rappa, vitsiga och slagfärdigt underhållande dialogdueller (se t.ex. His Girl Friday med Cary Grant och Rosalind Russell). Skilsmässor och omgiften är vanligt förekommande (The Awful Truth, The Philadelphia Story m.fl.) och möten/konflikter mellan personer från olika samhällsklasser likaså (Bringing Up Baby, It Happened One Night m.fl.). Farsartade situationer kan uppstå: I Bringing Up Baby tar Cary Grant och Katharine Hepburn hand om en tam leopard. Slapstick förekommer: Jag vet inte hur många gånger Henry Fonda drumlar omkull i The Lady Eve. I screwballkomedierna fanns också ofta en humoristisk kamp mellan könen (något som var nytt för Hollywood vid denna tid) där kvinnan gärna är den starkare individen och mannen ser sin maskulinitet som hotad.

Det finns massor av roliga och bra filmer inom denna genre. De är inte ovanliga i mina filmhyllor, och kommer med jämna mellanrum att dyka upp här i bloggen.

Av de filmer jag skrivit om så är The Lady Eve och Mr. Deeds Goes to Town de enda screwballkomedierna hittills. Men det kommer fler, tro mig.

 Carole Lombard och William Powell i "My Man Godfrey", 1936.

 Clark Gable och Claudette Colbert i "It Happened One Night", 1934.

 Miriam Hopkins och Herbert Marshall i "Trouble in Paradise", 1932.

 Gary Cooper och Barbara Stanwyck i "Ball of Fire", 1941.

Cary Grant och Rosalind Russell i "His Girl Friday", 1940.

A Place in the Sun (1951)

Huvudroller: Montgomery Clift, Elizabeth Taylor, Shelley Winters, Anne Revere
Regissör: George Stevens
Producent: George Stevens
Manus: Michael Wilson, Harry Brown, baserat på romanen An American Tragedy av Theodore Dreiser och pjäsen med samma namn av Patrick Kearney
Musik: Franz Waxman
Foto: William C. Mellor
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 14 augusti 1951
Svensk titel: En plats i solen

Det fanns något svårgripbart i Montgomery Clifts ansikte som på vita duken signalerade en desperation och känsla av stundande undergång. Han kunde gestalta ett lidande, ett behövande, i princip genom att bara visa sig. Men på samma gång fanns en oroande aning om att saker och ting inte på något vis kunde sluta väl för honom.

Den känslan uppenbarar sig relativt omgående i den här filmen.

A Place in the Sun är, namnet till trots, ett mycket mörkt drama. Montgomery Clift spelar en ung fattig man som vill arbeta sig upp på en rik släktings fabrik. Han träffar en flicka som också jobbar på fabriken och de inleder ett förhållande, men ynglingens ambitioner att ta sig in i societeten gör att han snart nästlar in sig själv i ett ödesdigert triangeldrama. Detta får fasansfulla konsekvenser.

Clift gör ett säkert porträtt av sin rollfigur, men Shelley Winters som hans plågade fästmö är minst lika, om inte mer, minnesvärd. Hon bär karaktärens känslor utanpå skinnet och det gör ont att följa hennes resa genom berättelsen. En stark rolltolkning.

Filmen är tragisk men mycket sevärd. Den belönades med sex Oscars, bl.a. för bästa regi, manus och foto. Aktörerna fick inga statyetter, men både Clift och Winters var nominerade.
Betyg: 4/5

The Maltese Falcon (1941)

Huvudroller: Humphrey Bogart, Mary Astor, Gladys George, Peter Lorre
Regissör: John Huston
Producent: Hal B. Wallis
Manus: John Huston, baserat på en roman av Dashiell Hammett
Musik: Adolph Deutsch
Foto: Arthur Edeson
Studio: Warner Bros.
Premiär: 3 oktober 1941
Svensk titel: Riddarfalken från Malta

En tidig film noir, och en både superb och klassisk sådan. Humphrey Bogart glänser i en av sina paradroller, privatdetektiven Sam Spade, i det första av flera lyckade samarbeten mellan honom och den sedermera legendariske regissören/manusförfattaren John Huston. De skulle bl.a. komma att göra filmer som The Treasure of the Sierra Madre (1948), Key Largo (1948) och The African Queen (1951) tillsammans.

Jakten på - och intrigerna och falskspelet kring - en mycket värdefull statyett föreställande en falk utgör filmens story. Hårdkokt atmosfär och ond bråd död ett par av ingredienserna. Sam Spade dras in i historien i samband med mordet på en kollega, och Mary Astor spelar den femme fatale som drar in honom i den.

Mary Astor började sin skådespelarkarriär som tonåring under stumfilmstiden, en karriär som toppades av en birolls-Oscar i The Great Lie (inspelad samma år som The Maltese Falcon). Hon spelade bl.a. mot Clark Gable och Jean Harlow i Red Dust 1932 och mot Claudette Colbert och Don Ameche i Midnight 1939, och skrev fem romaner. Hennes femme fatale i The Maltese Falcon spelas med passande desperation och är en perfekt motvikt till Bogarts coole detektiv.

Bogart gör sin Sam Spade med en klockren blandning av hårdhet och hjärta, en tuffing som varit med förr och som har tillgång till både skjutvapen och ett skarpt intellekt. Såväl smockan som den slipade repliken hänger i luften när Spade är närvarande.

Flera biroller är sevärda. Inte minst Peter Lorre förtjänar att nämnas för sin gestaltning av en svettig och bekymrad skurkfigur.
Betyg: 4/5

Double Indemnity (1944)

Huvudroller: Barbara Stanwyck, Fred MacMurray, Edward G. Robinson, Jean Heather
Regissör: Billy Wilder
Producent: Buddy DeSylva, Joseph Sistrom
Manus: Billy Wilder, Raymond Chandler, efter en roman av James M. Cain
Musik: Miklós Rózsa
Foto: John F. Seitz
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 6 september 1944
Svensk titel: Kvinna utan samvete

Film noir-milstolpen Double Indemnity är ett verk av mästerregissören Billy Wilder, som också gjorde klassiker som Sunset Boulevard med William Holden och Gloria Swanson, Some Like it Hot med Marilyn Monroe, Tony Curtis och Jack Lemmon och Ace in the Hole med Kirk Douglas.

En kvinna och hennes älskare går samman för att mörda hennes make och samtidigt tillskansa sig en ansenlig summa försäkringspengar. Men saker och ting går inte helt som planerat, och desperationen ökar i takt med att storyns huvudfigurer på varsitt håll börjar smida andra planer...

Detta är förstklassig film noir, med typiska ingredienser och hårdkokt atmosfär. Dialogen är rapp och knivskarp, Fred MacMurrays speakerröst klockren och aktörerna mycket bra.

Barbara Stanwyck är perfekt i sin roll - framförandets kombination av intagande karisma och sensualism och stigande desperation är imponerande. Fred MacMurray lyser inte lika självklart som Stanwyck, men han passar bra i rollen och gör en solid insats. Edward G. Robinson är rent briljant i sin biroll som snokande försäkringstjänsteman.

Det mest slående med Double Indemnity är att den är konstant spännande, från första till sista filmrutan. Hur många filmer kan man säga det om?

Rekommenderas å det ivrigaste.
Betyg: 4/5

Animal Crackers (1930)

Huvudroller: Groucho, Chico, Harpo och Zeppo Marx, Lillian Roth, Margaret Dumont
Regissör: Victor Heerman
Manus: Bert Kalmar, Harry Ruby, George S. Kaufman
Musik: Bert Kalmar, Harry Ruby
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 23 augusti 1930
Svensk titel: Muntra musikanter

Animal Crackers var brödernas andra långfilm, och baserad på deras egen Broadwaymusikal (med samma namn) från 1928.

Filmen går i deras tidiga, vilt anarkistiska stil och framför allt Chicos och Harpos karaktärer (Signor Emanuel Ravelli och The Professor) härjar och jäklas med i princip alla som kommer i deras väg. Storyn - i den mån det finns någon, den är lätt glömd - rör en stöld av ett känt konstverk under ett party för upptäcksresanden Captain Spaulding (Groucho) hemma hos societetsdamen Mrs Rittenhouse (Margaret Dumont). Mer minnesvärda än själva historien är två sångnummer - Hooray for Captain Spaulding och Grouchos Hello, I Must Be Going.

Groucho och Chico kör sina sedvanliga ordleksdueller och Harpo är lika surrealistisk som alltid.

Filmen som helhet är inte lika bra som vare sig de tidiga klassikerna Duck Soup eller Horse Feathers, eller den senare, smått magiska A Night at the Opera, men för mig personligen innehåller den en av de absolut roligaste scenerna i en Marxfilm någonsin. Den är mycket kort, härligt idiotisk och mycket lätt att missa: Spaulding dikterar ett brev för sin sekreterare (Zeppo) och när denne helt frankt avslöjar att han utelämnat stora delar av innehållet i brevet eftersom han inte tyckte att raderna var viktiga, så blir Spaulding ilsken och försöker lappa till honom. Följden blir att Spaulding missar grovt och närapå fäller sig själv i en hastig viftning som får åtminstone mig att gapskratta varje gång jag ser scenen. Nåja, det är svårt att förklara. Det hela går mycket snabbt, är helt oväntat, kommenteras knappt av de närvarande och är över lika fort som det kom. Filmens höjdpunkt!

Jag har tyvärr inte hittat något klipp. Ni får helt enkelt tro på mitt ord och se filmen. :-)
Betyg: 3/5

 

Mr. Deeds Goes to Town (1936)

Huvudroller: Gary Cooper, Jean Arthur, George Bancroft, Lionel Stander
Regissör: Frank Capra
Producent: Frank Capra
Manus: Robert Riskin, efter novellen Opera Hat av Clarence Budington Kelland
Musik: Howard Jackson
Foto: Joseph Walker
Studio: Columbia Pictures
Premiär: 16 april 1936
Svensk titel: En gentleman kommer till stan

Frank Capra var en av den gyllene Hollywoodepokens mest kända och erkända filmskapare, mannen bakom exempelvis It Happened One Night med Clark Gable och Claudette Colbert, Mr. Smith Goes to Washington med James Stewart och Jean Arthur, Arsenic and Old Lace med Cary Grant, It's a Wonderful Life (som varit jul-TV-tradition i USA i många år nu) med James Stewart och Donna Reed och State of the Union med Spencer Tracy och Katharine Hepburn.

Inte sällan hade Capras populära komedier en idealistisk ton och ett moraliskt och socialt patos, och Mr. Deeds Goes to Town (där Capra f.ö. vann en Oscar för bästa regi) är inget undantag.

Filmen utspelar sig under Stora Depressionen. Gary Cooper spelar Longfellow Deeds, en vanlig man i den lilla (fiktiva) staden Mandrake Falls, Vermont. Deeds får plötsligt ärva 20 miljoner dollar av en avliden släkting. Han blir uppsökt av advokaterna som sköter dödsboet, och följer med dem till New York City för att ta emot pengarna. Här blir Deeds snart en kändis - 20 miljoner dollar var en hiskelig massa pengar under Stora Depressionen - och alla har en åsikt om honom och hur han bör spendera eller investera pengarna. Longfellow Deeds förblir den han är - en stillsam man från en lantlig liten stad, en man som till stor del försörjer sig på att författa gratulationskortspoesi och spelar tuba på sin lediga tid. Hans anspråkslösa, okonstlade person och det sätt på vilket han till slut bestämmer sig för att spendera pengarna på får honom att närapå bli klassad som sinnessjuk.

Gary Cooper är fantastiskt bra i den här filmen. Med små, känsliga medel spelar han Longfellow Deeds; hans gestaltning är varmhjärtad och lågmäld och han gör denna dramakomedi till en rörande och intagande historia. Jean Arthur är också mycket bra som en cynisk skjutjärnsreporter som får till uppdrag att följa Deeds varje steg och rapportera om honom till de sensationslystna tidningsläsarna.

Jag älskar Mr. Deeds Goes to Town. En varm, rolig och charmig film som känns angelägen trots att det är nästan 80 år sedan den gjordes.
Betyg: 4/5

The Lady Eve (1941)

Huvudroller: Barbara Stanwyck, Henry Fonda, Charles Coburn, William Demarest
Regissör: Preston Sturges
Producenter: Paul Jones, Buddy G. DeSylva
Manus: Preston Sturges, efter novellen Two Bad Hats av Monckton Hoffe
Musik: Phil Boutelje m.fl.
Foto: Victor Milner
Studio: Paramount Pictures
Premiär: 25 februari 1941
Svensk titel: Kvinnan Eva

En sorts förvecklingskomedi av namnkunnige Preston Sturges, en historia där Barbara Stanwyck är behållningen och manuset den svaga punkten.

Stanwyck spelar en förslagen bedragerska som tillsammans med sin lika sluge pappa/kompanjon får den naive Fonda på kroken. Fonda gestaltar en arvinge till en bryggeriförmögenhet. Dessutom är han ormexpert (alltså: Eva, ormen... etc.) och på väg hemåt efter en lång vistelse i Sydamerika.

De möts på fartyget hem, far och dotter utser den välbärgade ynglingen till lämpligt offer - och Eve blir naturligtvis förälskad i ormexperten. Förvecklingarna kan börja!

Stanwyck är mycket bra i denna film, och Fonda har absolut en komisk begåvning - men problemet är storyn. Särskilt i filmens andra halva, där det spårar ur rätt rejält. Det blir helt enkelt omöjligt att tro på att Fondas rollfigur är så ofantligt korkad som han framställs. Komedier får gärna vara dråpliga och vansinniga, men det måste ju finnas någon trovärdig logik inom historiens kontext.

Nåja. Man ska väl inte överanalysera en film som denna. Underhållande är den ju trots allt.

Förutom Stanwyck så är William Demarest som Fondas sidekick väldigt festlig.
Betyg: 3/5

Heaven Can Wait (1943)

Huvudroller: Don Ameche, Gene Tierney, Charles Coburn, Laird Cregar
Regissör: Ernst Lubitsch
Producent: Ernst Lubitsch
Manus: Samson Raphaelson, efter pjäsen Birthday av Leslie Bush-Fekete
Musik: Alfred Newman
Foto: Edward Cronjager
Studio: 20th Century Fox
Premiär: 11 augusti 1943
Svensk titel: Himlen kan vänta

Första gången jag stötte på namnet Don Ameche var när jag på 80-talet såg den fenomenala komedin Trading Places (på svenska Ombytta roller) med bl.a. Eddie Murphy, Dan Aykroyd och Ralph Bellamy (en annan veteran, som exempelvis spelat mot Cary Grant och Rosalind Russell i His Girl Friday från 1940).

Don Ameche fick en storartad comeback på vita duken på äldre dar i och med denna Trading Places - en nytändning i karriären som varade till hans bortgång 1993 och toppades genom en Oscar för bästa manliga biroll i science fiction-succén Cocoon från 1985.

Men innan dess hade han såklart haft en lång karriär som började i mitten av 30-talet och som inkluderade film, radio, TV och Broadway.

Heaven Can Wait handlar om den nyss avlidne Henry van Cleve som fått audiens hos Djävulen ("His Excellency") för att denne ska avgöra om van Cleve ska stanna hos honom eller få komma till himmelriket. Filmen är sålunda en tillbakablick på Henry van Cleves liv och gärning.

Detta är en lättviktig komedi, men samtidigt välspelad och underhållande. Bland de större rollerna är Ameche bra, men Gene Tierney som hans hustru Martha lite blekare. Charles Coburn som Henrys farfar är rolig, och Laird Cregar i den mindre rollen som Djävulen klart minnesvärd.

Att notera är att svenska Signe Hasso har en biroll i filmen.
Betyg: 3/5

An Affair to Remember (1957)

Huvudroller: Cary Grant, Deborah Kerr, Richard Denning, Neva Patterson
Regissör: Leo McCarey
Producenter: Leo McCarey, Jerry Wald
Manus: Delmer Daves, Donald Ogden Stewart och Leo McCarey efter en historia av Leo McCarey och Mildred Cram
Musik: Hugo Friedhofer
Foto: Milton Krasner
Studio: 20th Century Fox
Premiär: 2 juli 1957
Svensk titel: Allt om kärlek

Vad kan väl passa bättre på Alla Hjärtans Dag än att skriva om en film som har kallats för den mest romantiska som gjorts?

An Affair to Remember från 1957 är verkligen en romantisk komedi i ordets bästa bemärkelse.

Cary Grant och Deborah Kerr spelar en man och en kvinna som möts ombord på en atlantkryssare som är på väg från Europa till New York. De blir förälskade, men de är båda romantiskt involverade på varsitt håll, och deras kärlek är omöjlig... Eller? Ja, det är väl kanske inte så svårt att lista ut svaret på den frågan.

Hur som helst, detta är en mycket bra film som värmer ända in i hjärteroten. Och ett tips är att ha en näsduk redo fram emot slutet. (Det vet väl förresten alla som har sett Sleepless in Seattle, där An Affair to Remember refereras till å det flitigaste.)
Samma historia gjordes av samma regissör redan 1939, då som Love Affair - med Irene Dunne och Charles Boyer i huvudrollerna.

Det är en fröjd att se Cary Grant och Deborah Kerr i denna film. Deras samspel är klockrent och mångfacetterat, både i de romantiska scenerna och de komiska ordväxlingarna - där dessa förstklassiga aktörers tajming är perfekt. Detta är två stjärnor med verklig lyskraft.
Betyg: 4/5

High Noon (1952)

Huvudroller: Gary Cooper, Grace Kelly, Lloyd Bridges, Katy Jurado
Regissör: Fred Zinnemann
Producenter: Stanley Kramer, Carl Foreman
Manus: Carl Foreman efter en historia av John W. Cunningham
Musik: Dimitri Tiomkin
Foto: Floyd Crosby
Studio: Stanley Kramer Productions (distribuerad av United Artists)
Premiär: 24 juli 1952
Svensk titel: Sheriffen

Gary Cooper spelar sheriffen Will Kane, som ensam får stå upp mot ett gäng banditer som rider in i hans lilla stad - ett banditgäng vars ledare han såg till att fängsla men som nu blivit satt på fri fot och är fast besluten att hämnas på Kane.

High Noon utspelar sig nära nog i realtid och detta är ett mycket effektivt och spänningsskapande grepp. Filmen har kallats för en av de bästa westerns som någonsin gjorts. Sådant är väl alltid svårt att slå fast, det handlar till syvende och sist om tycke och smak och utnämningar av den typen skiftar såklart också efter vilken generation man tillhör och med vilka filmer man vuxit upp. Och så vidare. Men en mycket sevärd film är det.

Och det här är en film som vilar på Gary Coopers axlar. Det är hans show. Visst, det finns duktiga aktörer runt honom - Grace Kelly är här ganska blek, men Katy Jurado lyser starkare och en ung Lloyd Bridges (pappa till den begåvade Jeff) är bra - men det är Cooper som bär filmen. Vi som betraktare är hela tiden tätt inpå honom, vi följer hans våndor och beslut och delar den stegrande spänningen med honom.

High Noon belönades med fyra Oscarsstatyetter, bl.a. en för bästa manliga huvudroll. Särskilt denna är klart välförtjänt.

En del ansåg att Cooper, fyllda 50 (nästan 30 år äldre än Kelly vid inspelningen), var för gammal för rollen. Jag tycker tvärtom att hans ålder ger en tyngd och pondus åt Will Kane som passar perfekt för historien.

En kuriositet är att Lee Van Cleef, mest känd för sina roller i Clint Eastwoods spaghettiwesterns under 60-talet, medverkar i en (stum) roll som en av banditerna.
Betyg: 4/5

Out of the Past (1947)

Huvudroller: Robert Mitchum, Jane Greer, Kirk Douglas, Rhonda Fleming
Regissör: Jacques Tourneur
Producent: Warren Duff
Manus: Daniel Mainwaring (baserat på boken Build My Gallows High av James M. Cain)
Musik: Roy Webb
Foto: Nicholas Musuraca
Studio: RKO Radio Pictures
Premiär: 13 november 1947
Svensk titel: Skuggor ur det förflutna

Robert Mitchum är väl i de svenska TV-sofforna kanske mest ihågkommen för miniserien Krigets vindar från 1983. Men hans karriär bestod ju av betydligt mer än så.

Han har lovordats för sina insatser i filmer som The Night of the Hunter (1955) och Cape Fear (1962) och just de osympatiska rollerna blev tidigt lite av hans signum. Han blev också en viktig gestalt inom film noir. Och där räknas Out of the Past som en verklig milstolpe.

Här finns alla ingredienser: En hårdkokt story om falskspel och kriminalitet, stämningsfullt foto, ödesmättad atmosfär, berättarröst, flashbacks, en farlig femme fatale och massor av cigarettrök.

Robert Mitchums antihjälte är en f.d. privatdetektiv vars förflutna hunnit ikapp honom, ett förflutet bland annat representerat av en skrupelfri klient i Kirk Douglas (en mycket tidig roll för honom, för övrigt) gestalt. Filmens femme fatale görs på ett mycket minnesvärt sätt av Jane Greer.

Storyn är bitvis rätt snårig. "If only we had some way of knowing what's going on in the last half of this film, we might get more pleasure from it. As it is, the challenge is worth a try", skrev filmkritikern Bosley Crowther.

Den legendariske filmrecensenten Roger Ebert kallade Out of the Past för "The greatest cigarette-smoking film of all time". Och ja, Robert Mitchum bolmar verkligen hej vilt.

Jag gillar den här filmen. Den är väldigt stämningsfull och fotot mycket fint. Mitchum passar perfekt in i rollen med sin lugna, tillbakalutade och återhållsamma spelstil. Den karismatiska Jane Greer matchar honom utmärkt och det är kul att se en tidig insats av en självlysande Kirk Douglas.
Betyg: 4/5

Om bloggen

Jag älskar film. Och kanske särskilt film från "the Golden Age of Hollywood" - alltså i runda slängar tidsperioden mellan The Jazz Singer 1927 och tidigt 60-tal. Det som ofta också kallas det "klassiska Hollywood". Då de kvinnliga stjärnorna kunde heta Katharine Hepburn och Lauren Bacall, och de manliga Cary Grant och James Stewart. För att bara nämna några.

Jag älskar film. Men jag är ingen filmvetare. Jag tycker att detta bör poängteras. Jag har inga ambitioner att vara "allvetande", jag är inte skolad inom filmvetenskapen. Att jag på sin höjd är autodidakt skiner säkert igenom i mina "analyser". MEN jag är en hyfsat receptiv entusiast, och jag älskar dessa gamla filmer.

Den här bloggen handlar om min filmsamling från denna klassiska, gyllene Hollywoodepok. Jag tar upp de filmer som ingår i min ständigt växande samling, och jag pratar om dessa på olika vis. Möjligen ett och annat utöver detta. Man får se vad det utvecklar sig till.

Vad är det då med "Hollywoods gyllene era" som är så tilldragande? Varför älskar jag dessa filmer?

Ja, till att börja med handlar det om det fenomen som journalisten Karin Magnusson kallade "att vara nostalgisk inför en tid man inte upplevt". Kort sagt en kanske längtansfull känsla som man rent personligen förknippar med något man älskar och skulle velat ha varit med om "då det begav sig". Jag tror inte det handlar om att det skulle varit "bättre förr" - vår bästa tid är ju, som bekant, nu. Det är bara så enkelt att man skulle velat vara med!

Dock: Jag har ingen naiv tro på att världen var fantastisk på den tiden. Det utspelade sig världskrig och hemskheter precis som idag, relationer mellan kön, samhällsklasser och människor av olika ursprung lämnade en del övrigt att önska.

Det är filmerna jag bloggar om.

Personligen är jag förtjust i tanken att till vardags bära kostym med väst, hatt och rock (apropå 30- och 40-talet) men det är en helt annan historia.

Jag gillar också känslan av filmen som matiné, verklighetsflykt, dröm. "Drömfabrik" är ju en benämning som ofta förknippas med gamla Hollywoodfilmer från denna de stora filmstudiornas era. Jag vet, det låter mossigt..."drömfabrik". Men det ligger något i det.

Jag uppskattar också dessa filmers fokus på aktörerna och berättelsen. Kameran lägger ingen tonvikt på sig själv, så att säga. Det är historien och karaktärerna som är det centrala.

Slutligen så är jag fascinerad av USA, detta mångfacetterade, besynnerliga land där borta i väst. Jag har rest en del, men har fortfarande USA kvar att besöka. Det är så många delar av denna kontinent jag vill se att jag inte riktigt vet var jag ska börja...

Men detta är, som det heter, någonting helt annat. Den här bloggen ska handla om film.

Nu kör vi. Tystnad, tagning!

Cary Grant, Katharine Hepburn och James Stewart i "The Philadelphia Story", 1940.